Den här berättelsen kan du även lyssna på:

I Livsklubben på Fina Formen testade de nya förtroendevalda först att ha fasta öppettider på expeditionen för att öka tillgängligheten. Någon dag i månaden skulle portarna till facket öppnas för medlemmarna. Gissa vad som hände, eller rättare sagt inte hände. Just det, ingen kom.

Men istället för att beklaga sig över medlemmarnas ointresse tänkte de att om de inte kommer till facket får facket komma till dem. De fackliga företrädarna började grubbla över praktiska sätt att minska klyftan mellan styrelsen och golvet. Varför inte flytta ner expeditionen – som ligger avsides, långt ifrån produktionen där medlemmarna jobbar – till pausrummen och göra den mobil?

Det hade lite tidigare införts ett system med pärmar innehållande avtal, protokoll, information, blanketter och annat fackligt i samtliga sju pausrum. Klubben förfogade över en bärbar dator. Allt som behövdes fanns redan där nere. Det måste väl ändå vara det optimala, att förlägga den administrativa verksamheten så nära medlemmarna det någonsin går – en rörlig klubbexpedition som flyttar från fikarum till fikarum. Så gick deras tankar.

Det låter kanske tokigt och praktiskt omöjligt att genomföra. Och visst, det visade sig lite väl komplicerat att verkligen flytta ner expeditionen till pausrummen. Resultatet blev istället en nerbantad variant som döptes till fackstugan.

I all sin enkelhet går fackstugan ut på att några från klubbstyrelsen på utsatta tider sitter ett par timmar i fikarummet för att lyssna på vad medlemmarna har att säga och diskuterar det som är på tapeten på just den avdelningen för tillfället.

Det är oändligt viktigt att alla känner att deras åsikter är lika betydelsefulla som alla andras. Annars försvinner poängen med att öppna munnen och säga vad man tycker. Det är inte säkert att en synpunkt alltid leder till någon förändring, men det viktiga är att åsikterna diskuteras och tas på allvar.

Fackstugan blev redan från början en succé. Det var tydligt att de flesta hade något att säga, även de som inte brukade komma till medlemsmötena. Ibland tog det lite tid innan diskussionerna fick fart, men inte så sällan var fikarummet fullt av folk som alla ville göra sina röster hörda.

Många gånger blev fackstugorna rena debattklubben, med vilda diskussioner och energisk stämning. Kritik och beröm varvades med konstruktiva förslag som bollades fram och tillbaka. Fikarummen kunde vara helt fyllda så att stolar fick hämtas från annat håll. Och tänk, vi hade lika gärna kunnat säga att medlemmarna inte var intresserade bara för att de inte ville komma till expeditionen när vi hade öppet hus.

/Frederick Batzler