Stockholm 2005

Tunneltågföraren Rosi berättar.

Det kom som en blixt från klar himmel. Det var den 29 september 2005. Jag hade slutat mitt pass på röda linjen, kom till Liljeholmen och skulle åka hem. Vår klubbordförande Per stod och pratade med någon en bit bort och Jannis, som jag kände och som var vice ordförande, talade om för mig vad som hänt: De har sparkat vår ordförande!

Jag: Vad säger du? Vadå för?

Jannis berättade: Han och Per skulle på en förhandling. Vid sittande bord sa cheferna till Per: Vi säger upp dig med omedelbar verkan. Du är avstängd från och med nu. De hade bytt ut låsen vid Gullmarsplan. Han fick inte ens lämna in sina nycklar, det fick någon annan göra. Orsaken till avskedet skulle vara att han varit aggressiv och hotfull. Jag tänkte: Vad fan är det som händer? Kan de sparka en ordförande? Han har inte talat för sig själv utan för kollektivet. Om en ordförande ska bort så är det väl vi medlemmar som ska göra det – tillsätta och avsätta?

För mig har det alltid varit självklart att man ska vara med i facket. Jag började jobba i tunnelbanan 1978 och i några år var jag aktiv bland annat med fackets medlemstidning. Men sen dess hade jag inte varit aktiv eller särskilt engagerad utan bara vanlig medlem. Jag kände inte Per, visste knappt vem han var. Men jag hade märkt att det började hända mer, fackligt, sen han blev vald till ordförande 2004.

Det kom upp saker på anslagstavlan. Man började ha möten i mässen. Man kände att det började röra på sig. Det hade ramlat in skadestånd efter skadestånd till klubben när företaget hade brutit mot lagar och avtal. Säkerheten drevs hårt. Per kunde sätta upp information där det stod ”Än en gång har arbetsgivaren ljugit”. Det var nytt att någon var så rakt på sak.

Mötet

Samma dag, eller om det var dagen efter, ordnades möte i facklokalen i Liljeholmen.

Jag hade en tjänst där jag körde tåg på morgon på röda linjen och städade efteråt i Liljeholmen, så jag städade och gick sen in på mötet. Det var fullt med folk i rummet. Inte bara tunneltågförare utan även andra fackligt aktiva och media. Fast egentligen var det inte så stor andel av arbetskamraterna som var där. Det var några från röda, några från gröna, några från blå. Det var några kvinnor från gröna linjen, där Per jobbade, som var mest pådrivande.

Jag tänkte när jag såg Per och Jannis och de andra i styrelsen där framme: Tacka fan för att arbetsgivarna är rädda för det där gänget! Folk snackade om det som hänt och att vi inte kan gå med på att vår klubbordförande sparkas. Frances Tuuloskorpi var där och berättade om hur de hade stoppat en liknande uppsägning genom att hota med strejk på hennes arbetsplats. Efter en stund fick de utomstående gå ut. Sen gick även klubbstyrelsen ut för att de närvarande medlemmarna själva skulle kunna ta ställning till en ev. strejk.

Det var en förare som filmade mötet. Hon höll på med ett skolprojekt så hon råkade finnas där med sin kamera. Hon lämnade ut filmen till media sen. Ansiktena var blurrade men man kände igen rösterna. De mest pådrivande, tjejerna från gröna, blev igenkända på rösterna, och det var någon av dem som blev rädd och drog sig tillbaka. Det var inte så betänksamt att lägga ut filmen från ett slutet möte utan att tänka på sådana konsekvenser.

Mötet, utan de fackliga, diskuterade vad vi skulle göra. De från gröna hade redan bestämt sig för strejk, och vi andra höll med. Beslutet blev strejk. De sa att det behövdes några samordnare på röda. Det var ingen som anmälde sig. En förare blev tillfrågad, men sa nej. Men du då Rosi? var det någon som sa till mig. Jaha, man kan ju inte backa tänkte jag.

Så jag blev samordnare fast jag kände mig väldigt osäker på vad som skulle göras, och hur. Vid något tillfälle hade en tjej agiterat hårt för övertidsblockad på vår linje. Hon fick en varning och sen vart hon tyst, hon t.o.m. jobbade när andra hade blockad. Men jag tänkte att det finns ändå lite folk på röda som har erfarenhet sen tidigare.

Det hölls flera medlemsmöten de närmaste dagarna, det var ständigt snack i facklokalen. Per fanns med hela tiden, det blev som ett bränsle. Folk som kom in var överens: Man sparkar inte vår ordförande.

Första strejken

Det var en grupp som höll i planeringen för strejken. Jag var inte med där, men fick veta vilket datum strejken skulle genomföras. Vi gick inte ut med datumet offentligt, men annan information sattes upp. En del lappar revs ner av Connex. Det gick också ut information om att den olovliga strejken inte skulle kunna leda till uppsägning, bara till skadestånd.

Samordnarna skulle få igång folk ute på linjerna inför strejken. Jag pratade med arbetskamrater på röda och de flesta tyckte att vi måste visa att man kan inte sparka en ordförande.

