Livsklubben på Bagarn fick sin första hemsida i november 1998. Det kom inte ur nåt kollektivt önskemål. Det var ytterst få på Bagarn som hade dator och använde internet 1998. Vi hade inga som helst förhoppningar om att hemsidan skulle ha någon betydelse för styrkeförhållandena på arbetsplatsen. Vi var helt enkelt ett par stycken som tyckte det skulle vara kul att göra en hemsida. Företagsledningen var inte lika road.

En artikel i LO-tidningen år 2000 om hemsidan:

                    Surf.to/livsklubben

Vår fackklubb har en hemsida på internet.

På vårt senaste årsmöte frågade jag medlemmarna vilka som sett sidan (adressen till den har meddelats flera gånger i Livstecken, vår lilla informationstidning som nästan alla läser). En räckte upp handen.

Det kommer inte särskilt många besökare utifrån heller, till vår hemsida. Sist nån skrev i vår Jästbok (obs rättstavat) var nog för ett halvår sen.

Men hemsidan väcker i alla fall irritation hos företagsledningen. ”Interna problem sprids till våra konkurrenter via internet” som de uttrycker saken. Framför allt tycks det vara nätupplagan av Livstecken som stör. Aktuella notiser om vad som händer på jobbet: – krånglande maskiner, feltänkta investeringar, underbemanning, hur många korttidsvikarier som är inne – och om de förhandlingar och strider, små och stora, som pågår.

Företaget hotar med ”åtgärder”.

Det är naturligtvis inte så, att notiser om typiska problem och stridigheter på en typisk livsmedelsfabrik, ger ”våra konkurrenter” fördelar. De är typiska livsmedelsfabriker de också, och dras med samma sorters problem och stridigheter som vi.

Ändå är vår lilla hemsida ett hot. De elaka arbetarnas förtal av de snälla och duktiga arbetsgivarna sätts på pränt och sprids över världen, typ. Situationen liknar den då arbetarrörelsen började sprida egna tidningar. Att det är billigt och ganska enkelt att sprida information på nätet – minsta fackklubb kan fixa det om någon i klubben är intresserad – gör inte saken mindre hotfull.

Jag tror att information och nätverk på internet kan bli ett viktigt medel i den fackliga kampen – tillsammans med alla andra medel som vi redan har. 

Frågor om vad man ”får” och ”inte får” göra på nätet kommer också att bli mer brännande.

Vi lägger ut Livstecken likadan på hemsidan som på papper. Men för att inte bryta mot PUL (Personuppgiftslagen) tar vi bort personnamn på chefer.

Finns det något annat som skulle kunna leda till ”åtgärder”? Skulle viss information spridd via nätet kunna betraktas som brott mot tystnadsplikt? Det kräver ju i så fall att informationen verkligen är belagd med tystnadsplikt. Skulle det kunna betraktas som illojalitet att ”skvallra” om vad som händer på jobbet? Och kan man i så fall få sparken för det?

Det är intressanta frågor – jag ser med viss nyfikenhet fram emot att som klubbens ordförande bli uppsagd, eller krävd på skadestånd för våra nätaktiviteter. Eller varför inte häktad? Det skulle komplettera mina mångåriga fackliga erfarenheter med något nytt!

Allvarligt talat: Vore det inte spännande om varenda fackklubb hade en liten hemsida där det stod saker om hur det verkligen är på jobbet? Sånt som man sällan får in i vanliga tidningar? Sånt som inte får plats i teve fast det ofta är värre än värsta dokusåpan?

Den förhoppningsfulla och lätt utopiska tanken år 2000, att internet skulle kunna användas för att tala om hur det ser ut på arbetsplatserna, har besannats. År 2012 (och 2023, reds. anm.) finns det gott om arbetsplatsrelaterade hemsidor och bloggar, både officiella och anonyma. Men om det inte finns sammanhållning och aktion direkt på arbetsplatserna så har nätverksamheten ingen större betydelse. Inget ändras av att vi berättar hur vi har det och sitter och tycker synd om varann, om vi inte håller ihop, försvarar oss och tar strid där vi är.

Bättre en info i pausrummet än tio på internet?

När vår hemsida togs över av ortsklubben år 2007 (se Livstecken på nya äventyr), så hade nätet hunnit få en annan betydelse. Vi la upp information som kunde vara av intresse för ortsklubbens medlemmar, som bestod dels av arbetslösa, dels av livsmedlemmar på småarbetsplatser utan egen klubb.

För dem på småarbetsplatserna fanns info om lön och tillägg för olika branscher (bageri, konserv, slakt/chark), om rätten till rast och paus, om försäkringspengar vid sjukdom, om regler för arbetstidsförkortning med mera. Men sådan information gör tveklöst mest nytta om den finns ute på arbetsplatserna och når fram till alla.

Därför gjorde vi små affischer/informationsblad (i A4-format) och la upp dem tillsammans med uppmaningen: Du som kan, skriv ut de här miniaffischerna! Sprid det du får veta, snacka med dina arbetskamrater. Sätt upp en affisch då och då, på en anslagstavla eller på toaletten eller var det nu passar på just din arbetsplats. Bättre en info i pausrummet än tio på internet!

/Frances Tuuloskorpi