Den här berättelsen kan du även lyssna på:

Vi som jobbade som tågvärdar ombord på tågen var underbemannade och det kändes. Men en morgon fick vi se en stor annons i Metro där företaget kallade till ”audition” för nya arbetssökande. Layouten var knyckt från tv-programmet Idol.

När jag själv blev rekryterad för några år sen så blev man först intervjuad, sen anställd, sen utbildad för jobbet i sex veckor på betald arbetstid, sen fick man sina arbetskläder och så började man jobba.

Vi började forska i den här nya rekryteringen och det visade sig att de som blev uttagna genom ”audition” skulle få gå en halverad utbildning (dvs 3 veckor), de skulle inte få betalt under utbildningen, de skulle köpa uniform för egna pengar – och sen inte ens få ett riktigt jobb utan bli timanställda!

Arbetsgivaren försökte framställa det som generöst att man fick ”gratis utbildning” – men den utbildningen har ju noll och intet värde någon annanstans på arbetsmarknaden. Den har bara värde för tågföretaget, eftersom de inte kan skicka ut någon att jobba på tågen utan utbildning.

Det var helt knasigt alltihop. Men vi förstod ju att med tanke på arbetslösheten så skulle det säkert komma folk och söka. Vi snackade om det i styrelsen för Seko-sektionen som organiserar ungefär 220 ombordanställda i Stockholm. Vi bestämde att ta upp saken på medlemsmöte.

Eftersom vi är så utspridda när vi arbetar, så måste viktiga saker tas upp på planerade möten. Vi har stor nytta av att vi har täta medlemsmöten, och skriftlig information snabbt efter mötena till varje medlem som inte kunnat vara med. Organisering helt enkelt. Och medlemsdemokrati. Vi började på försök med rådgivande omröstningar på medlemsmötena och nu har vi beslutande omröstningar.

Medlemsmötet diskuterade fram och tillbaka och beslutade att det viktiga är att nå dom som söker jobben, att de ska få reda på redan från början vad kollegorna tycker om de nya villkoren och att vi är med dem och står bakom dem.

Vi ställde oss alltså utanför lokalen där rekryteringen pågick, delade ut flygblad och pratade med de sökande. Det var november och kallt, och de medlemmar som var ute och jobbade kunde förstås inte komma utan bara de som var lediga. Men det var ändå ett helt gäng som kom dit, det märktes att de tyckte att det var viktigt.

Även många av dem som inte kunde komma snackade om saken, alla engagerade sig. Cheferna var inte glada åt att vi stod där, de tyckte att vi skulle gå därifrån, alternativt att vi skulle gå in och ”vara en del av rekryteringsprocessen”.

Vi pratade med de arbetssökande

Alla arbetssökande som var på väg in eller ut gick vi fram till. Vi talade om att vi är kollegor, folk med samma jobb som det de skulle söka till. De flesta blev glada och ville gärna prata med oss. En del ville inte prata på vägen in, de var väl nervösa och hade bråttom, men de pratade med oss när de kom ut igen.

Vi hade ett flygblad där vi bland annat hade skrivit om hur anställningarna brukade gå till och hur dåliga villkor de erbjöds (ett par sökande vände när de fick klart för sig att det var timanställning det rörde sig om) –  men också att vi försöker ha en kämpande fackförening och om de började jobba hos oss så skulle vi vara med dom från början.

Att vi agerade tillsammans, på medlemsnivå, tror jag bidrog att företagsfacket (ovanför oss) också prioriterade frågan och bland annat uppmärksammade den med en motannons i Metro (om audition för chefer).

När utbildningen påbörjats, hörde en av de blivande timmisarna av sig till oss och berättade att de bjöds inte ens på mat under utbildningen. Man fick inte heller ta med sig egen mat att värma upp, utan man var tvungen att köpa dyrt käk på företagets egen restaurang. Då tog vi kontakt med en ansvarig chef och skällde.

