Stockholm 1995

Skogaholmskoncernen har kommit med sin stora besparingsplan för brödfabriken Stockholmsbagarn. De vill säga upp en fjärdedel av arbetsstyrkan trots bibehållen produktion och riva de lokala avtal om löner, anställningstrygghet och arbetsscheman som vi förhandlat fram under de senaste 10-15 åren. De hotar med att om klubben inte accepterar, så kan produktionen läggas ned helt och hållet.

Detta händer på 1990-talet, då sådan utpressning är vanlig på svenska arbetsplatser. Bemanningen skärs ner överallt. Det dras ner på alla sorters ”förebyggande underhåll” på arbetsplatserna och i samhället. Många blir arbetslösa, ökad stress på arbetsplatserna, högre vinster. Vi lider än av denna samhällsförsämring.

Den strejk som beskrivs är en kort händelse i en flera månader lång konflikt, men den blir avgörande. När det här händer på Bagarn så har de flesta arbetarna fasta anställningar. Många har jobbat där länge och är vana vid att agera kollektivt på olika sätt. Vi har även strejkat tidigare. Det funkar inte att rakt av kopiera det vi gjorde till en arbetsplats med andra förutsättningar. Men förhoppningsvis kan våra erfarenheter ändå komma till nytta.

Klubbmötet

Klubben kallar till medlemsmöte en lördag eftermiddag. Skriftlig information har gått ut före mötet, och det har rådgjorts i pausrummen och fackrummet. Mötet planeras med vetskap om att det kan finnas tjallare och även arbetskamrater som kan råka prata bredvid mun utan ond avsikt.

På mötet informeras om företagets besparingsplan och om nedläggningshotet. Många begär ordet och säger att företagets plan inte kan fungera i praktiken. De kommer med en rad exempel på vad man kan spara in på i stället (typ onödiga chefer) och tycker att man borde satsa på bättre bröd istället för att skära ner.

Vi som varit på företagets info berättar att de inte verkar förhandlingsvilliga. De måste förhandla om besparingsplanen enligt medbestämmandelagen, men det står inte i lagen att de måste komma överens med klubben. De kan köra igenom förhandlingarna formellt och sen göra som de vill. Deras attityd visar att de tänker göra så.

Omröstning

En medlem begär ordet och säger:

– Om de vägrar att förhandla på riktigt så tycker jag att vi strejkar. Obs att det är en medlem utan fackligt uppdrag som ställer förslaget. Medhållande sorl och utrop i salen.

– Klubbstyrelsen får som ni vet inte organisera en strejk utan vi måste motverka det. Men just därför är det viktigt att vi vet hur stämningen är. Vi kan göra en omröstning som visar hur många som skulle vilja strejka. Bara så att vi vet, svarar en styrelserepresentant.

En sluten omröstning, alltså på anonyma lappar, genomförs, för att undersöka om det verkligen är stämning för strejk. En öppen omröstning med rop eller handuppräckning är riskabel. Man kan få en stor majoritet tack vare grupptrycket, men när det kommer till kritan kan det visa sig vara en falsk enighet, vilket leder till splittring och att stridsåtgärden inte blir av eller blir misslyckad.

Sluten omröstning kan också genomföras på golvet. Så hade vi gjort inför en strejk 1988. Då kunde vi med över 90%  dokumenterad strejkvilja överlämna ett varsel till företaget. Om de inte backade i stridsfrågan – de ville sparka en facklig företrädare på fabriken – skulle det bli strejk om fyra dagar. Att varsla om vild strejk, som helst ska vara ”spontan” för att undvika skadestånd, är ovanligt på gränsen till knäppt. Men det funkade för oss. Företaget backade på fjärde dagen och den strejken behövde inte bli av.

Förtroendevalda ska avgå

Åter till medlemsmötet 1995.  Den slutna omröstningen visar stor majoritet (85%) för strejk.

Styrelserepresentanten fortsätter: – Ok, då vet vi hur stämningen är. Då måste vi informera om vad som gäller. Våra styrelsemedlemmar, skyddsombud och kontaktombud får inte delta i en strejk eller tala för den, eftersom facket då kan åka på stora skadestånd. De måste motverka en strejk och uppmana eventuella strejkande arbetskamrater att återgå. Även vanliga medlemmar som strejkar kan bli dömda till skadestånd av arbetsdomstolen, fast inte så höga. Däremot hamnar man INTE i något kriminalregister, det är viktigt att veta.

