Den här berättelsen kan du även lyssna på:

Det är första gången vi håller ett riktigt möte, utan chefer närvarande, här i storköket.

Visst har det diskuterats förr – dagligen – i det här fikarummet. Oftast både börjar och slutar det med att några hojtar i munnen på varandra, och ingen lyssnar. Folk känner varandra så väl, man vet vilka som alltid pratar mest och högst, vilka som anses dumma och kan viftas bort.

Men den här gången är det annorlunda. Någon håller i talarlistan. Vi får prata i tur och ordning, så att det blir rättvist. Ingen får avbryta någon annan, alla ska lyssna på den som har ordet.

De som är vana att ha kontrollen vrider sig obekvämt på stolarna. En reser sig halvvägs, förbannad, på väg ut, när hon inte får ordet före andra på listan. Men hon sätter sig igen. När det blir hennes tur har hon glömt vad hon skulle säga.

Andra lyssnar man på för första gången.

Efter det korta mötet svävar över arbetsplatsen en svag blandad doft av oro och förvånad optimism. Maktkartan ritas om, självbilden förändras.

Mycket som kallas ”demokrati” är falska kulisser och tar faktiskt ifrån människor deras gemensamma styrka. Men här, i vårt fikarum, är enkla demokratiska spelregler nyckeln till att kollektivet börjar formera sig.

/Frances Tuuloskorpi