Södertälje 1990

Detta är en fortsättning på berättelsen om Scania-strejken 1990, där den första delen heter Fläskkotletternas revolt. Här tar en annan berättare över, Janne, som jobbade på Scanias chassiverkstad och hade ett fackligt uppdrag som kontaktombud. Chassi var Scanias största verkstad med flera löpande band – linor – och ca 500 anställda. 

Strejken fortsatte på måndagen den 5 mars. Men det var inte cheferna som kom till de strejkande, det var förbundsombudsman Ståhl. Scania var den största arbetsplatsen i stockholmsregionen och nu var det stora krigsrubriker i media. Strejken började anta skräckinjagande proportioner både för arbetsgivarna och Metall. Den lokala klubbstyrelsen försökte vara neutral, balansera på slak lina, ta avstånd utan att ta avstånd. Ståhl var rakt på sak. ”Nu får ni börja jobba. Förbundet tar över, i morgon börjar centrala förhandlingar.” Beslutet blev att gå tillbaka på tisdagen.

Ståhl uttalade sig i Länstidningen: ”Strejkerna försvårar det hela. De strejkande har bundit ris åt sig själva. Risken är att hela kollektivet, det vill säga samtliga verkstadsarbetare på Scania, får sämre lönepåslag.” Det var ett mycket konstigt uttalande eftersom strejken redan fått Scania att höja det som förut varit deras slutbud. Men det handlade väl om att ge signaler utåt, förhindra en spridd strejkrörelse som de inte skulle kunna kontrollera.

Det fanns mycket undertryckt missnöje och frustration som exploderade i strejken. Vi på chassi hade uttalat oss i Länstidningen om vårt missnöje med löneförhandlingarna. De kom och intervjuade några av oss utanför chassigrinden. Men det handlade inte bara om pengarna. Det var också hur man behandlade folk. Den föraktfulla attityden. Är du inte nöjd? Du kan dra, vi skiter i dig.

Jag hade mer än gärna gått med i strejktåget som utgick flera gånger från chassi, men tordes inte göra det som förtroendevald, ville inte dra på facket skadestånd. Jag var bara kontaktombud så det kanske var en överdriven rädsla, men jag stannade kvar på verkstan.

Det var många andra som också stannade kvar, kanske hälften av arbetsstyrkan, mest äldre arbetare, medan de yngre marscherade iväg. Men det var ju inte så att de som stannade kvar försökte få något gjort. De satt. Produktionen var lamslagen. Många förtroendevalda gav sitt stöd på det sätt de kunde. När företaget låste in arbetarna på en verkstad, för att de inte skulle gå med i strejktåget, så var det huvudskyddsombudet där som låste upp med hänvisning till säkerheten. Men det är klart att han även ville göra det möjligt för arbetskamraterna att gå med i strejktåget.

De olika verkstäderna agerade självständigt, men det fanns kontakter emellan. Länstidningen skrev varje dag, de fungerade som informationsblad under strejken. Det fanns också personliga trådar mellan verkstäderna. Det var till exempel en tjej på transmissionsverkstan, som tidigare hade jobbat på linan hos oss. Hon kom till oss och berättade när de satt på transmission.

Det hade också varit en strejk i tunnelbanan några månader tidigare och snacket gick: När andra kan varför kan inte vi? Men jag som var fackligt aktiv blev ändå förbluffad över hur stort det blev. Tror inte att någon ens i sin fantasi kunnat föreställa sig det. Jag glömmer det aldrig. Plötsligt ser man vad som händer i huvudet på folk när fötterna rör sig. När de gör saker tillsammans som de inte trodde om sig själva och sina jobbarkompisar.

En detalj, det fanns ett litet udda vänstergäng som sålde en amerikansk tidning, på engelska, om strejker i USA. Stod och sålde vid grinden. I vanliga fall skulle folk bara skakat på huvudet ”vilka skogstomtar” och gått förbi. Nu var det många som köpte.  Hela världen öppnade sig. Allt som handlade om strejk gick att saluföra.

En jobbarkompis jag hade, en som stilade i märkeskläder och rolexklocka, en riktig jävla borgarbracka i mina ögon, blev en av de mest entusiastiska och pådrivande. Stentuff under strejken. Plötsligt vaknade en klasskänsla som han annars gjorde allt för att främja sig ifrån. Han fick en annan roll när vi agerade som kollektiv. Folk blir plötsligt medvetna om var samhällsmakten befinner sig, att det är hos företagen. Att ifrågasätta deras rätt att styra, vägra finna sig, blir ett systemifrågasättande.

Vad vann vi?

Förhandlingarna om lönen fortsatte i flera veckor. På chassi fortsatte vi blåsa under. Vi ordnade frukostmöten utomhus, bjöd in klubbstyrelsen, delade flygblad, höll intresset uppe. Vi hade MTM-löner, ett slags gruppackord. Klubben hade hotat företaget med att kommer vi inte överens så går vi tillbaka till de raka personliga ackorden som fanns i centrala avtalet.

De raka ackorden funkar inte på en line där folk är beroende av varandra. De skulle kunna skapa kaos på laglig väg. Men det hade krävts mycket för att förvandla det till en stridsåtgärd. Om folk inte fattar hur de ska göra så kanske de blir osams istället. Jag tyckte vi skulle satsa på att göra något av det, men det blev inget, kanske var för komplicerat.