– Jag föreslår att mötet beslutar att alla förtroendevalda ska avgå från sina uppdrag! säger en medlem. Diskussion uppstår om alla ska avgå eller om några ska ha kvar sina uppdrag. Om ingen finns kvar i klubbstyrelsen går det lokala förhandlingsmandatet upp till stockholmsavdelningens ombudsman. Det vill vi undvika.

Mötet beslutar att några i styrelsen ska sitta kvar och övriga med fackliga uppdrag ska avgå. Avgång inför en strejk kan gå till på flera sätt. Det måste inte föregås av ett mötesbeslut. Det räcker att förtroendevalda lämnar in lappar om att de vill avgå. Men det är viktigt att avgångarna meddelas till företaget, annars har de ingen juridisk giltighet. Att förtroendevalda avgår, på en arbetsplats som har strejkat förr, kan också vara stridsåtgärd i sig, eftersom cheferna vet vad det betyder. Ibland räcker det.

– Vi som fortfarande är förtroendevalda måste motverka en strejk och det gör vi förstås genom att försöka förhandla så bra vi kan. Om det ändå blir strejk så kommer vi inte att delta och vi kommer att uppmana er att återgå. För ni får inte strejka, bara så ni vet!

– Skiter väl vi i vad ni säger! ropar en medlem. Glada skratt i salen. Obs att det inte formellt beslutas om strejk på detta fackliga medlemsmöte. Under det fortsatta mötet diskuteras vad som ska drivas i förhandlingarna. Vi planerar möten på alla avdelningar för att sätta ihop ett bra förhandlingsbud. Efter mötet meddelar klubben till företaget att de förtroendevalda avgår och vilka som sitter kvar.

Det dröjer flera veckor efter medlemsmötet innan det verkligen blir strejk. Förhandlingar pågår med ständiga rapporter från klubbens förhandlare till medlemmarna. Det är mycket buller o bång och diskussioner och möten i huset. Det förekommer också…

tjallare,

som en ung vikarierande arbetare. Han kommer till en förtroendevald och ber om råd.

– Jag vill helst inte strejka men det är klart man ska väl vara solidarisk, hur tycker du jag ska göra? 

– Frågar du mig så säger jag att du inte ska strejka. Prata med dina arbetskamrater om det, svarar den förtroendevalde.

Vikarien återkommer ändå och ställer samma fråga flera gånger, försöker med var och en av dem som har kvar sitt uppdrag. Han ses också smyga in till personalchefen. Vi tror att han har fått i uppgift att försöka få fram bevis för att förtroendevalda uppmanar till strejk. När det väl blir strejk så tvekar killen inte. Han går in för att arbeta. Det finns också…

pådrivare,

som fabrikens städare. De har under några år utvecklats till en stark och medveten grupp. Med stöd av klubbens fackliga företrädare har de drivit en lång rad frågor för att förbättra sina egna villkor. De hör nu till dem som tydligast förstår det ”politiska” i tvisten. De säger att vi kan inte böja oss för hoten, då hamnar vi tio år tillbaka igen, under bordet där vi var förut. Vi måste ta strid. De är modiga och pådrivande. Det förekommer också enstaka…

motsnackare,

som en vänsterpolitiskt medveten och aktiv arbetskamrat. Han har varit ledig för universitetsstudier men är nu tillbaka för att sommarjobba. Han talar mot strejken i sitt pausrum. Jag tar ett privat snack med honom och han är klart illa berörd av situationen. Min personliga uppfattning är, att eftersom han sommarjobbar för att få pengar till att studera utomlands under hösten tillsammans med sambon, så har han – till skillnad från arbetare utan sådana planer – mer än sina bojor (och lite pengar) att förlora på en längre strejk. Den kan sabba hans livsplaner och akademiska karriär. Så snart han får klart för sig att vi tänker oss endast ett dygns strejk, så blir han lättad och hör sen till dem som talar för strejken.

Provokationer

Företaget har ensidigt avslutat de lokala förhandlingarna och helt nonchalerat klubbens olika förslag.

