Ett hopskrivet krav som förbättrade arbetsmiljön.

På mitt jobb hade vi stora arbetsmiljöproblem. Det var många nyanställda och verkstaden var inte anpassad till den växande skaran nya arbetskamrater. Förutom adekvat skyddsutrustning saknades rymliga pausutrymmen och toaletter. Dessutom fanns vissa maskiner som stundtals fyllde verkstaden med hälsovådlig rök.

Ledningen hade börjat gå på offensiven vad gällde vad de tyckte var för långa eftermiddagspauser. Vid ett tillfälle bestraffade de en mindre grupp arbetskamrater med varningar och indragen flex. Dessa arbetskamrater ansågs utgöra den mindre önskvärda aktiva delen av verkstadsklubben. På grund av detta utlöstes en mindre vild strejk vid ett tillfälle då en maskin i verkstaden orsakade rökutveckling.

En grupp arbetskamrater snackade vid detta tillfälle ihop sig och bestämde att man skulle uppmana alla att lägga ner arbetet i den ena verkstadshallen. Ett tjugotal la ner sitt arbete och samlades därefter i klungor i andra verkstadshallen. Arbetet låg nere i cirka fyra timmar och återupptogs sedan efter lunch.

En kort tid därefter var vi sugna på att göra ytterligare en offensiv. Denna offensiv började planeras kring ett lunchrumsbord. Vi var ett par stycken som verkligen tyckte det var dags att vi gjorde nått offensivt. Vi diskuterade kring bordet eventuella strategier. Bland annat diskuterade vi en vild strejk. Men efter att ha hört oss för bland fler arbetskamrater insåg vi att vi nog inte skulle få en majoritet med oss på det förslaget.

Det var en alldeles för drastisk åtgärd att göra till en början och vi beslutade därför att vi först skulle få folk att stå bakom ett upprop. Vi ville skynda långsamt och få alla med oss. Dessutom ansåg vi att det var viktigt att uppropet var tydligt och kunde samla alla kring gemensamma krav.

Uppropet skrevs om några gånger och efter det var det dags att få alla att skriva under innan det lämnades till ledningen. Som väntat var det svårt med de tio första underskrifterna men sedan kom resten som rinnande vatten. Alla pratade plötsligt om uppropet och kollektivet blev definitivt på offensiven. En som inte undertecknade uppropet var verkstadsklubbens ordförande.

Dagen efter att uppropet lämnats in samlade ledningen till företagets egen ”samrådsgrupp” som bestod av ”socialt viktiga” personer som utsetts av ledningen och verkstadsklubben. Där meddelade man att ledningen nu beslutat att investera 2 miljoner i arbetsmiljön. Flera viktiga krav som formulerats i uppropet skulle tillgodoses. Stämningen på golvet var jublande och ett flertal hytte med nävarna i luften. En arbetskamrat sa ”det här är bara början”.

/En verkstadsarbetare