Det kom en period då vi av olika skäl hade svårt att ordna rastmöten på min avdelning.  Så det fanns inget forum där vi kunde snabbt sprida information om aktuella saker eller kunskap om våra fackliga rättigheter till varandra.

Jag var kontaktombud på natten och jag hade skaffat en facklig e-postadress. Jag ville att arbetskamrater skulle kunna nå mig som kontaktombud anonymt. Dels för att jag ville uppmuntra dem att framföra kritik som man annars kanske inte hade vågat komma med.

Dels för att arbetskamrater skulle kunna ta upp problem som jag kanske var en del av, även om jag inte visste det själv. Om man inte vet om problem så är det väldigt svårt att lösa dem. Det kan tex vara en jargong man använder eller att man tar för mycket plats och inte släpper fram andra.

E-postadressen skulle också vara en kanal för förslag på krav vi kunde ställa eller metoder vi kunde använda för att vinna över chefen helt enkelt. Men även ett sätt för folk att höra av sig om problem de behöver hjälp med men inte vet vart de skall vända sig. T.ex. spelmissbruk.  Då kan jag som kontaktombud hjälpa dem med tips om var de kan få hjälp utan att de behövde säga vilka de var.

Jag ville göra reklam för e-postadressen och även förklara varför den finns, så jag skrev ner detta lite kortfattat och kallade det för Veckans tips. Jag fick hjälp av ett heltidsfackligt ombud att kopiera infobladet så att jag kunde lägga ut det i lunchrummet, varje bord fick några stycken. Vi hade två lunchrum och tillsammans var det kanske 40 personer som tillhörde min avdelning.

Någon vecka gick och en arbetskamrat kom och påminde mig om att facket skulle ha årsmöte och att det kanske kunde bli nästa Veckans tips. Jag hade från början inte tänkt att Veckans tips skulle vara något återkommande utan bara döpte infobladet till det för att jag inte kom på någon annan rubrik vid tillfället. Men det var en bra idé som arbetskamraten kom med.

Jag gjorde ett nytt infoblad med information om årsmötet och bad en ledamot i gruppstyrelsen att kopiera det precis som första gången. Men denna gång så uppstod en viss irritation. Styrelseledamoten ville inte trycka ut bladet för att han tyckte att jag ville bara få folk till årsmötet för att ”jävlas”. Texten som gjorde honom så rädd var ”Nu finns en chans för alla fackliga medlemmar att påverka den organisation som ni äger genom erat medlemskap, nämligen facket”.

Vår avdelning hade under en tid varit bra på att stå mot korkade krav från företaget och hållit ihop mot chefen vilket skapat en del irritation i de fackliga ledningarna. Jag kollade med de andra fackliga styrelseledamöterna på samma skift i fall någon av dem kunde trycka veckans tips. Det ville de inte.

Då tryckte jag ut Veckans tips på företagets skrivare istället (i efterhand tycker jag det var dumt, det var en onödig risk. Jag borde tryckt det på annat sätt). Under rubriken Veckans tips la jag till ”som styrelsen inte vill att du skall läsa”. Folk blev roade av att vi lyckats sprida Veckans tips trots motstånd och av att styrelsen gjort bort sig, när de inte ville hjälpa till att sprida information till medlemmarna om det fackliga årsmötet.

Jag fick ta en del kritik från styrelsen men det brukar vara tecken på att man gör rätt, när det kommer från styrelser som är mer måna om företaget än om sina medlemmar. Detta tycker inte jag är ett tecken på att det är fel på facklig organisering utan på att för lite folk går på möten och deltar i att välja sina företrädare. Det kom inga från vår avdelning på det årsmötet och inte så många från de andra avdelningarna heller men ingen hade missat att det var årsmöte i alla fall.

Sedan fortsatte Veckans tips att komma ungefär varannan vecka. Det innehöll olika sorters information. Hur och när man nominerar sig själv eller andra till skyddsombud. Info om vår fackliga loggbok. Info om aktuella händelser i facket eller i företaget. Under en period när det var mycket övertid på helgerna, så handlade Veckans tips om hur man gör för att slippa beordrad övertid.

Chefen var alltid lite svettig när infobladet skulle komma ut.  Han visste att när som helst kunde vi på några minuter på lunchen sprida information och kunskap till varandra som bara gynnade oss och i princip alltid missgynnade chefens agenda. Att skriva med en kaxig ton och titulera chefen som ”företagets representant” hade också sin effekt.

Chefens status som ledande dalade neråt och när han blev arg och skällde på mig så visade det bara att det finns mycket som man kan säga och göra utan varken få några varningar eller sparken. Skulle jag eller någon få det så skulle det ju stå om det i Veckans tips också och då skulle alla bli arga på chefen. Ingen chef vill att hela hans avdelning skall bli arg på honom, speciellt inte en avdelning som håller ihop.

Det sista Veckans tips handlade tyvärr om hur lång ens uppsägningstid är när man blir uppsagd på grund av arbetsbrist, för det kom flera stora varsel på fabriken. Vårt skift lades ner och de flesta fick gå. De andra splittrades till andra skift och avdelningar. Vi hann bara hålla på något år med Veckans tips.

Planen var att vi skulle börja turas om med olika arbetsuppgifter som kopieringen och texten. Så långt hann vi inte, men det var många som kom med förslag och hjälpte till. Och många lärde sig mer, både om fackliga rättigheter och om att det finns rätt mycket man får göra och säga utan att en chef får straffa en på något sätt.

Det var en viktig grej att kollektivt öka kunskapen på avdelningen så att alla tillsammans lärde sig grunderna i de rättigheter vi faktiskt har. Alltifrån när och hur man kan säga nej till övertid till hur och varför man skall skriva en skaderapport i fall man skadar sig. Det är viktigare att alla får kunskap än att enskilda arbetare åker på fackliga kurser och lär sig saker som inte sprids så bra till oss andra.

Inte för att alla fackliga kurser är fel. Men många är dåliga. Och framför allt så är det inte alla som kan eller vill åka på kurserna. Det bästa sättet är att sprida facklig kunskap är att man skaffar sig kollektiva erfarenheter genom att tillsammans kämpa för de rättigheter man har och de man skaffar sig genom att man håller ihop. Men mellan de stunderna så kan man också bilda sig och sina arbetskamrater genom tex ett infoblad.

E-postadressen då? Det kom inte så många mail. Några få med tips om saker vi kunde skriva om. Men ifall någon hade behövt nå mig anonymt så hade e-postadressen funnits där och det är det som är det viktiga med en sådan adress. Inte att den används flitigt. Lite som att en brandsläckare inte behöver användas ofta men när den behövs är det väldigt bra att den finns där och funkar.

/Per Andersson