Till en fackligt aktiv tjänsteman har koncernchefen sagt, att om man stänger ett år så kan man öppna igen sen och inte behöva återanställa någon. (1995 hade man återanställningsrätt i ett år, inte i 9 månader som det är idag.) Tjänstemannen uppfattade detta som ett hot som var avsett att nå fram även till Livsklubben.

De två äldsta och kunnigaste arbetsledarna, de som man vänder sig till om man har problem med deg eller avbakning, har fått sparken. De tillhör inte oss utan är med i arbetsledarnas klubb, Salf, som godkänt uppsägningarna bakom ryggen på dem. Inte vårt problem kan man tycka, men det bidrar till att ilskan är stor i fabriken.

Arbetsledarna har på veckomöten i pausrummen vägrat svara på upprörda frågor om hur produktionen i verkligheten ska kunna fungera med den nedskurna personalstyrkan. De säger bara ”Vi får inte svara på några frågor”.

Strejkbeslut

Vi kallar till medlemsmöte, i en annan fråga, på kvällen ett par timmar innan trågarna ska börja jobba. Mötet äger rum på arbetarkaféet Lyckan i kvarteret bredvid Bagarn. Alla har klart för sig att vi även ska snacka om den pågående striden på vår arbetsplats. Eldig diskussion och ännu en sluten omröstning visar att i stort sett alla vill genomföra en strejk, omedelbart.

De som fortfarande är förtroendevalda lämnar mötet. De övriga utser talespersoner och planerar kvällen. De samlas utanför arbetsplatsen och skickar in en löpare med ett krav på att cheferna ska komma ut och besvara de frågor som arbetsledarna vägrat svara på. Om cheferna inte kommer ska strejken vara i ett dygn, har de beslutat. Cheferna kommer inte ut.

Strejken

En strejkande: ”Vi stod vid huvudingången men vi kom på att någon också måste stå vid garageinfarten på andra sidan huset. De som kommer i bil åker in där och går inte in genom huvudingången. Så vi var ett par som gick dit och stod där för att informera om att det är strejk. Det kom en röd bil med en kille som vi inte kände igen. Vi frågade om han var livsare men det var han definitivt inte sa han. Sen öppnade han porten och när den gick upp så kom en hel rad bilar och körde in. Det var cheferna som stått en bit bort i sina bilar och väntat. De tordes inte åka in en och en.”

En förtroendevald som inte strejkade: ”I den för tillfället rätt öde och arbetslösa fabriken kunde jag gå till fikarummet och blicka ner genom fönsterna på mina strejkande arbetskamrater som stod ute på lastningsgatan. Jag kände både stor stolthet och avundsjuka – ville ju också vara med där nere! Ibland öppnade jag pliktskyldigast ett fönster och ropade ner till dem att de skulle komma upp och jobba samtidigt som jag hötte föga hotfullt med ett finger.”

En strejkande: ”Jag hade inte varit med på mötet kvällen innan så jag visste inte att strejken börjat. Jag brukar gå in genom en sidodörr men den var låst. Det kom en bas från bageriet och öppnade och frågade om jag ville komma in. Varför är det låst, vad är det som händer? frågade jag. Det är strejk, sa han. Då vill jag inte komma in, sa jag. Jag gick runt hörnet till huvudingången och där stod alla.  Företaget hade kallat in folk från ett vaktbolag, fyra väktare fanns där och de gick runt och kollade. Under natten kom flera arbetskamrater till jobbet. Ingen av dem gick in som jag vet. De visste ju varför vi strejkade, även de som missat att det skulle bli just idag. En sak som hände var att John, en kille som satt kvar i styrelsen och var inne i huset, ville serva oss strejkande med lite kaffe från automaten. Han var på väg ut till oss med några kaffemuggar. Vi såg honom genom glasdörrarna. Men där innanför stod även platschefen. Han ställde sig framför John och skrek honom rätt i ansiktet. Det hördes inte ut vad han sa men man såg att han pratade med mycket stora bokstäver. Han hade varit kustjägarofficer så han var väl van att stå och skrika folk i ansiktet med fem centimeter avstånd. John svarade inte och rörde inte en min. Några såg att platschefen slog till John på armen och blev förbannade över det. Annars var det god stämning under natten. En tjej hade med sin snälla schäfer som mumsade på folks matlådor. Vi hörde sen att cheferna hade sagt, när någon frågade varför de inte gick ut och talade med sina anställda, att de inte vågade för det var fullt med aggressiva strejkande med hundar där ute. Det skrattade vi mycket åt. På morgonen när Lyckan öppnade så gick vi dit allihop och åt frukost. John kom dit också när han gått av sitt skift och fick applåder. Folk tyckte att han skulle polisanmäla att han blivit slagen. Han tyckte det var smällar man får ta, men folk menade att det är en bra grej att ha gjort det ifall vi blir stämda. Jag vet inte hur han gjorde med det sen. Sen kom daggänget och tog över att stå utanför.”

