Den här berättelsen kan du även lyssna på:

Jag sommarjobbade på ett lager under två och en halv månad och tänkte berätta lite om mina erfarenheter från denna sommar efter att jag slutat gymnasiet. Vi var tio till femton personer som jobbade på Lagret. Två var fastanställda, resten av oss var timmisar.

Hundarna

När man arbetar är det trevligt att inte behöva oroa sig för att få en allergisk chock, trampa i hundpiss, hundbajs eller få matlådan uppäten. Så är inte fallet på Lagret. På Lagret springer ägarens och arbetsledarens hundar omkring löst. Det var ett stort störningsmoment som alla var förbannade på. Folk berättade att ägarens hund käkat upp folks matlådor och inte kunde hålla tätt från något hål i kroppen. Några av oss var även allergiska.

Vi pratade med arbetsledaren men vi möttes av kommentaren: Om det inte passar behöver man inte jobba här, på detta företag har vi hundar för vi tycker att det är trevligt! Vi hänvisade till att några av oss faktiskt är allergiska, då ville arbetsledaren absolut veta vilka som var det.

Vi vägrade svara och sa att det är tillräckligt många för att vara ett problem. Han sa att han skulle stänga in sin hund på kontoret. Strax därefter kom han med ägaren i släptåg. Ägaren lovade att hans hund skulle vara borta inom kort, för ”han ska på hundsemester.”

Men arbetsledarens hund fortsatte att springa löst. Och när ägarens hund kom tillbaka från sin semester så började han direkt med att pissa på golvet bland oss. Jag gick direkt till ägarens kontor och sa: Jo, din hund har pissat på golvet. Omöjligt, sa han, hon har varit här hela tiden. Okej, men det är i alla fall piss på golvet, du får komma, sa jag.

När han såg pisset fällde han kommentaren ”jag kan inte anklaga någon av er för det här i alla fall”. Han blev tvungen att torka upp. Vi hånflinade bakom hans rygg och vi kände en liten hämnd åtminstone när han stod där på alla fyra och torkade bort pisset.

Skulle han acceptera att bli förnedrad av oss på det sättet? Åh nej. Efter en stund kom han tillbaka och sa att alla kommer att få börja betala för en gratisförmån vi tidigare haft. Whatever, sa vi för oss själva, för vi visste ett sätt att komma runt det ändå.

Hundarna var en outsinlig källa till hat. Ägaren och arbetsledaren har faktiskt tillräckligt med pengar för att ha hundarna på hunddagis. Men istället måste alla arbetare ta hand om dem. Jag kan säga att jag många gånger funderat på att lägga nåt olämpligt i hundens mat, men det är ju inte hundens fel att husse är en idiot.

Ett av favoritcitaten från sommaren är sagt av en arbetskamrat när ägarens hund är tillbaka från semestern. ”Den där hundjäveln har fått mer sol än mig den här sommaren. Pälsen har ju till och med ljusnat.”

Fläktarna

Luften på Lagret brukade ta slut ungefär vid lunchtid. Ventilationen var inte anpassad efter antalet personer i lokalen. Filtret var inte heller utbytt på ett år, och det behöver bytas varannan månad. Så vi öppnade porten ut mot gatan och ut mot innergården för att få något slags korsdrag i korridoren och få lite luft insipprande till oss.

Vissa arbetsuppgifter utfördes i korridoren och då fick vi i alla fall lite svalka i sommarhettan. Men ägarens hund sprang ut genom porten och smet iväg. Ägaren stängde då helt sonika portarna och satte upp en lapp där det står att hans och vår arbetsledares hund kan smita och därför ska portarna vara stängda. Han kunde lika gärna ha skrivit: Ni är mindre värda än hundarna.

Självklart blev vi förbannade. Men vi löste problemet genom att sätta plywoodskivor för portutgångarna. Nu hade vi fått lite luftcirkulation, men vi hade fortfarande dålig luft efter lunch. Vi samlade ihop oss till möte på lunchrasten och beslutade att vi skulle kräva kontorsfläktar, att filtret till ventilationen skulle bytas ut och att hundarna skulle bort. Vi beslutade att de som är med i facket ska prata med arbetsledaren.

