Att behöva jobba övertid var och varannan dag är detsamma som att inte veta när man får gå hem för dagen. Det skapar stress, man kämpar hela tiden för att komma i mål. Efter ett par månader var stämningen på kontoret upprörd.
Solidarnosc!
Min chef visar med en handrörelse som jag bara kan tolka som en knäckt nacke vad han kommer att göra med mig om han skulle få höra av en enda person till att jag har sagt att han inte gör rätt för sig.
Driver ni med oss?
Person för person fick redogöra för sina ärligaste känslor om den ofrivilliga arbetstidsförkortningen. Enigheten var stor: Nu fick det väl ändå vara nog.
De blå rockmärkena lyste på varenda student
Uppsala: Det har varit ett problem inom kåren, det har varit fult att prata om lön. Man frågade inte varann utan tänkte: Är det bara jag som har så här dåligt?
En spännande resa till 25000
Umeå: När T6orna gick ut efter vårterminen så låg ingångslönen kvar på 21500 och studenterna tog jobben i alla fall. En del tog jobb hos kommunen och fick högre. Några drog till Norge. Trots den väldigt peppiga våren så misslyckades vi.
24000-kampen rullar vidare
Mer om sjuksköterskestudenternas kollektiva kamp för högre ingångslön. Här från Stockholm, Kalmar och Lund. Grupperna lägger ofta stor vikt vid den inre argumentationen, att uppmuntra varandra att stå på sig, våga ställa krav och säga nej.
Får vi inte månadslön så säger vi upp oss
Det var vid jultid 2011, vi var ett par personliga assistenter i Avesta som började prata om att vi skulle vilja ha månadslön i stället för timlön. Vi jobbade hos samma brukare sedan mer än ett år och vi gick på schema så vi var inte några inhoppare.
Sitt ner i båten
De specialistutbildade sjuksköterskorna behandlades som småflickor och fick som svar på sina frågor att “Det behöver ni inte bry er om. Ni kan ändå inte förstå hur vi räknar. Skriv på så förklarar vi sen”.
Hopsnackat med mera 