Stockholm 1995

I den strid som beskrivs i berättelsen En strejk under 1990-talets kris, så hamnade transportavdelningen på Bagarn, brödbilschaufförerna, utanför.

Strejken utlöstes på kvällen vid produktionsstart. När chaufförerna kom på morgonen, gick de flesta av dem in sin vanliga väg genom lastkajen och var beredda på att jobba. Några av chaufförerna hade varit med på mötet kvällen innan, som hade beslutat om strejken. De var med och strejkade. De förutsatte nog att kollegorna skulle göra likadant. Men så blev det inte.

På grund av strejken fanns det inte något bröd att köra ut, så det gjorde ingen skillnad att många av chaufförerna gick in. Det fanns ändå inget jobb för dem. Men de strejkande blev förstås förbannade på dem ändå.

Längst bak

Strejkviljan inne i fabriken hade vuxit i de ständiga diskussionerna mellan folk på golvet, de dagliga provokationerna, den hårdnande motsättningen mellan arbetare och arbetsledning. Men chaufförerna är ute och kör hela dagarna, de arbetar en och en. De var inte själva direkt berörda av uppsägningsvarslen. De hade inte hängt med i händelseutvecklingen och diskussionerna. När det blev strejk så möttes de inte av någon särskild information vid lastkajen, ingen trodde att det skulle behövas.

Chaufförerna kunde vara gapiga och låta stöddiga. Det är lätt att missa att en sådan grupp i själva verket kan befinna sig längst bak. Men så var det alltså. I det läget kan man märka ut en hel avdelning inom kollektivet som strejkbrytare och befästa splittringen. Det påverkar hela kollektivet och kampviljan kan rinna ut bakvägen.

En annan metod är folkrörelselinjen: Ok, chaufförerna är längst bak och bromsar, de drar isär kollektivet. Men kommer de i rörelse framåt så sammanfogas kollektivet igen. Gruppen längst bak måste prioriteras: De måste få chans att komma in i händelsernas centrum och agera självständigt. Vi fick satsa mer på information, diskussioner och mobilisering bland chaufförerna.

Inget avtal – ingen utkörning

Strejken hade stoppat uppsägningarna av anställda. Men de lokala avtalen var fortfarande uppsagda av företaget. Om avtalen slutade gälla skulle det drabba alla, även chaufförerna. Deras lönesystem var inskrivet i lokalt avtal. Chaufförerna fick klart för sig hur det låg till, och att det skulle hänga på dem att göra något åt saken. Hur skulle de göra?

Ett gäng arbetskamrater kan samla ihop sig och gå  till en arbetsledare eller chef i samlad tropp för att få ordning på något som de ogillar. Det kan ha en mycket bra effekt när ett större gäng klämmer in sig i chefsrummet eller arbetsledarkuren, även om det sker på en rast. Vill man sätta sig (strejka) så är det ofta bättre att hålla sig på hemmaplan – arbetslokalen, pausrummet – eller utanför arbetsplatsen. Att direkt hänga på ledningens dörr kan ge intryck av att arbetarna är väldigt angelägna att få ett snabbt slut på sittningen. Det är bra om företagsledningen får vara mest angelägen.

Samma dag som avtalens uppsägningstid gick ut satte sig chaufförerna i sitt pausrum. De meddelade basarna att de tänkte inte köra ut brödet förrän de fått besked om att det lokala avtalet fortsätter gälla. En bas sprang som en skållad råtta fram och tillbaka mellan pausrummet och chefsvåningen – cheferna vågade inte komma ner – och rätt snart kom beskedet: De lokala avtalen fortsätter gälla. Då återupptog chaufförerna arbetet och körde ut dagens bullar. De räddade avtalen för alla, och att just de tog den striden räddade sammanhållningen i kollektivet.

Oväntat

Cheferna hade glatt sig över att chaufförerna var beredda att arbeta när arbetarna i produktionen strejkade. Självklart tänkte de att arbetarkollektivet är splittrat och att det åtminstone finns en grupp som de kan lita på. De inledde en charmoffensiv gentemot chaufförerna. När det då var chaufförerna som satte sig nästa gång, så kom det oväntat och som ett dubbelt streck i räkningen.

Det är ofrånkomligt att arbetsledare och chefer ofta märker att arbetarna är oense om mycket. Det viktiga är att de också får märka att det spelar ingen roll att kollektivet är spretigt, de kan inte ta kontrollen över oss ändå. Det sämsta man kan göra är att bekräfta och förstärka oenighet och splittring genom att tjata om att vi är oeniga och splittrade.

/Frances Tuuloskorpi. Illustration: Hanna Petersson