Den här berättelsen kan du även lyssna på:

Jag går på en arbetsmarknadsutbildning i 40 veckor.

Inom vuxenutbildningen är året indelat i fem 10-veckors perioder. Schemat för den andra perioden dök upp dagarna innan vi skulle börja. Idag, mitt i den andra 10-veckors perioden, bara några veckor efter att schemat lagts, fick vi reda på att våra VVS-lektioner skulle flyttas från onsdag till måndag, med några dagars varsel. Dagens lektion skulle bara ställas in.

Måndagen har fram tills nu varit en helt ledig dag, vilket gjort att folk planerat in ledighet, dagis och extrajobb osv efter det upplägget. Alla reagerade spontant att det lät som en rakt igenom dum idé att ändra på schemat, men vår huvudlärare och schemaläggaren sa att det inte fanns något alternativ, för det bara var då vi skulle kunna få en lärare.

Eftersom vi tyckte det lät märkligt att de plötsligt stod utan lärare tjafsade vi vidare. Vi fick då reda på att vår huvudlärare intervjuat en kille som skulle ha blivit vår onsdags-lärare, men att några ovanför hans huvud beslutat att en redan anställd lärare skulle ta över våra lektioner, fast han var bara ledig på måndagar.

Nu hade inte klassen något emot den läraren, eller att han skulle få mer arbetstid. Utan problemet var att det skedde mitt i en schemalagd period, och att de dumpade ett problem på oss, som borde varit löst när vi började utbildningen 10 januari..

Efter påtryckningar på huvudläraren berättade han vilka som tagit beslutet, och sa att om vi var missnöjda fick vi kontakta dem.

Genom att tjafsa emot lyckades vi få schemaläggaren att gå med på att vi skulle få onsdagar helt lediga framöver, och att vi skulle få möjlighet att fundera igenom det hela tills imorgon.

Under rasten snackade alla igenom problemet, och jag lyfte fram att det fanns två vägar att gå. Antingen är vi schyssta och flexibla och trixar om våra liv, och är lediga på onsdagar istället, eller så frågar vi ut cheferna varför de tvingar oss att byta dag. Alla var ense om att det var någon sorts kortsiktig besparingstanke som måste legat bakom beslutet, då ungefär hälften i vår klass hoppat av, av olika skäl. Så vi var inte längre så intressanta och viktiga.

Alla blev sugna på att fråga ut cheferna.

Alla närvarande kunde tänka sig att styra om sina scheman, men ville helst inte göra det. Men det var flera i klassen som inte var närvarande, så vi enades om att om det inte funkade för någon, så skulle vi alla vägra att byta.

Så går vi ut på chefsjakt

På lunchrasten drog sju av oss ut på chefsjakt, som resulterade i intet. Tre droppade av, eftersom vi inte skulle ha mer lektioner. Två av dem ville inte byta ledighetsdag, men trodde inte att vi skulle kunna få cheferna att ändra sig.

När VVS-lektionen egentligen skulle börjat, väntade vi där på de som inte gick Företagsekonomin på förmiddan, men av de fyra vi räknade med hade tre redan fått reda på allt och gått hem. Så vi fyra från förmiddagen förstärkta med ytterligare en klasskamrat började leta chefer igen, vi hade ju hela eftermiddagen på oss…

Efter att ha hoppat på alla 50+ gubbar vi såg fick vi till slut tag på ett mobilnummer som ingen svarade på. Så vi stod och hängde utanför kontoret för att ta ett beslut, och kom då fram till att vi skulle kräva av vår huvudlärare att en av cheferna skulle närvara dagen efter när vi lovat att lämna våra svar. Vi tyckte att det var lite taskigt att huvudläraren och schemaläggaren skulle få skit, när beslutet fattats ovan deras huvuden.

Argast får ringa

Då dök det upp en gubbe vi inte sett innan, som fixade fram ett mobilnummer till näst högsta chefen. Den som låter argast av oss fick ringa upp (inte jag, jag låter så snäll), och efter ett långt samtal, där det framfördes att ”klassen” var arg, berättade chefen att han såklart tänkt att läraren som blivit intervjuad skulle få börja, om det var så att vi inte kunde byta dag…

Inte direkt samma info som kommit fram till oss. Om det var chefen eller schemaläggaren eller läraren som hållit tillbaka den infon vet vi inte. Men vi gissade på att ju högre upp i hierarkin man tittade, desto troligare var det.

Idel glada miner, och studsande ben blev resultatet, och det konstaterades att det var en intressant och lärorik dag inför våra kommande arbetsliv.

Varför gick det så bra idag?

* För det första har vi alla som går utbildningen jobbat tidigare, åldern är mellan 25 och 50 år, och flera vet redan att man måste tjafsa för att nåt ska hända. På den första 10-veckors perioden läste vi arbetsmiljö, och hade då många diskussioner som lett fram till att det fanns ett samförstånd mellan oss alla att ta upp sådana här problem.

* Dessutom hade vi turen att inte bli tagna helt på sängen, direkt på morgonen kom en klasskamrat fram och berättade för mig att de försökt få tag i klassen dagen innan, men att vi redan hunnit sluta då. Så vi berättade det då för resten av klassen, som alla blev förbannade direkt, och vi började diskutera. Så när informationen kom hade vi redan hunnit bygga upp ilska och folk gav svar på tal direkt.

* Men den stora fördelen var att vi var några stycken som inte backade, vars idéer och ilska tände varandra mer och mer. Dessutom visste vi att vi hade resten av klassen i ryggen. Bra förutsättningar för att ställa krav. En lade ett förslag, som nån annan spann vidare på osv. Det var inte någon som ensam sprang i förväg och drev på.

Man kan se att sättet vi skolas på i dagens arbetsmarknadsutbildningar, har en direkt koppling till hur man vill att dagens arbetare ska formas. Idag antas det att vi ska vara anpassningsbara och fogliga, och hela skolans uppbyggnad är ganska luddig. Jag tror inte detta är någon uttänkt strategi, utan ett resultat av det totala genomslaget nyliberala strategier fått på alla plan i samhället.

/MF