Sagt och gjort. Vi började med fläktarna. Arbetsledaren sa att fläktar är en dum idé eftersom de kommer att göra så att dammet och skiten virvlar runt. Vi vägrade rucka på vår position och krävde fläktar. Minst fem stycken ville vi ha, vilket han till slut gick med på.

Sen ventilationen. Han lovade att ringa och fixa det, vilket han också gjorde direkt efter mötet. Efter cirka 45 minuter kom ventilationsmannen in på Lagret. En arbetskamrat kom fram och säger till mig: – Var det så lätt! Vi behövde bara prata med honom så sätter han sig och ringer ventilationsmannen!

Då återstår hundarna. Arbetsledaren sa att det är ägarens företag och han har bestämt att det ska vara hundar här. Om det inte passar kan man sluta. Vi sa att folk är faktiskt allergiska och att hundarna måste bort. Han sa till sist att hundarna kan låsas in på kontoret.

Skönt! Men kan man andas ut? Nej då. Efter cirka en timme kände jag en kraftig hand på min axel. Det är arbetsledarens och bredvid står ägaren. – Hörru, vi vill prata med dig. Om du kan komma med är du snäll.

Ägaren sa surt att han har hört att det varit klagomål på arbetsmiljön, och hundarna. Jag sa ja, men vänta så ska jag hämta en arbetskamrat. Man ska aldrig vara ensam med såna där. Arbetskamraten kom och vi förklarade situationen, att luften tar slut och att vi är allergiska. Ägaren lovade till sist fläktar, ”så många som ni behöver”. Det kändes som en liten seger, och arbetskamraterna blev glada när de får höra vad vi blivit lovade. Äntligen luft!

Senare samma eftermiddag hade arbetsledaren möte med oss där han förklarar att vi är ett litet företag och om det är några problem kan man snacka direkt med honom. Citat: ”ni behöver inte ha några manliga eller kvinnliga representanter”. Bra försök, men vi går inte på den finten så lätt.

Var är våra fläktar?

Jag gick på semester en vecka, inget hände på fläktfronten. Hunden sprang omkring som vanligt. Jag kom hem och vi beslutade att gå flera stycken och snacka med arbetsledaren. För att visa att alla ställer upp på kraven. Vi ställde oss fyra stycken framför arbetsledaren. Den här gången hade han inget stöd från ägaren. Vi krävde fläktar omgående, och att hunden ska in på kontoret, och han gick med på det. Till fyra arga arbetare kan man inte säga nej!

Han bar surt iväg på hunden, sen gick han och tog ut tusen ynka kronor och gav pengarna till mig. Du verkar ju kunna det här, så du får ansvar för inköpet av fläktar, sa han till mig. Jag sa att vi behöver mer pengar, och han sa att det är allt han har, för ägaren är på semester. Jag flinade i alla fall och gick med två arbetskamrater och letade fläktar.

Självklart var det slut i varenda butik för det var mitt i värsta värmeböljan i början av juli. Men snubben i butiken lovade att det kommer in en ny sändning nästa dag och vi kunde då glatt gå iväg för att inhandla vår första seger. Tre stycken blev det. Fläktarna skruvades ihop och lagom till lunch satt vi alla och log i blåsten från våra fina fläktar!

Känslan av ett vi

Som timanställd sitter man inte direkt säkert, och det är inte ofta man stannar en längre tid på ett och samma jobb. Känslan av att ha ett kollektiv i ryggen infinner sig sällan då det inte finns tid att bygga en kraft på kort tid.

Men vi utvecklade lite strategier under sommaren som gjorde samvaron drägligare och som faktiskt skapade känslan av ett vi. Det handlar om enkla saker till en början. Man kan göra så att nya känner sig som en del av kollektivet redan från första dagen genom att snacka ärligt om hur saker och ting fungerar. Uppmana folk att ta pauser när det behövs ”för så gör vi här”.

Man kan låta nya ta del av små men viktiga beslut som rör alla, som vart man ska äta lunch. Vi firade varandras födelsedagar genom att låta födelsedagsbarnet bjuda på tårta. Detta blev lite av en tradition under sommaren. En mycket trevlig sådan. Vi har även alltid försökt att äta lunch och ta pauser tillsammans. Vi skyllde på den dåliga luften som anledning att ta pauser ofta. När alla samtidigt går iväg blir det svårt för chefen att gnälla på det.