Sen bjöd företaget på mat under resten av utbildningstiden. Det positiva med den grejen var att genom att vi hade tagit kontakt med de jobbsökande redan från början så var det naturligt för dem att höra av sig till oss.

Vi har också fått ändring på det där med uniformerna, de behöver inte betala dem själva. Det finns faktiskt en lag som säger att deltidare och visstidsanställda inte får diskrimineras i jämförelse med fastanställda. Det kan verka lite knas eftersom själva anställningsformen ofta är en diskriminering. Men man kan i alla fall använda den lagen för att stoppa omotiverade löneskillnader eller såna tokigheter som det med uniformen.

När timmisarna började jobba så kände de redan igen en del av kollegorna och var med i gänget från början. Så är det ofta inte för timmisar på en stor arbetsplats. De fast anställda var uppmärksamma, de hade insett att genom timmisarna rinner våra villkor och förmåner ut bakvägen om vi inte ser upp.

Vi hade beslutat på medlemsmöte att timmisarna skulle vi hjälpa och informera oavsett om de var med i facket eller ej, det är en skyddsåtgärd för alla och en väg för att kunna hålla ihop kollektivet.

Säkerheten

Det finns saker som skiljer sig åt på olika sorters tåg, sådant som har med teknik och säkerhet att göra. Den finns också en regel att man inte får jobba på tåg som man inte fått utbildning för. Undantag får bara göras under exceptionella förhållanden. Tex. om man måste evakuera ett tåg och därför hamnar i ett annat som man inte har full utbildning för.

Men arbetsgivaren skulle nog vilja att det räknas som exceptionella förhållanden om någon har blivit sjuk och måste ersättas. Så vi hade våra misstankar om att de skulle försöka skicka ut timmisar på tåg som de inte hade utbildning på, och hoppas att ingen skulle reagera.

Vi som är fastanställda kan säga ifrån själva och det gör vi också, men timmisarna kanske inte skulle våga. Men i och med att vi hade gjort timmisarna och deras villkor till vår gemensamma fråga så höll folk reda på det där. De fast anställda förde ett himla liv om inte timmisen hade rätt utbildning och det kom in massor med felrapporter.

Med de rapporterna i bakfickan kunde vi hota att stämma företaget för att de bröt mot säkerhetsregeln. Sen fick  timmisarna den utbildning som krävdes.

En gång till

När företaget skulle köra nästa rekryteringsomgång så inbjöd de oss att komma in och vara med vid rekryteringen men vi sa att vi skulle stå utanför. Vi hade medlemsmöte och beslutade att vi skulle köra igen, och att styrelsen skulle meddela när vi fått veta datum för rekryteringen.

Vi fick ingen mer information från cheferna, men på annat sätt fick vi på en lördagskväll tips om att rekryteringen skulle ske på tisdagen. På söndagen kom det fram att rekrytering skulle ske även på måndagen. På måndagen kom det fram att det skulle vara även på onsdagen.  Så det kom hastigt på, men folk ringde varann och även den här gången så var det ett gäng medlemmar som kom på sin fritid för att snacka med sina blivande kollegor. Även en som själv var timmis kom dit.

Företagets försök att införa en stor andel timanställda har inte varit någon framgång. Det har inte gått så lätt att rekrytera timmisar. De vi har får ofta jobba så mycket att vi kommer att kunna kräva att de får heltid. Och vi är fortfarande underbemannade.

När vi är för få på tågen så prioriterar vi säkerhetskontroller och liknande arbetsuppgifter. Är vi en tågvärd i stället för tre så  hinner vi inte med att sälja och kontrollera biljetter, men passagerarna får förstås åka med ändå. Bistron får vi hålla stängd men det händer att vi hinner sätta på kaffe och kan bjuda passagerarna på en kopp.

Det är alltså inte bara en skön besparing för arbetsgivaren att vi är underbemannade. Det kan nog leda till att fler blir fastanställda på heltid.