Den här berättelsen kan du även lyssna på:

Jag arbetade på ett stort industriellt bageri som skulle läggas ner, det var redan beslutat så man hade börjat flytta ut produktionen till andra bagerier. Vi brukade därför vara klara med den egentliga produktionen redan klockan 6.00 fast vi var schemalagda till 10.00.

Vi ville gå hem med bibehållen lön men det vägrade ledningen, de sa att vi fick gå hem tidigare, men då inte få ut nån lön för den tiden. Det hade vi inte råd med så vi stannade på jobbet och var beordrade till sanslösa 4 timmar städning om dagen på ett bageri som ändå skulle rivas ett par månader senare. Då städning max tog en timme så var det astrist och en massa dödtid.

Så kom det ett maskinhaveri uppe i Göteborg. Södra Sverige riskerade att vara utan en eller två brödsorter en dag. Så plötsligt behövde de oss igen. Cheferna kom och sa att vi denna dag skulle behöva jobba över 5-6 timmar (vilket skulle gjort att vi fått en arbetstid mellan ungefär 02.00 och 15.00).

Det beskedet mottog vi under tystnad, sedan gick vi tillbaks till vår avdelning för att där ta beslut om hur vi skulle göra med övertiden. Vi beslöt oss enhälligt för att vi inte var intresserade av den här övertiden. Om vi hade fått gå hem tidigare hittills så hade vi kanske varit intresserade, men nu var ju inte det fallet.

Ingen var egentligen sugen på att meddela vårt beslut till ledningen, så vi beslöt oss för att helt enkelt inte meddela oss, utan helt enkelt stänga av maskinerna när det var dags att gå hem vår normala tid. Det var inte speciellt öppet och rättframt, men i gengäld skulle vi då kanske slippa flera timmars övertalningsförsök och micklande för att få oss att bryta enigheten och kanske få några av oss att jobba kvar medan de andra gick hem.

Vi kunde dock inte behålla någon radiotystnad gentemot andra avdelningar, så när paketeringen undrade hur länge de skulle behöva jobba över idag så sa vi att det inte skulle bli någon övertid. Killen från packen frågade vem som bestämt det, och vi svarade att det hade vi bestämt. Han var nöjd med beslutet. En annan bagare hörde också det och tjoade om att ”det är så det ska gå till!” och snart cirkulerade ryktet om att vi tänkte vägra övertid i hela bageriet.

Vi jobbade på under spänning de sista timmarna, både chefer och en massa andra bagare cirkulerade i området hela tiden, så alla visste att något var på gång. Och cheferna såg oroliga ut och bagarna var fnissiga. Själva var vi ganska nervösa, men också sammanbitna. Vi väntade på att någon chef faktiskt skulle ta mod till sig och konfrontera oss.

Vi stängde av ugnarna och allt annat i lagom tid så att vi skulle kunna sluta som normalt. Strax efter ringde vår chef och det blev en kort och kärnfull dialog. Han undrade hur det gick, vi sa att vi avslutat, han frågade om vi redan var klara med allt bröd, vi sa att det var vi inte, men vi slutade i alla fall. Han blev först tyst och sedan sa han bara uppgivet ”Jaha” och la på luren. Segern var vunnen och det var mycket skönt att gå hem den dagen.

Såhär i efterhand tycker jag att det var bra att vi inte började gräla med chefen så fort beskedet om övertid kom (det var oftast så det brukade bli) utan istället gick iväg för att under lugn och ro ta ett gemensamt beslut om hur vi skulle agera.

/Henrik Johansson