Den här berättelsen kan du även lyssna på:

Jag jobbade på en restaurang som hade öppet både på lunchen och på kvällarna. Det här är vad som hände när ledningen beslöt sig för att minska bemanningen i köket på kvällarna från tre till två kockar på heltid. Vi rullade för det mesta på sex kockar, varav fyra var tillsvidare och två var timmisar.

När vi fick ett nytt månadsschema kom nedskärningen som en smärre chock. I praktiken skulle det innebära att timmisarna skulle få alldeles för få timmar för att klara sig och att det skulle bli mycket tuffare på kvällarna då man hälften av tiden skulle göra två personers arbete istället för en.

Det ledde snabbt till en diskussion med vår närmaste chef, där det framgick att det var på order uppifrån. I och med det var det också uppenbart att inte förnuftsskäl skulle räcka för att knäcka den här nya idén. Det skulle inte räcka att säga att det inte funkade, vi var tvungna att visa det.

Vi snackade runt lite och de äldsta på bygget förklarade att såna här försök brukade komma lite då och då, med några års mellanrum. Först pratade vi i köket oss samman och kom fram till att vi var beredda att dra ner på tempot. Det innebär att man får vara beredd på att sitta riktigt dåligt till då och då samt få en del skit av serveringspersonal och kunder för att mat blir sen osv.

Kunderna går ju inte att göra så mycket åt, de måste drabbas på det ena eller andra sättet för att ledningen ska reagera, men vi kunde i alla fall diskutera med serveringspersonalen innan. Servitriserna kände till schemaändringarna och visste hur sura kockarna var.

En kock och en servitris träffades och diskuterade hur man skulle gå till väga. Servitrisen framförde att vi såklart fick göra som vi ville och att de förstod vårt beslut och önskade oss lycka till, men att de föredrog att vi maskade på dagtid så det inte drabbade deras dricks (som de enbart fick av kvällsgästerna). Det var en rimlig och logisk invändning.

De två gick sedan tillbaks och meddelade hur diskussionen gått till sina respektive avdelningar.

Kvällsskiftet har som uppgift att skicka ut maten till kvällsgästerna, förbereda för lunchen dagen efter samt städa, dagskiftet skall skicka ut lunchen och förbereda för kvällen. Köket beslutade sig för att maska på kvällstid, men på så sätt att det drabbade luncherna. Man struntade helt enkelt i att förbereda för dagen efter.

I praktiken innebar det att varje enskild kock godkände att han eller hon blev satt i skiten av sina arbetskamrater – man sa till varandra ”ni behöver inte förbereda för mig”. Det hade flera andra fördelar – dels var inga chefer inne på kvällen som kunde driva på (eller se på), dels så innebar det att man låg efter på dagtid så cheferna såg resultatet (och fick skit av gästerna om det blev kasst eller sent). Köksmästaren var tvungen att hjälpa till i produktionen, vilken han inte gillade alls.


Till en början verkade det inte hjälpa så mycket, men den stora succén/katastrofen kom en fredag, då veckans ackumulerade felprioriterande ledde till kaos i köket och att massor av kunder fick vänta på sin mat.

Att kunder får vänta är generellt sett det bästa/värsta som kan hända. Kökschefen får då skit ovanifrån och han klämde faktiskt ur sig ett ”jag måste nog tänka om när det gäller vissa grejer”. Då och då dök det upp frågor om varför vi inte gjort det ena eller andra under kvällen, på det svarade vi helt enkelt att vi inte haft tid.

Men cheferna skulle inte ge upp så lätt, det märktes tydligt. Vi blev dock ändå lite förvånade över att de angrepp oss på en helt annan fråga: städningen. Den allra högsta chefen hittade två potatisar (vojne vojne) under en diskbänk som alltså kvällsskiftet glömt eller missat att städa undan.

Stor ilska och upprördhet, de två ansvariga kockarna skulle ringas in och skällas ut efter noter. En av dom var slug nog att inte svara i telefonen när chefen ringde, fick senare tag på mig och blev varnad och kom in sin vanliga tid. Den andra kocken kom in (han slutade 23.00 och blev väl uppringd 8.30 dagen efter…) och fick vara med om en ”allvarlig diskussion”, men ingen formell varning eller så.

Folk blev förbannade över det här, men det var svårt att bemöta. Det finns alltid någon hörna som hade kunnat städas bättre, så efter det gick alla på helspänn och väntade på att bli inringda. Men mer än så blev det inte, det kanske mer var ett slags tjurig hämnd.

Nåväl, vi fick tillbaks våra timmar i den här defensiva fajten. Det var trevligt att se att ”kunskapsöverföringen” från de äldre till de nyare funkade i och med att vi fick veta att man försökt sånt här tidigare och hur det bemöts, samt att det samordnades med en annan avdelning (serveringspersonalen) och att man tog hänsyn till varandras arbetssituation och bekymmer.

/Henrik Johansson