Börja från början: Pågatågen del 1 – Nej till hyvling , del 2 – Huvudskyddsombudet ska väck!

Upplägget blev att vi redan samma kväll, på nyårsafton, varslade om vild strejk den 4:e januari klockan 11:00. Det som skulle utlösa strejken var att Arriva gick vidare och avskedade huvudskyddsombudet Ola. Skulle Arriva istället välja att backa i frågan skulle strejken avblåsas, verksamheten snarast möjligt återgå till det normala, strejk-kommittén upplösas och all sparad kommunikation raderas.

Planering

På nyårsdagen hade en strejkkommitté upprättas. Den bestod av ett gäng handplockade individer med tidigare iakttagna kvalitér som skulle kunna platsa i gruppen. Dessa hade kontaktats personligen av upprorsmakarna, vissa redan före omröstningen kvällen dessförinnan. Det stora arbetet för strejkkommittén blev att ta kontakt med all den personal som skulle arbeta på den, för strejk, aktuella dagen. Den tjänstgörande personalen skulle dels utfrågas om de överhuvudtaget skulle komma att delta och dels, om ja, informeras om hur de skulle agera om planen trädde i kraft.

Tillvägagångssätten för hur envar skulle ta sig i strejk kunde se olika ut i skarpt läge, beroende på vad man ansåg passade sig bäst. Antingen skulle de bara ställa tåget på nästa station, informera resenärerna om situationen och ta sig därifrån. Ett annat alternativ var att fortsätta till hemstation och först där ta sig ut i strejk. I båda fallen skulle den operativa arbetsledningen kontaktas och ett meddelande lämnas om att man helt sonika strejkar och inte kommer arbeta vidare. De som redan hade tagit sig ut i strejk skulle ta emot och peppa de kollegor som kom in med tågen till stationerna för att ansluta. Vidare skulle de strejkande stanna på plats tiden för hela sitt planerade arbetspass och delge information till både kollegor och resenärer om vad som pågick.

Media och organisationer

Media var hungriga och allt annat än långsamma med att försöka söka upp strejkkommittén. Kontakt skedde genom den e-postadress vi hade upprättat och telefonnummer växlades för att kunna kontrollera journalisternas äkthet. Vi visste att det var viktigt att få ett medialt övertag och var därför kvicka med att återkoppla till dem. Vi blev tvungna att utse en eller flera talespersoner inom kommittén som kunde hantera media, dels för att det var tidskrävande men också för att hålla en röd tråd i den information som kom ut.

Innan första intervjun var vi tydliga med vikten av anonymitet i sammanhanget. Vårt mål var att det skulle bli så gott som omöjligt för arbetsgivaren att bevisa kopplingen mellan kommittén och medarbetare som ingick i den. Detta för att i största mån kunna undvika framtida repressalier mot strejkkommitténs medlemmar. Källskyddet skulle vara någorlunda tillförlitligt i tryckt text men i inspelade intervjuer desto kanske svårare att garantera. Detta fick vi erfara efter talespersonens första intervju i tv, för trots förvrängd röst och dolt ansikte så kunde kollegor identifiera individen. Därefter fattades beslutet att intervjuer enbart skulle ske i skrift. All kommunikation med media skulle hädanefter komma att ske via e-post.

Det mediala övertaget får i efterhand ses som en succé för strejkkommittén. Arriva, som redan långt innan denna konflikten hade lyckats inta rollen som ett smutsigt skurkföretag, hade dåliga premisser för att få allmänheten på sin sida. Det hjälpte dem inte heller att deras kommunikationschef vid upprepade tillfälle yttrade rena lögner och felaktigheter i parallella intervjuer. Han hade väldigt svårt att hålla sig till ämnet och kämpade gång på gång med att överskugga den pågående konflikten med ett påstått hot som tidigare hade riktats mot en hög chef inom företaget. De grävde sin egen grav och gav oss goda förutsättningar för att berätta vår sida av situationen, om varför vi skulle gå ut i vild strejk.

Det sista dygnet kämpade kommittén fortfarande med vissa detaljer. Flera organisationer hade hört av sig och gav oss deras stöd. Några av dem ville upplåta lokaler åt oss och andra administrera en eventuell strejkkassa. Vi var givetvis mycket glada för stödet vi fick men problematiken var de splittringar som skulle skapas ifall vi ingick samarbete med vissa organisationer. Vi skulle hålla oss neutrala. Frågorna om vild-strejkkassa och en eventuell skadeståndsfond var viktiga saker som vi aldrig kom att lösa innan strejkdagen. Det hade fått bli frågetecken som skulle lösas under vägens gång.

Måndagen den 4 januari 2021

Tidigt morgonen den 4:e januari var stämningen bland de som tog sig till jobbet laddad. Det kunde upplevas en sorts rus, en blandning mellan pepp, nervositet och ilska. Ingen visste förrän senare under förmiddagen om planen för strejk skulle aktiveras eller avblåsas. Det låg i cheferna på Arrivas händer, endast deras agerande skulle avgöra huruvida tågtrafiken i Skåne skulle avstanna eller fortsätta. Men att någonting var på gång den där morgonen i januari undgick nog ingen som skulle ut och åka tåg eller arbetade ombord på dem.

Under senaste dygnet hade sjukskrivningarna av en händelse plötsligt börja skjuta i höjden. Ett sällan skådat antal inställda och felbemannade avgångar rapporterades. Det kunde nästan uppfattats som om en strejk redan hade brutit ut. När klockan närmade sig 10 på förmiddagen hade närmare 200 personer samlats utanför Arrivas lokaler i Malmö. De stod där utanför med banderoller och skanderade ”en för alla, alla för en” och ”Backa Ola”.

I det sansade kaoset inne på Arrivas kontor glömmer man bort att släppa in de höga cheferna som kommit ner från Stockholm för att försöka reda ut konflikten. De fick sitta i trapphuset, iklädda sina dyra kostymer och lyssna på den tilltagande ilskan från sina egna anställda utanför. Långt om länge lyckas de ta sig in på kontoret och kan ha sitt möte med huvudskyddsombudet, ett möte som de kallar ”ett helt vanligt personalärende”. En helt vanlig skenavrättning.

Seger!

En stund senare kommer Ola ut ur entrén och meddelar att han fick behålla jobbet. Han hade erbjudits att bli utköpt ännu en gång, när svaret blev nej ytterligare en gång hade företaget helt sonika bara släppt det. ”Då får vi leva med det” ska en av cheferna ha sagt innan mötet avslutades. Sannolikt var det påtryckningar från flera håll som fick företaget att backa, men hotet om vild strejk spelade säkert en avgörande roll.

Strejkkommittén upplöstes, all deras kommunikation raderades och alla involverade gick tillbaka till vardagen som om ingenting någonsin hade hänt.

Även de tolv som blev uppsagda under striden om hyvling, har sen fått jobben tillbaka, utom en som bytte jobb.

/Knut Thor