Daggänget formulerar själva ett uttalande: ”Vi vill med denna 24-timmars proteststrejk visa vårt missnöje över hur vi blivit överkörda av vår ‘ledning’ när vår klubb velat förhandla på lokal nivå. Vi kräver att förhandlingarna återgår till lokal nivå och att vi får veta hur företaget tänkt sig att produktionen ser ut efter en omorganisation. Vi tror inte att deras förslag kan fungera, däremot klubbens. Denna protest gäller inte bara oss och våra arbeten utan alla som riskerar att bli utan jobb. Vi vill också visa att vi inte tolererar att blir behandlade hur som helst. Någon måste visa sitt missnöje med hur företagsledningar kan behandla sina anställda i sin hunger efter neddragningar och ekonomisk vinning. Vi anser att kampen om fackliga rättigheter inte får dämpas utan att vi måste kämpa för våra förfäder och för våra barn. Vi får inte acceptera att vi går tillbaka till 1800-talets arbetssituationer. 95.06.16 Strejkande arbetare vid Stockholmsbagarn”

Strejkens effekt

Platschefen, en f.d. militär och antiterroristutbildad polis, har entusiastiskt gjort upp en ”fältplan” för att motverka strejken. Det bakas extra på några av koncernens bagerier ute i landet och bröd körs i långtradare till provisoriska omlastningsplatser runt Stockholm. De flesta av våra egna brödbilschaufförer går in för att jobba (mer om det i berättelsen Chaufförerna sitter) men de får inget att köra ut.

I stället smugglas det in ett stor gäng chaufförer från ett åkeri. På given signal är de ute i vårt brödbilsgarage och hämtar bilar för att köra iväg till omlastningsställena och därifrån till affärerna. Ett par av våra chaufförer upptäcker vad som pågår och försöker placera om sina egna bilar i garaget så de står i vägen för brödbilarna. Men de hinner inte med i svängarna.

Trots platschefens fältplan så kommer det ut mycket små mängder bröd till affärerna, ingenting till de flesta, och det berättas om strejken i tidningar, radio och teve. 

Strejken leder inte till omedelbar seger, men det avgörande är att styrkeförhållandena ändras. Vi visar att vi inte viker oss för företagets ultimatum, deras skrämseltaktik funkar inte. Överläget är borta. Cheferna byts ut. Förhandlingarna fortsätter. Till slut har alla varsel dragits tillbaka och avtalen blir kvar med små ändringar. Först då, när vi vunnit, återtar alla de förtroendevalda sina uppdrag.

Arbetsdomstolen

Vid ett par tidigare strejker har företaget avstått från att anmäla oss till arbetsdomstolen, AD. Ofta vill chefer och ägare helst slippa AD. De vill att en strejk ska glömmas bort så fort som möjligt. Men efter vår strejk 1995 finns det säkert ett krav från arbetsgivarorganisationerna att vi måste sättas dit. Tänk er själva, ett arbetarkollektiv som strejkar mot nedskärningar under en KRIS! Och VINNER! Då måste man åtminstone visa att det KOSTAR.

Så de strejkande blir stämda och krävda på skadestånd. Innan en strejk kommer upp i AD så brukar det vara förhandlingar mellan fackförbund och arbetsgivare. Det kan leda till att stämningen dras tillbaka, men så blir det inte denna gång.

När de som har strejkat får brev hem i brevlådan om att de blivit stämda, så tycker många att det är obehagligt. Och kanske någon därhemma säger: Vad var det jag sa! Det där skulle du aldrig gjort! Så det är viktigt att samla arbetskamraterna och prata och stötta varann i samband med att beskedet kommer.