Om det hade varit en allmän medlemsomröstning vid den tidpunkten så tror jag att majoriteten hade röstat för strejk, men att det hade vägt ganska jämnt. Kanske 55-45. Men vi hade aldrig någon allmän omröstning ute på trafikområdena. Det var de som kom på mötena som röstade. Men det såg ändå ut att bli bra uppslutning.

Strejkbenägna hade bytt arbetspass med icke benägna och med förtroendevalda, så att så många som möjligt skulle strejka. Många förtroendevalda hoppade av sina uppdrag för att kunna delta i strejken utan att facket skulle få höga skadestånd för det.

Strejken genomfördes den 6 oktober. Jag var nervös och glad. Det var stjärnklart och jag tittade upp och tänkte: Nu behöver vi all hjälp vi kan få. Vi hade lovat att vi kommer att finnas där för dem som ska strejka. Mobilnummer hade delats ut.

Jag fick själv rycka ut direkt: En strejkande förare var ensam ute i Mörby på morgonen när första tåget skulle köras ut, och behövde stöd. Jag åkte ut till Mörby i taxi. Jag var skitnervös och på väg dit fick taxin punka på två däck. Det kom en annan taxi och hämtade mig. Det gick bra, föraren hade inte kört ut tåget.

Sen kom en chef och en strejkbrytare och körde ut, men sammantaget fick strejken väldigt stor genomslag. SL och Connex blev tagna på sängen. Hela Stockholm korkades igen av gående människor. Strejken varade i fyra timmar, som planerat. Sen körde vi ut.

Andra strejken

Eftersom Connex höll fast vid uppsägningen av Per, så genomförde vi en till strejk, ca fyra veckor senare. Då var det ett mycket större tveksamhet. Vid första strejken var vi heligt förbannade, ilska var en stark drivkraft. Men sen mattades det av. Det var inte samma tryck underifrån. Företaget hade gått ut med smutskastning av Per och det började spridas rykten. Och så tyckte en del att om inte arbetsgivaren vek sig efter första strejken så skulle det inte hjälpa med en till.

Folk var förbannade på dåligt stöd från Seko också. Varför gör inte förbundet något? Det fanns ett starkt stöd utifrån, från trafikanter, andra fack och organisationer. Det kändes bra. Men det fanns inte samma stöd mellan arbetskamraterna så det var svårt om inte omöjligt att genomföra en lyckad strejk.

Det fanns de som verkligen ville strejka, särskilt bland dem som jobbat kväll förra gången och därför inte kunde vara med i den första strejken. Men det var sämre stämning och svårare att tala för strejk. Jag kände som att jag har inte mer att ge, en gång kan jag, inte mer. Men det fanns ingen annan som tog över på röda linjen. Jag kände mig ensam där och blev gåpåig. Senare fick jag höra att arbetskamrater uppfattade mig som aggressiv.

Hade det röstats inför strejk 2 så tror jag hade det blivit kanske 30% för strejk och 70% emot. Jag försökte varna de som planerade strejken, talade om att det hade blivit mycket svårare att få igång arbetskamraterna. Jag tror att de ledande blev blinda, fartblinda. De talade med varandra men inte med de tveksamma arbetskamraterna ute på trafikområdena.

Inför den andra strejken gick det inte att byta pass med varann, arbetsledningen hade förstått hur vi gjorde förra gången, och satte stopp för byten. Det blev en liten strejk, en handfull som inte körde ut. Vi som skulle stödja dem blev inte insläppta. Väktare hade placerats ut. På gröna linjen var det sämst, en enda förare strejkade där.

Efter den andra strejken blev jag uppkallad, någon hade sagt att jag hade uppviglat. Jag fick en skriftlig erinran, det fick alla som strejkat. Men det svåra var att vi blev splittrade och att jag var besviken på arbetskamraterna.

Jag kände mig utfryst efteråt av vissa arbetskamrater. Det fanns de som slutade hälsa. Det kändes tungt. Jag hade lärt mig något positivt om mig själv, att jag hade så mycket i mig. Jag stack upp från att ha varit helt okänd. Det var oväntat för både chefer och kollegor och mig själv. Men de negativa konsekvenserna hade jag inte räknat med.

Tankar efteråt

Vad skulle du vilja ge för råd till andra i liknande sits?

Jag tror att man måste prata i förväg om de händelser som kan komma, så att man är förberedd. Och man måste vara fler som är aktiva ute bland arbetskamraterna, inte bara i ledningen. Och så hade det varit bra om vi hade haft ett mer kollektivt arbetssätt innan.

Skulle det varit bättre att planera strejken på annat sätt? Till exempel att sitta tills Per kom tillbaka?

Nej det tror jag inte. Jag tror inte att folk hade vågat göra så, det var bättre att det var sagt från början att strejken skulle vara tidsbegränsad. Det fanns de som tyckte att vi skulle fortsatt tills vi vann, men jag tror inte det hade hållit, då hade nog många brutit strejken allteftersom.

Ni fick inte tillbaka Per. Hur ser du på strejken nu i efterhand?

Jag tycker det var rätt. Skulle vi bara ha accepterat att de sparkade vår ordförande? Och det är bra att arbetsgivare vet vad vi kan göra. Det skrämde nog både vår arbetsgivare och andra. Connex bytte namn efteråt, till moderbolagets namn Veolia. De ville väl inte bli förknippade med konflikten och strejken.

Illustration: Henrik Bromander