I mitten av 2010-talet var jag ny på Myndigheten. Rätt snart blev jag vald som fackligt ombud. Min kollega Kristina var också nyvald. Vi var flera hundra som arbetade på ett stort kontor för Myndigheten, som var en av de stora statliga. De flesta av oss arbetade med enklare handläggningsuppgifter.

Anställda skulle fatta flera beslut om dagen. Ofta hade besluten inverkan på personers liv. Kristina hade arbetat i Myndigheten i flera år. Nu arbetade hon med avancerade beslut. Ett annat ärendeslag och på en annan enhet än mig. Jag var rätt färsk från universitetet, hon hade ingen examen. Vi var typiska anställda på kontoret.

Jobbet var stressigt. Alla arbetsmoment var uppmätta, tidsatta enligt standard och effektiviserade. Beskrivna i flödesscheman. Från att vi stämplade in, till att vi stämplade ut klockades allt. Lönen var individuell och baserades på ”prestation” som det hette. Antal beslut per arbetad timme.

På arbetsplatsträffarna lyssnade vi på chefen, som pratade om produktionsstatistik. Han visade statistik över ”balansen”. Det var ärenden som vi låg back med. Vi satt där, stressade över att klockan tickade och vi inte kunde handlägga. Chefen förvärrade stressen med sitt prat om produktionen. Tyckte jag. Andra brydde sig inte. Chefen pratade på i en timma oavsett vad vi tyckte.

Vi var underbemannade på kontoret. Eftersom bemanningen var beräknad på genomsnitt över året men inflödet av ärenden ökade i sjok fick vi arbeta övertid på lördagarna. Ibland månadsvis. Det var frivilligt. Men de flesta tog övertiden. Kanske för pengarna, kanske för att alla bara gjorde det. Vi pratade inte om jobbet. Förutom att vi klagade på att vi alltid var trötta. Att det var tröstlöst. Jobbet blev inte gjort, det blev aldrig klart. Ärendena bara fortsatte att välla in.

Facket var i och för sig rätt starkt. Många medlemmar och förtroendevalda. Men det hände inte mycket. Och förtroendet svajade. Sänkte de fackliga sina kollegors lön bakom deras rygg i löneförhandlingarna? Vad sa de på samverkansmötena med arbetsgivaren? Vad gjorde de egentligen?

Kollegorna litade på Kristina. Cheferna respekterade henne. Hon hade lagt sin enhets sista förslag i LEAN-arbetet – medarbetarna själva skulle komma på förslag på att effektivisera arbetet. Förslaget var att avveckla LEAN. Hon hade vänt systemet emot sig självt. Nu hade hon ett nytt mål: APT.

Själv hade jag börjat tjafsa på APT. Hade inte koll på jobbet och visste inte vad jag pratade om. Hade inte förtroendet från kollegorna som hade koll. Jag kunde säga att vi skulle ha andra perspektiv än produktionen, att det var för mycket övertid, prata om synen på personerna besluten handlade om. Spelade ingen roll.

Chefen vred lite på sig och pillade med sin pekpinne, han skulle ha svårt att hinna med all produktionsstatistik om jag skulle prata mer. Kollegorna brydde sig inte, de visste att det inte ledde till något. En kollega som var gammal röding log snällt emot mig ibland.

Vår egen tid

Sen hände något. I fackets regionala styrelse bestämde vi att APT skulle användas till att prata om hur vi hade det. Fackliga centralt i myndigheten hade uppmuntrat oss. Kristina sa: ”Ok, innan nästa APT pratar vi ihop oss med kollegorna på våra respektive enheter. Sen säger vi till cheferna att tiden på APT ska ägnas åt att prata om hur vi har det på jobbet. Ok? Det är ju vår egen tid.”

Jag och de andra arbetsplatsombuden för enheterna som arbetade i samma ärendeslag pratade ihop oss. Vi skulle prata med några kollegor innan nästa APT och sen skulle vi föreslå förändringar för chefen. De hade fått bort en chef för några år sedan och vädrade facklig seger igen.

Pulsen ökade när jag tog ordet. Förslog att APT kanske kunde utvecklas? Vi var 20 anställda och enhetschefen stod där med sin pekpinne, redo för genomgång av statistik. Vi skulle kanske kunna ha en dagordning som skickade ut i förväg? Med en punkt där vi kunde lägga övriga frågor om vi ville lägga till något till dagordningen? Det vore nog bra om vi fick prata om hur vi upplevde jobbet? En medarbetare kunde vara ordförande för mötet? Kanske chefen kunde skicka ut siffrorna på mail istället?

Chefen flackade med blicken, som vanligt när jag pratade. Men denna gång tittade kollegorna rakt på honom efter att jag hade sagt mitt. Inte ens teamledarna tittade bort för att skynda vidare. Tyst. Han backade.

Senare på fackliga styrelsemötet: ”Jag slängde ut chefen”, sa Kristina. ”Sade att det var bättre för henne och oss om hon bara gick och tog en kaffe, under tiden som vi pratade. Sedan ledde jag mötet och så pratade vi ihop oss om vad vi ville få sagt gemensamt till henne efteråt”, fortsatte hon och när hon avslutade med ”Vi ska kanske börja skriva ner vår gemensamma bild om vad som är problemen och skicka över det till chefen. Med cc till regionchefen”.

Var står det?

Tio år senare sa jag till en kompis att APT är den enda arbetstiden som vi anställda förfogar över själva. Resten av arbetstiden bestämde arbetsgivaren över, men APT var vårt. Så var det i alla fall tänkt. Det stod i förarbetena för arbetstidslagen. Eller kanske medbestämmandelagen. ”Sjukt”, sa min kompis”. ”Ingen har det så”, sa min tjej. Jag kollar upp det. Hade svårt att hitta. Fann inget lagtexterna, inte i förarbetena. Jag frågade fackliga jurister och forskare. Ingen kände igen det. Det fanns ingenstans.

”Var i hittar jag informationen om att APT är tänkt att vara de anställdas och inte arbetsgivarens tid?”,  frågade jag en facklig centralt i myndigheten. ”??”, skrev han först och skrev snabbt ett sms till: ”Har vi sagt det?”. ”Ja.” ”Haha, jaha. Det kan säkert ha kommunicerats ut, av någon facklig organisation som ville förenkla, visa på kraft och skjuta över lite makt till de anställda.”

Det hade inte alls funnits i förarbetena. Det låg inte i juridiken.

Sen smsade jag Kristina. Hon skickade över det nya samverkansavtalet mellan facken och arbetsgivaren på myndigheten. Där stod det nu att APT ska vara en tid för medarbetarna att få inflytande över arbetsplatsen.

”Vi kör chefsfritt APTn. Såklart! Men det finns fortfarande de chefer som tycker det är läskigt att släppa kontrollen och lämna rummet. Som styr med kontrollbehov. Men vi jobbar på det. Jag krigar på.”

/En tjänsteperson