Några av oss har en idé om att alla strejkande ska begära ledigt för att delta på rättegången, vilket man har rätt till som stämd. Vi tänker att om företaget måste ge så många ledigt så kanske de tar tillbaka stämningen. Men alla tänker inte så. Många av arbetarna säger Vad ska vi göra där, vi vann striden och är beredda att ta skadeståndet, sluttjafsat! De flesta begär inte ledigt. Men vi är skiftarbetare och salen i AD blir i alla fall full med arbetskamrater. I foajén fixar fikagruppen med medhavt kaffe och bullar.

Vi har utsett vittnen från bageriet, kaffebröd, paketeringen, städ, transport och verkstad. Det är Eva, Yonas, Bert, Nimet, Åse, Peter och Luis. De blir förhörda under rättegången och förklarar varför företagets plan var oacceptabel för just deras avdelningar, och varför det blev strejk. De talar klart och tydligt och lugnt inför domstolen och gör oss alla stolta. De är säkert nervösa, men vi har övat på förhör i förväg.

Några av dem blir också förhörda om händelser före strejken, som företaget vill ha till sabotage – en bit isoleringsband i en deg, solrosfrön i en annan, en förtejpad fotocell. De förklarar tålmodigt att såna incidenter händer då och då och varför de uppstår. Jag som klubbordförande blir också förhörd, och den modige tjänstemannen som vittnar om nedläggningshotet.

Skadeståndet

Det har tidigare funnits en gammal lagregel att skadeståndet för vild strejk ska vara 200 kr. Vår strejk 1995 är den första som döms enligt de nya reglerna, då 2000 kr ska vara ”normalskadestånd”.  Domstolen dömer ett lägre skadestånd än 2000 kr eftersom strejken var kort. De strejkande döms att betala 1700 kr i skadestånd samt 700 kr till arbetsgivarens rättegångskostnader. Sammanlagt 2400 kr var alltså.

Våra egna rättegångskostnader betalas av vårt fackförbund Livs. När domen verkligen faller så blir det åter en del sura miner bland arbetskamraterna. Visst, vi har vunnit striden, jobben och avtalen blev kvar, men vi har förlorat en dagsinkomst och nu dessutom 2400 kr, rätt mycket pengar 1995 för en vanlig arbetare. Den slanten hade man hellre satt på hästar! muttrar någon.

Vi har redan före domen dragit igång en solidaritetsinsamling. Vi sätter upp ett anslag där man vecka för vecka kan följa hur insamlingen går. Grundplåten i insamlingen är bidrag från de arbetskamrater som av olika skäl – semester, sjukdom, förtroendevald, ledighet på grund av skiftgång – inte har strejkat. De flesta bidrar med varsin dagsinkomst. De strejkande har ju redan förlorat en sådan. Vi ordnar tomburksinsamling, loppis med mera. Förslag att vi ska försöka spela in skadeståndet på Solvalla röstas ner.

Vi får bidrag från andra fackklubbar, sektioner och avdelningar, insamlingar på arbetsplatser och olika möten. Inför en strejk bör man inte utlova till arbetskamraterna att ett eventuellt skadestånd kommer att samlas in av andra. Vi måste vara beredda på att förlita oss på våra egna krafter. Men man kan berätta att det är vanligt att andra bidrar, för att de tycker att det är bra när några säger ifrån och tar strid. Att andra bidrar visar solidariteten inom klassen. Många arbetskamrater blir lika positivt överraskade som de först blev sura.

Vi får ihop hela summan. Ingen av de strejkande behöver betala något själv, utöver den förlorade dagsinkomsten.

Eftersnack

Efter striden 1995 blir det en del prat i fabriken om våra fackliga metoder. Huvudlösa nedskärningar och försämringar drivs igenom på andra arbetsplatser – till exempel där våra familjemedlemmar eller vänner jobbar – men det leder oftast inte till motstånd och strid. Varför? En eritreansk arbetskamrat nämner att han träffat landsmän och berättat om striden hos oss och om hur vår klubb fungerar. Han hade mötts av misstro och förvåning – kan det vara så? En annan arbetskamrat säger: Våra metoder borde kallas för folkrörelselinjen, för vi vill att folk ska vara i rörelse. Det låter roligt, tycker vi, och börjar använda ordet.

/Frances Tuuloskorpi

Läs även: Chaufförerna sitter