— ­Du går härifrån nu. Utan lön – bara försvinn!

Han skrek. För var stavelse körde han pekfingret hårt in i min bröstkorg. Min chef. Bakom hans rygg såg jag mina kollegor. Fyra män, längre ner i serveringsgången. De skrattade. Inte åt mig, det visste jag, men åt min chef. Restaurangägaren. Alltid propert klädd i kostym, med manschettknappar i guld, vit skjorta och fluga. Skrynkelfritt, rent och sobert – tills nu.  Istället rann det diskvatten och salladsrester över hela kostymeringen, och jag var orsaken.

Det var mitt första jobb som servitris. Jag hade en annan tjej som radarpartner. Vi trivdes ihop, jobbade tillsamman med de bord vi fått oss tilldelade. Täckte upp för varandra och hjälptes åt.  Jobbet var roligt.

Under luncherna lärde vi oss snabbt vilka som hade bråttom, vilka som ville ha påtår av kaffe och annat i den vägen. Det lönade sig. Jag kunde spara lönen och leva på den dricks vi fick. De andra servitörerna var äldre. Branschvana. De kunde sitt jobb, och nya idéer var inte välkomna så där i början.

Jag tyckte att det var fel att var och en skulle ha sin egen drickspott, allt efter det vi bongade. Borde vi inte dela med oss, också till kocken? Vilda protester, tills de såg hur mycket jag och min radarpartner drog in. Vi delade, och jag tror att den krogen var först i stan med den sortens uppgörelse.

Och så var det ju det där med att enbart jobba med män. De var i samma ålder som min pappa, och chefen var gammal nog att kunna vara min farfar. Jargongen var rå, men oftast hjärtlig. Jag och radarpartnern fick höra en del sexistiska kommentarer, men det gick aldrig över gränsen och till killarnas stora glädje högg vi tillbaka.

Det var värre med chefen. Vi hade haft det hektiskt under lunchen och jag stod vid diskhon med famnen full av porslin när två händer kom bakifrån och klämde mig hårt på brösten. Jag släppte ner tallrikarna, högg en disktrasa som simmade i vatten och snodde runt. Trasan slog rakt i hans ansikte.

Det var då han började skrika åt mig. Jag släppte serveringsförklädet i golvet, satte näsan i vädret och gick därifrån. Servitörerna tystnade när jag passerade, en av dem började säga något men jag stannade inte för att lyssna. Väl hemma började jag gråta av chocken och ringde radarpartnern som varit ledig den dagen.

Hon kom med den uppenbara lösningen; ring facket! Sagt och gjort. Jag var inte medlem, hade inte tänkt så långt, och det var ingen annan på restaurangen heller. Men den jag pratade med sa att de ville hjälpte mig, och kunde jag omedelbart skicka in en medlemsansökan? Restaurangen var välkänd hos dem sedan tidigare.

Det gick ett par dagar. Ångestfyllda sådana. Hur skulle jag kunna betala hyran längre fram, kunde jag ens behålla lägenheten? Tre månader kunde jag klara, men sedan? Den tredje morgonen ringde det på dörren. Där stod chefen. Med en jättebukett rosor och ett kuvert innehållande min lön i handen. Han kom med tusen ursäkter och bad mig komma tillbaka. Oj, tänkte jag. Facket jobbar verkligen snabbt!

Riktigt så var inte fallet, också om ärendet hos dem var startat. Det som hänt var att radarpartnern och övriga servitörer påbörjat en sittstrejk. Tre timmar innan lunchdags, vilket lett till fullkomlig panik hos chefen.  Deras krav var glasklart; gör om, gör rätt. Be om ursäkt och återanställ henne eller du får klara lunchen själv, för vi tänker inte lyfta ett finger.

Där och då lärde jag mig vad solidaritet är, och att det är lögn att ensam är stark. Det är tillsammans vi kan ändra på våra villkor. Jag gick tillbaka. Och veckan efter hade vårt fackförbund ytterligare fem medlemsansökningar   

/Mimmi Sandberg