Den här berättelsen kan du även lyssna på:

Jag vill berätta om städarna på mitt jobb. Städare uppfattas ofta, både av sig själva och andra, som stående längst ner eller längst bak. ”Underklass” – till och med inom fabriken, sjukhuset eller restaurangen.

Någon av städarna hade berättat för en annan arbetare, att de hade det besvärligt. De hade inga bestämda städområden utan bara en lynnig arbetsledare. Den stackare som hon för dagen var mest irriterad på skickades på tyngsta städningen och hon styrde och ställde som hon ville.

Vi samlade alla städarna i fackrummet. De verkade inte särskilt glada över det. Förmodligen tänkte de: Ajaj, här kommer en svennemyndighet och ska hjälpa oss och det kommer bara att bli ännu värre. De visste ju att kommer det fram att man klagat så får man värsta straffjobbet, så ingen ville säga något till att börja med.

Nästan alla hade också svårt med svenskan eller var i alla fall ovana vid att använda svenska. Arbetsplatsen för övrigt var mansdominerad, men på städ var minst hälften kvinnor.

Vad börjar man med? Ett föredrag om lagar och rättigheter eller om fackets historia eller om marxismen? Nä, inte så meningsfullt. Det räckte att säga/visa så här: Vi har en fackklubb tillsammans, alla som jobbar här. Och det har vi för att ingen ska behöva gå så här (med sänkt huvud), utan alla ska kunna gå så här (upp med hakan) och helst så här (näsan i vädret).

Alla förstod och såg i alla fall lite småglada ut, och så började vi snacka städområden.

Så påbörjades en lång och ganska segerrik resa. Det blev fasta städområden. Det blev samma lön, med yrkestillägg, som de andra yrkesgrupperna hade. Arbetsledaren åkte ut. (Det kom en ännu värre, som också åkte ut… )

Alla städarna var med hela tiden och bestämde vad som skulle göras. De diskuterade, la fram förslag, röstade, turades om att vara med i förhandlingar med företaget. Ibland samlades de bara för att gräla med varann. Men de höll ihop. Under resans gång ökade medvetenheten och stoltheten. Nedtryckt underklass blev kämpande arbetarklass.

En hel del individer i gruppen byttes förstås ut under årens lopp, men det var som att styrkan växte och fördes vidare till de nya.

Efter några år så hamnade hela arbetsplatsen i en stor strid. En tredjedel av arbetarna skulle sparkas och de lokala avtalen skulle bort, och gick vi inte med på det så skulle hela produktionen läggas ned.

Städarna hörde då till dem som klarast förstod det viktiga och politiska i striden. De sa: Vi kan helt enkelt inte lägga oss, då hamnar vi under bordet igen, 10 år tillbaka. De fungerade pådrivande på hela arbetarkollektivet, de var modiga och envisa. När det blev strejk så stod de strejkvakt i sina muslimska huvuddukar och thailändska sjalar. De bidrog på ett avgörande sätt till att vi vann striden.

Om de som står längst bak kommer i rörelse, då driver de alla andra framför sig.

/Frances Tuuloskorpi