I förhandlingarna knåpade de ihop någon teknisk lösning så lönehöjningen blev uppåt 4 kr. Det var inte så att de kom överens. Klubben skrev aldrig på något nytt avtal. Företaget genomförde till sist avtalet ensidigt. Vi fick mer pengar i alla fall. Men det viktigaste vi vann var den stora förändringen som skedde i huvudet på folk. Sanslöst vilket fackligt intresse som uppstod. En helt ny generation fackliga ungdomar väcktes där. De hade inte gått några kurser, inte haft några uppdrag. Ilskan och strejken väckte dem. 

Företaget förändras

Paniken lyste i ögonen på cheferna under strejkerna. Efteråt kom allt det där som arbetsgivare tvingas ta till när folk inte accepterar piskan längre. En mjukare linje, arbetslag, ett mänskligt företag, du ska utvecklas som anställd, var din egen chef. Den japanska taktiken kom in på Scania som en direkt resultat av strejken. De var skitskraja för missnöjet och frustrationen men framförallt för den kraft som strejken visade upp.

Men vid sidan om det mjuka så var det ändå så att de tog ut sin hämnd här och var. Jag deltog som sagt inte aktivt i strejken, men ansågs ändå vara ett orosmoment. Jag blev omplacerad till en mindre verkstad nere vid sydhamnen. De sa att jag hade hotat arbetsledare. Det var helt påhittat. Klubben hjälpte mig inte för fem öre. Och den där mjuka linjen är inte vad stora företag egentligen vill behöva hålla på med. Den försvinner när den inte behövs längre. Då går piskan igen.

Klubben förändras

Vi tryckte klubben framför oss. De blev mer eller mindre tvungna att ordna en demonstration genom hela Södertälje. Många södertäljebor, familjer, grannar, deltog under parollen För våra krav – Avtal, inte åtal. Det mesta av strejkbötespengarna skramlades in på hemmaplan. Vid årsmötet blev den tidigare klubbordföranden utbytt mot Berra, en vänsterpartist som varit aktiv under strejken. Valet skedde i allmän omröstning ute i verkstäderna.

Klubbledningen trodde nog att det bara var de mest aktiva, de som kom på mötena, som verkligen ville ändra på saker i klubben och byta ut ledningen. Så de ville hellre ha omröstning ute på verkstäderna än på möte. Det blev en kalldusch för dem när uppstickaren ändå blev vald. När dörren hade öppnats för medlemsomröstningar, så blev det fler. T.ex val på olika nivåer och omröstningar om bonussystem och flexavtal. Men vi hade kunnat åstadkomma mer av förändrade metoder, på basplanet. Omröstningar räcker inte.

Arbetsdomstolen

Företaget stämde de strejkande till arbetsdomstolen. AD fick flytta förhandlingarna till Kulturhuset i Stockholm. 450 av de åtalade åkte dit i hyrda bussar, gick i demonstration från Slottsbacken till Kulturhuset. Jag och andra som ville visa sitt stöd var också med där. Det var säkert den första demonstration som de flesta av våra jobbarkompisar deltog i, förutom den hemma i Södertälje.

Att vi åkte in så många skapade återigen stora problem i produktionen och påminde företagsledningen om vilka som är viktigast i företaget om några lastbilar ska bli byggda. Rättegången pågick i två dagar. Strejkböterna blev 200 kr, det fanns fortfarande ett urgammalt tak som senare har tagits bort. Och så 22 kr var till företagets rättegångskostnader.

Rättegången blev mycket uppmärksammad, med rätta, men jag tyckte ändå att det blev för mycket fokus på strejkbötesinsamlingen, för mycket utåt, ut och snacka och stila. Jag tycker att vi borde haft mer fokus på att använda och utveckla det engagemang som strejken åstadkommit inne på arbetsplatsen. Ta hand om dem som blivit aktiva, göra saker med arbetskamrater. Inte lägga aktiviteten utanför grindarna. Det var främst de politiskt engagerade som sysslade med det, inte de unga nyväckta arbetarna. 

Ett efterspel

Jag bytte verkstad igen efter några år, till IP-verkstan. Vi försökte aktivt få till en annan sorts fackligt arbete där. Fackliga samordnare och arbetslag, täta möten, rotation på uppdragen, vi skulle turas om med de fackliga uppgifterna och förhandlingarna med cheferna på IP. Vi började tala öppet om våra löner och gjorde de individuella lönerna till en kollektiv fråga igen (Löneredovisning underifrån). Det här skulle inte gått utan att klubbstyrelsen stödde det och förstod behovet av nya metoder.

Det var genom vår nye klubbordförande Berra Åhnberg och senare hans efterträdare Kjell Wallin, även han med ett radikalt förflutet, som möjligheterna och stödet för våra nya fackliga ideer och metoder kunde utvecklas.

De hade fått mandat av medlemmarna att förändra den tidigare parti- och toppstyrda verkstadsklubben och vi blev det praktiska exemplet underifrån de behövde. Men vi hade inte styrka att inspirera andra verkstäder på Scania, det var nog bara på motorverkstan som några unga grabbar tog initiativ till något liknande (Förändring underifrån).

Jag slutade på Scania 2006. När detta skrivs så kör de fortfarande med öppna löner på IP, fast den verkstan nu har flyttat och har ett annat namn. Det är jag stolt över att ha varit med och genomfört och att det ännu är kvar.

/Janne

Illustration: Håkan Eklund