”Men måste vi snacka jobb på varenda rast?!”

En av oss exploderade, men det var något vi hade snackat om tillsammans. Detta att cheferna använde rasterna till att ”ta upp” det ena eller det andra som gällde arbetsplatsen. Att en eller två av cheferna var närvarande, och satte samtalsämnet på rasterna hade gått oss på nerverna en längre tid.

Vi jobbade i ett storkök och lagade mat till förskolor. Som så många andra storkök hade vi stora lokaler, egentligen mer anpassade för att tio personer jobbade där, men nya maskiner och halvfabrikat hade med åren skurit ner arbetsstyrkan till hälften.

Rasterna var inte rast för oss, de var jobbinfo, det var knappt något man såg fram emot längre, så när vi hittade en annan lösning förändrade det hela stämningen bland oss på golvet. Inte som att vi satt och konspirerade varje rast, men nu var det skratt och hålligång, som att andas frisk luft. Lösningen var att utnyttja ett gammalt mötesrum.

Några dagar efter utbrottet meddelade vi helt sonika att nu tog vi luncherna i ett annat rum istället. Det var både trivsamt och nödvändigt. Vi var ganska utspridda. Jag var i dietköket, en var i grönsaksrummet, en var i disken och de andra i det stora köket. Vi hade, i arbetet, inga naturliga mötesplatser.

Att ta oss ett eget rum för rasterna gav oss tid och möjlighet att kunna ta vidare steg. Gav möjlighet att prata direkt med varandra utan att gå genom chefens mun eller linda in orden för att undvika chefens öron. Det märktes inte bara genom att vårt humör blev bättre. Cheferna blev oroliga. Stod rent av och försökte tjuvlyssna utanför vår nya dörr.

Att kunna tala fritt utan en chef som hörde på var en förutsättning för att kunna ta andra kamper, men de kamperna är andra historier.

/Henrik Johansson