Genom att arbeta i ett lugnt tempo, och säga åt alla som inte gjorde det, så fick vi folk att förstå att vi vägrade arbeta snabbare. En taktik vi hade är att skämta om galningar som stressar, göra narr av deras stressiga sätt att arbeta. Då förstår alla att ingen ser upp till en sådan person.

Vi hade problem med en arbetskamrat som var mer lojal med företaget än med oss andra och det enda vi kunde göra var att frysa ut henne ur gemenskapen eftersom hon vägrade lyssna på oss och kallade oss patetiska. Detta gjorde att hon tillslut började att ta lika mycket raster som vi, fast inte med oss, och nästan arbeta i vårt tempo.

Vi har också haft problem med en självutnämnd boss men har kunnat motverka honom genom att alla förklarar vad som gäller för oss. Han har ändå vid flera tillfällen öppet ställt sig lojal med cheferna, som när vi ville ha fläktar.

Sådana personer gäller det att motverka genom att se dem som ickemedlemmar i kollektivet. Denna person insåg till slut att cheferna totalt struntar i honom, att han sitter lika osäkert som vi, vilket gjorde att han sjukskrev sig i en vecka.

Hösten kommer

På Lagret var alla utom två timanställda, men i verkligheten jobbade vi mer än heltid. Vi skulle överleva på skitlönen 66 kronor i timmen så vi var tvungna att jobba jämt.

Flera av timmisarna hade inget anställningskontrakt. Om man inte fått anställningskontrakt där det står när anställningen upphör, så betyder det att man har en tillsvidareanställning enligt LAS (Lagen om anställningsskydd). Alltså att man är fast anställd. Nu gällde det bara att förklara detta för cheferna.

Sagt och gjort. Vi kollade vilka som ville jobba kvar efter sommaren och kräva fastanställning. Då skulle de kunna få en fast månadslön och slippa jobba övertid, kunna vara sjuka när det behövs och slippa få magsår. Detta rörde fyra personer.

Efter ett tag tog vi mod till oss och konfronterade ägaren. Han sa efter lite argumentation från vår sida: –  jag vet ju inte så mycket om arbetsrätt, men jag vet att om man jobbat så länge som ni har så har man rätt till fast anställning. Han lovade att fixa det.

Hurrej! Fan va vi var glada. Äntligen kändes det som det största problemet skulle lösa sig. Vi firade med lite tårta. Men man ska inte ropa hej…

Det drog ut på tiden med kontrakten. Och efter ungefär två veckor släppte ägaren bomben. Lagret ska flytta till en annan stad om cirka en månad! Ni får en vecka på er att bestämma er om ni ska med. De som inte följer med  blir uppsagda med en månads uppsägningstid. De som följer med får riktig anställning.

Någon slags panik utbryter. Den självutnämnda bossen sjukskriver sig. Men när nyheten lagt sig så börjar folk acceptera flytten och funderar på att följa med. Själv skulle jag ändå sluta om cirka en och en halv vecka då. Flyttplanerna hade redan accepterats av dem som kunde tänka sig att flytta. Detta är fullt förståeligt eftersom de nya arbetsvillkoren skulle bli mycket bättre. Men alla kan ju inte flytta och några fick se sig om efter nya jobb.

Vad vi lärde oss

Citat från ägaren, skrikandes: ”Nu är jag väldigt trött på att du ska hålla på att tjafsa hela tiden! Om det inte passar behöver du inte jobba här!”

Ja, så kan det låta när en chef känner sig motarbetad. Men det är sånt vi får ta, för det betyder ju att vi brutit det tysta samförstånd som annars råder. Detta utbrott fick ägaren i slutet av sommaren.

Det var de kollektiva besluten och små segrarna som skapade en sorts styrka på arbetsplatsen. Vi lyckades få igenom lite förbättringar och det gjorde tiden på Lagret drägligare. Trots att majoriteten var timanställda och vi hade kort tid på oss, så lyckades vi driva igenom några små krav som gjorde att vår linje kunde stå upp emot chefernas.

/En jobbig tjej