Påskstriden

Den här berättelsen kan du även lyssna på:

Under jul och nyårshelgerna 2004 förväntade sig bagarna på franskbröd- och grovbrödsavdelningarna att de skulle vara lediga den 30:e december, alltså dagen innan nyårsafton, som de alltid varit så långt tillbaka någon kunde minnas. I ett lokalt avtal var den här dagen samt dagen innan midsommarafton arbetsfria.

Intet ont anande gick de och längtade efter att vara långlediga, planerade semesterresor eller såg fram emot att vara med familj, vänner eller bara sig själva. Strax innan jul började ett rykte surra att den 30:e skulle vara en dag som alla andra med arbetsplikt. Arbetarna frågade närmsta chefen som skickade ärendet uppåt i företagspyramiden. Svaret kom tillbaka: jo, alla ska vara lediga. ”Skönt” tänkte bagarna och pustade ut.

Men den 28:e december kom beskedet om att avtalet som gjorde dagen innan nyårsafton till en ledig dag var uppsagt. Med bara två dagars varsel gick semesterplanerna upp i rök. Den efterlängtade långhelgen byttes mot den förhatliga arbetsplikten.

Arbete den 30:e! Somliga offrade en semesterdag, några sjukanmälde sig och andra bet i det sura äpplet och gick till jobb. Det som upprörde allra mest var att produktionen var inställd inför nyårshelgen, allt bagarna skulle göra var att gå och städa i åtta timmar. Företaget tjänade inte en spänn på att bemanna två hela avdelningar med folk som bara skulle stå och sopa mjöl från golvet. Att ge alla ledigt hade kostat lika mycket.

Utbrottet

Frustrationen bland bagarna var enorm. De hade redan varit utsatta för försämringar i flera år och det fanns ett sjudande missnöje. Nu hade gränsen för vad de kunde tolerera överskridits. Men vad skulle man göra? I början av det nya året var stämningen på brödavdelningarna upprörd men samtidigt aningen uppgiven. Ilskan fanns där och därmed också förutsättningen för strid – vad som saknades var en konkret handlingsplan.

I slutet av januari gödde företaget upproret ytterligare. När lönespecifikationerna kom visade det sig att ersättningen för arbete på storhelger hade sänkts. Även ersättningen för övertidsarbete på vanliga helger hade försvunnit. Företaget hänvisade till ett gammalt protokoll som de menade sade upp samtliga lokala avtal. Fackstyrelsen klagade för döva öron – ledningen var obeveklig.

Först turerna kring dagen innan nyårsafton, sedan den sänkta ersättningen. Lägg till de föregående årens försämringar och den hårda attityden från företagsledningen. Det var nu dags att göra något. Frustrationen nere på golvet började föda planer. Olika alternativ diskuterades, allt från strejk till protestbrev. Diskussionerna var mest livliga på de stridbara nattskiften.

Till slut bestämde sig bagarna för en välplanerad övertidsblockad just när produktionen var som mest sårbar – påsken. Arbete på storhelger hade alltid varit frivilligt. Teckningslistor sätts upp några veckor innan där man får skriva upp sig. Produktionen förutsätter med andra ord övertid. Brödhyllorna i butiken ska vara fulla och påskborden dukas med Lingongrova och Guldkorn. Annars väljer konsumenterna konkurrenternas bröd. Och då försvinner de hårt förvärvade marknadsandelarna.

Men bagarna på brödavdelningarna hade inte marknadsandelar i tankarna. De ville sätta företaget på plats och visa vem som bestämmer. Planen var från början inte mer avancerad än så – det handlade bara om en styrkedemonstration. Några krav var ännu inte formulerade.

Strax innan teckningslistorna sattes upp började arbetet med att få alla med på vagnen. De drivande personerna visste att det gällde att ena avdelningarna över skiftgränserna. Snabbt hade eftermiddagen och dagen slutit upp. Nästa utmaning var att få personalpoolen (de fast anställda som hoppar in och täcker upp vid sjukdom eller annan frånvaro) att delta i blockaden. Inga problem!

