Vi hade väl ganska länge varit en avdelning som inte var helt lätthanterlig. Olika strider hade gjort att vi samlat på oss en del erfarenheter och det fanns en hygglig sammanhållning på vår bana.

Efter en kort och olycklig episod med en ny och extremt oduglig chef stod vi utan förman. Av skäl som jag aldrig fick klara för mig beslutade företaget att invänta en äldre förman som skulle bli över från ett annat jobb. Till dess skulle istället en av våra lagledare, K, sköta jobbet.

Detta blev ett tillfälle för oss att visa att vi kunde klara oss bra utan någon vanlig chef.  När vi samlades för att diskutera läget kom en av arbetskamraterna med en idé: – K behöver vårt stöd om det ska gå bra för honom. Kan vi inte göra som på mitt tidigare jobb, att vi samlas sista rasten varje torsdag och pratar om allt som händer på avdelningen?

Och det var så det började. Varje torsdag hade vi ett kort möte som till en början leddes av vår tf förman. Han berättade vad som var på gång, jag som skyddsombud gjorde detsamma med den information jag hade och en och annan tog upp saker som de hade på hjärtat. Snabbt ökade de gemensamma kunskaperna på avdelningen.

De allra flesta möten var korta och berörde vardagliga ting. Det vanliga tjafset mellan arbetskamrater: ”Vi kan inte lämna en balans (ett jobb) nerjobbad vid rast.” Mer eller mindre viktiga påpekanden om vårt jobb: ”Släng inte kaffemuggar bland metallskrotet!” eller ”Vi måste äntra bultarna för hand innan vi drar fast dem, annars kan de skära med allvarliga följder för bilens säkerhet”. Små klagomål på arbetsmiljön: ”Varför måste täcklocken vara oljiga och ha knivskarpa kanter?” Eller en av de tuffaste och mest utdragna debatterna: vilken radiokanal som skulle spelas.

Ibland hann vi inte prata klart innan banan gick igång, andra gånger fanns det inget särskilt att prata om. Det viktiga var ändå att vi samlades vid samma tid varje vecka för att få in och hålla kvar mötena som en rutin.

Gnäll och maktmedel

Visst var det gnäll. Från rökarna som hellre ville ha den korta rasten som rökpaus. Från de som sällan sa något utan mest tyckte att det var tjat. Men när vi väl fick en ordinarie chef fortsatte mötena – utan närvarande chef. De hade hunnit bli en viktig del i avdelningens liv.

Med tiden utvecklades mötena till någon mer än informationsutbyte och blev mer och mer ett maktmedel. Detta hände sig i slutet av 90-talet när det fortfarande fanns rester kvar av 70- och 80-talens försök med förändrad arbetsorganisation, de olika sätt att göra fabriksarbetet mindre enformigt och omänskligt som infördes i (fåfängt) hopp om att kunna minska den stora personalomsättningen.

Genom att alla förslag till förändringar först diskuterades på våra rastmöten blev våra specialister verkligen avdelningens representanter och slapp – eller fick inte – själva ta konflikten när chefer och tekniker krävde att de skulle genomföra rationaliseringar.

På så sätt slapp den som inte ville ta konflikter ensam i ett sammanträdesrum göra det utan kunde diskutera saken med arbetskamraterna i lugn och ro och sedan återkomma och säga ja eller nej, inte för egen del utan på uppdrag av sina avdelningen. Även jag som skyddsombud kunde agera med större tyngd med arbetskamraternas uttalade vilja i ryggen när jag diskuterade olika förslag med cheferna.

Att företaget visste om hur avdelningen fungerade skapade antagligen en viss motvilja mot att i onödan hitta på dumheter mot oss eftersom de visste att det skulle stöta på motstånd.

Våra torsdagsmöten blev också en skola för alla nyanställda på avdelningen. De flesta var inte vana sedan tidigare vid att ha något att säga till om utan att det bara var att tacka och ta emot när det kom order uppifrån. Våra möten gjorde inte att vi kunde slippa undan alla försämringar, men de gjorde i alla fall företagets krav och order till förhandlingsbara önskemål. Många lärde sig att det faktiskt var möjligt att säga nej och att resultatet till viss del berodde på vad vi själva tyckte och var beredda att göra för att vår vilja igenom.

Rattaxeln

Den fråga som oftast skapade konflikter med företaget var monteringen av rattaxeln. Konstruktionen av denna var sådan att vi var tvungna att ligga med överkroppen inne under bilens instrumentbräda och arbeta med båda händerna och använda stor kraft för att få dit prylarna, en minst sagt oergonomisk arbetsställning.

Genom många strider och debatter hade vi fått till en lösning som innebar att vi fick ökad bemanning på detta jobb så att vi fick en chans att återhämta oss lite innan vi tog itu med nästa bil. Det var givetvis en kostnad för företaget som aldrig lämnade dem lugna. Varje gång det drogs igång nya rationaliseringar, typ en gång i halvåret, föll blicken på våra lågt belagda rattaxeljobb och vi blev tvungna att försvara oss på olika sätt.

Här var våra torsdagsmöten absolut avgörande. Konflikterna kring dessa jobb återkom regelbundet och blev det en slags facklig grundkurs i praktiken. Nyanställda kom snabbt in i avdelningens diskussioner och vi blev alla påminda av vikten av hålla samman mot cheferna. Där utvecklade vi även olika metoder för att sätta press på företaget.

Våra möten var helt vår egen ensak. Även om både jag som skyddsombud och avdelningens kontaktombud var drivande var det ingen annan facklig representant som brydde sig om vad vi höll på med. Vi var på sätt och vis fackföreningen på plats själva. Något vi var mycket noga med var att det var våra egna möten som vi höll på vår egen tid.

Företagets representanter hade bara tillträde om de fick lov eller blev inbjudna. När någon gång en ny chef försökte sig på att komma in i vårt pausrum blev det helt enkelt inget möte. Det var också viktigt att det som sades i rummet stannade där. Det var för det mesta inga problem men den största kris vi hade var när vi vid ett tillfälle insåg att det som sades läckte till chefen. Det tog ett tag att komma över men löstes med tiden.

Svart låda

Bara detta, att våra möten var helt och hållet våra egna, skapade en känsla av sammanhållning och gjorde det tydligt att vi hade gemensamma intressen gentemot företaget och dess olika representanter.

För ledningen var det givetvis obehagligt att ha att göra med en sådan ”svart låda” där de inte hade insyn och det störde dem djupt. Istället för lätthanterliga individer som satt i minoritet på ett möte med cheferna, mötte de ett kollektiv som fattade beslut på egen hand. I en intern rapport som läckte ut till oss sammanfattade en tekniker problemet: den starka sammanhållningen på avdelningen.

Han beskrev läget som ”dubbelkommando”. För en gångs skull en helt igenom ärlig och sanningsenlig beskrivning från företagets sida. Och så kunde det inte få fortsätta. Så småningom lades avdelningen ner till stora kostnader för företaget och vi som arbetade där skingrades för vinden. Men det är en annan historia. (En av följderna av denna nedläggning var uppkomsten av fabrikstidningen Kvasten.)

/Lars Henriksson