Rastmöte

Den här berättelsen kan du även lyssna på:

Jag har jobbat som montör i fabriken i ungefär fyra år. För två år sedan så började jag intressera mig för det fackliga arbetet i fabriken inte för att det är ”intressant och roligt” utan för att det inte syntes någon aktivitet på avdelningen och vi behövde verkligen en aktiv facklig verksamhet. Företaget vi jobbar på är hårt rationaliserat och folk jobbar väldigt sällan mer än fyra år på grund av att jobbet är väldigt fysiskt tungt och monotont.

Jag gick på fackkurser i metallklubben. Man fick lära sig hur andra gör och hur facket fungerar. Allt ifrån hur facket uppstod till hur kollektivavtal tecknas, men inte ett ord om hur man enar arbetare, inte ett ord om hur man påverkar denna jätteorganisation och inte en ett ord om man faktiskt var facket. För jag är ju faktiskt facket.

Jag är medlem i en medlemsorganisation alltså är jag delägare i facket genom mitt medlemskap. Det var det ingen som sa. Däremot så sa man att ”facket har beslutat det här” eller ”facket tillåter det här.” Så jag började ju undra hur beslut togs och när och var man valde sina företrädare.

Det jag hittade är inget jag skall skriva här, för då blir det en för lång text och jag vill redovisa erfarenheter om hur man kan göra rätt inte vad andra gör fel.

Jag insåg rätt så snabbt att det är bland kollegerna runt omkring mig på arbetsplatsen som man måste börja för alla stora förändringar börjar mellan öronen på en liten grupp människor.

Ordet rastmöten var något jag lärde mig snabbt, för folk pratade om en annan bana (avdelning i fabriken) där arbetarna blivit duktiga på att hålla ihop. När man pratade om den avdelningen så pratade man om att dom hade rastmöten. Så det blev ett mål att när det hettade till nästa gång så får man börja förbereda ett rastmöte.

Avdelningen var stor då, ca 30 montörer, och jag kände inte alla. Företaget splittrade avdelningen till små rotationer. Fyra rotationer istället för två. Detta ökade slitaget på våra kroppar men gjorde det enklare att arrangera rastmöten och ena montörer i de små rotationerna. Vid denna tiden så hade jag kommit i kontakt med folkrörelselinjens idéer vilket inspirerade mig att sätta igång.

Vi vill ha en till kollega

Så kom dagen när folk började klaga högljutt på en station som var underbemannad. Då samlade jag kollegerna på rasten och vi diskuterade om hur vi skall göra för att få en kollega till på stationen.

Jag föreslog att vi gör en lista där vi säger att vi bjuder in tekniker, produktionsledare och skyddsombud till ett möte där vi kan diskutera situationen med dom ansvariga. När man skrev på listan skrev man också på att man inte kunde garantera kvaliteten på det man producerade, att man jobbar fel så det kan bli sjukskrivningar i framtiden och att man använde för mycket tid från de redan utarbetade stödarbetarna.

Tidigare hade jag själv klagat på olika saker eller jobbat exakt efter instruktioner så att det blev produktionsstopp osv men då mötes alltid min kritik med att ”det är bara du som gnäller”. När alla på mitt skift höll med, så sa man att varför säger inte de två andra skiften någonting då? Man viftade bort kritiken med att det var några montörer det var fel på, inte ett arbetssätt.

Den erfarenheten fick mig att förstå  att vi måste få de två andra skiften som jobbade på samma station att vara med och ställa kravet tillsammans med oss. Efter en viss övertalning så gick de fackliga ombuden på de andra skiften med på att låta listan gå runt bland arbetarna.

Listan skrevs på av alla arbetare på alla tre skiften och överlämnades sedan till produktionsledare, skyddsombud och tekniker. Då ville ledningen ge mig uppdraget att fråga mina arbetskamrater vad dom ville göra extra när dom fick en arbetare till på stationen. Att sätta in en till arbetare utan att vi skulle hinna göra mer, det ville produktionsledningen inte gå med på. Men vi stod fast vid att vi vill ha en extra kollega på stationen, inte extra att göra.

Tiden gick och inget hände. Vi klagade lite på informationsmöten som produktionsledaren har varje vecka, men eftersom arbetssättet noggrant följer alla gällande avtal och regler så fanns det ingen stor vilja till att ge oss rätt.

Till slut så drog vi ihop ett rastmöte med de 8 arbetare som jobbar på mitt skift på den stationen och vi enades med handuppräkning om att exakt följa de extremt noggrant detaljerade instruktionerna. Eftersom stationen var underbemannad så blev det  störningar i produktionen när vi följde instruktionerna.

Stödarbetarna blev kallade till stationen väldigt ofta och då uppstod ett lite större intresse hos tekniker och produktionsledare för att lösa problemet. Man satte in en extra arbetare men den arbetaren fanns inte med i de skriftliga instruktionerna.  Ifall vi skulle få dåligt med folk eller en annan chef, så hade vi varit tillbaka på ruta ett igen. Men tillslut så fick vi en till arbetare inlagd även i instruktionerna.

De ansvariga har vid några tillfällen i efterhand sagt att dom skulle fixa den extra personen i alla fall. Men en sak vet jag och det är att cheferna har inget intresse av att berätta för oss att vår enighet påverkade beslutet. Självklart säger de inte att det var våra rastmöten och gemensamma beslut som gjorde att vi fick en extra arbetare.

/Per Andersson