Den här berättelsen kan du även lyssna på:

En ny situation uppstod när företaget tog in bemanningsanställda. Skulle vi lämna dem utanför och undvika risken att de inte skulle hålla ihop med oss utan skvallra till chefen om vad vi pratar om på rastmötena? Eller skulle vi ta med dem på mötena och låta dem kämpa med oss?

Jag tog ett snack med de bemanningsanställda kollegorna och berättade varför vi har rastmöten och vad vi har vunnit genom att vi håller ihop. Sedan berättade jag varför vi är med i facket och att facket blir det man gör det till. Sedan tog vi med våra bemanningskollegor på rastmöten och de verkade fatta rätt så snabbt varför vi gjorde som vi gjorde och de deltog aktivt på mötena.

Vi har en tung arbetsstation bredvid banan där man med hjälp av en stor robot lägger in stora komponenter i bilarna. Där jobbar man två stycken och man turas om att jobba 20 minuter i stöten. Sedan måste man vila sig eller hjälpa till med småkrångel när den andra kör.

Det fanns inget rättvist system för vem eller vilka som skulle jobba där och när man skulle jobba där. Det blev att chefen skickade dit folk som inte ville jobba där, som straff, och tvärtom för de som gillade stationen, ifall man inte skötte sig.

Vi snackade ihop oss och kom fram till att vi skulle skriva en klassisk protestlista till chefen. ”Vi tycker….” I brevet beskrev vi hur man enkelt gör ett system som är rättvist och som chefen inte behöver lägga tid på eller styra, ett rullande schema helt enkelt. Alla skrev på och jag lämnade brevet på chefens kontor.

Läget var spänt innan så jag visste att han skulle flippa över att han blev trängd och förlorade makt hela tiden. Därför lämnade jag brevet till honom när han inte var där, så kunde han inte flippa på mig utan fick istället stå emot alla på avdelningen.

Hans motaktion kom snabbt och det blev ett beordrat rastmöte. Han tog in alla i lunchrummet och pratade om svek, knivar i ryggen och annat farligt som folk inte riktigt tyckte var lika farligt som han. Vissa kolleger log, antagligen över känslan då de såg hur frustrerad chefen var över att det var vi som kom med krav och satte dagordningen istället för företaget och chefen.

Chefen menade att om man skrev på en sådan lapp så tyckte man att han var en dålig chef. Så satte han sig framför var och en, en i taget, och frågade om de tyckte att listan var bra och ifall de ville ändra arbetsordningen. Det gick bra med de fast anställda, alla stod på sig,  men sen kom han till de bemanningsanställda och jag började tvivla på att det skulle hålla.

Vår chef har makten att ringa deras chefer när som helst och skicka hem dem utan någon förklaring och det visste både de och chefen. Men det jag glömde var att dessa killar var unga, de hade inga hus, inga lån, inga barn och de var anställda på ett bemanningsföretag som hade pissat på dem hela tiden. Om de fick sparken så fick de det ifrån ett jobb som de hade en månad i taget.

Så de sa precis som de andra att listan var bra och att de vill ändra arbetssätt. Chefen blev ännu mer förbannad och avbröt mötet och lämnade lokalen med montörer gåendes efter med arga frågor om allt från ledighet till hur han sköter avdelningen.

Chefen morrade åt mig att jag får allt ansvar ifall det blir krångel med rotationen. Men vi fick som vi ville – ett nytt rättvist rotationssystem på en tung arbetsstation. De bemanningsanställda blev inte förflyttade, tvärtom så blev några av dem fast anställda efter ett tag efter att vi tillsammans på banan föreslagit det för chefen vid flera tillfällen.

/Per Andersson