Vänligt men bestämt förklarade bagarna planerna för sina kollegor – ingen skulle skriva upp sig. Poolen ställde upp. Det sista och svåraste hindret var alla timanställda och extrajobbande studenter, den av fackföreningsrörelsen mest försummade gruppen. Men även de vanns över. Allt som krävdes var att någon tog sig tid att snacka med dem och förklara situationen.

Till sist återstod endast en handfull individer – svartfötterna. När ett arbetarkollektiv enas och beslutar sig för att ta strid blir det oerhört svårt att stå helt ensam och svika. Grupptrycket kan vara enormt. Detta användes till arbetarnas fördel när de sista motvilliga personerna konfronterades med vad som skulle bli konsekvensen av att bryta blockaden – utfrysning.

Listorna sattes upp. En dag – inga namn. Två dagar – fortfarande inga namn. Tre dagar – tomma listor och ledningen börjar undra vad som står på. Fyra dagar – det går upp för dem vad de har att göra med.

Full panik på kontoret. Vädjan och hot blandas om vartannat i tafatta försök att blidka bagarna. Men det hjälper inte. Arbetarna har bestämt sig, de vet att leden håller, de vet att de har makten, de har tagit de första små stegen från att vara en klass i sig till att vara en klass för sig. Det kollektiva självförtroendet växer snabbt och olika krav börjar diskuteras. Vad vill man uppnå, och hur?

Om facket inte går att lita på

Återställ betalningen på röda dagar, övertidsersättningen på helger tillbaka, kompensation för dagen innan nyår, samt landgångar var de första konkreta kraven som ställdes. Problemet var att klubbstyrelsen var fullständigt förbigången och inte hade något som helst inflytande eller kontroll över händelserna.

Företaget kunde förhandla bäst de ville med dem men det betydde inget eftersom arbetarna hade rest sig och tagit strid. De litade helt enkelt inte på styrelsen och tänkte inte låta någon sälja dem med en halvdan kompromiss. Hur skulle man komma vidare?

Vad som hände var att upproret skapade ett behov av att kunna förhandla med företaget. I en sådan situation kan den befintliga fackliga överbyggnaden radikaliseras av trycket underifrån. Annars blir den ett hinder för stridbarhetens fortsatta utveckling.

Klubbstyrelsen utgjorde vid tidpunkten just ett sådant hinder som på ett eller annat sätt måste röjas ur vägen. Alternativet var att striden skulle ebba ut, antingen genom att luften gick ur kollektivet om man inte kom vidare, eller om styrelsen saboterade upproret.

Turligt nog kom klubbens årsmöte lägligt. Det fanns dessutom ett alternativ – nya kandidater som var villiga att avlösa det gamla gardet och fylla styrelserummet med den spirande stridbarheten från golvet. Dessa individer hade varit drivande under striden och hade på så sätt gjort sig förtjänta av förtroendet från arbetarna.

Med en tredubbel uppslutning mot ett vanligt årsmöte valde bagarna sina representanter. Styrelsen blev så när som på en person utbytt. Facket förvandlades åter till ett vapen som arbetarna mönstrade upp i striden.

Segern

De nya förhandlarna skickades upp till företagsledningen med kraven från golvet. Det blev egentligen aldrig någon diskussion – cheferna skrev villigt under utan att knysta. De hade blivit tagna på sängen av den kompakta sammanhållningen och den orubbliga beslutsamheten hos bagarna.

Ett enigt arbetarkollektiv hade gett ledningen två alternativ: skriv under så får ni bröd, annars blir ni utan. Det fanns helt enkelt inget de kunde göra. I den stunden var det arbetarna som bestämde på bageriet, för ögonblicket.

/Frederick Batzler