Den här berättelsen kan du även lyssna på:

Vi beslutade på ett årsmöte att utse alla medlemmar till kontaktombud i Livsklubben. Arbetskamraterna delades in i grupper med ungefär tolv personer i varje, och sen fick var och en i gruppen turas om att vara ombud för de andra en månad i taget.

Det fungerade. Det var mycket få som inte ställde upp. Folk som ”aldrig skulle ta på sig ett fackligt uppdrag” gjorde det, och tyckte det var helt ok, just för att det gällde alla.

Vi gav upp försöket efter några år. Skälet var framför allt att arbetsplatsens många olika arbetstider försvårade för oss att samla månadens kontaktombud för att diskutera med dem och höra vad de hade att förmedla från arbetskamraterna. Vi lyckades inte utveckla det hela och ombudens uppgifter blev för ensidiga, mest att ge information från klubbstyrelsen till arbetskamraterna, alltför sällan tvärtom.

Men att vi gav upp berodde alltså inte på medlemmarna, utan på att vi inte lyckades anpassa organisationen till medlemmarnas verkliga kapacitet! Och är det inte det som egentligen är det fackliga problemet?

Nytt försök

Nu har det gått några år igen och vi gör ett nytt försök. Alla medlemmar turas om att vara kontaktombud för sin grupp en månad i taget. Vi testar att hålla öppet i fackrummet för ”månadens fackpampar” en natt i veckan. De inbjuds att komma dit under raster och uppehåll eller före/efter jobbet.

Först tordes vi inte tro att särskilt många skulle dyka upp, så vi skrev i Livstecken, vårt medlemsblad, att även andra medlemmar är välkomna att titta in på en fika. Om det är ostmackan eller det fackliga som lockar kan man undra, men Nattöppet i fackrummet har snabbt blivit populärt. Folk strömmar in och ut och fikar och snackar. Ingen håller reda på vilka som är månadens fackpampar.

Så nu har vi bestämt att alla som kommer ska vara beredda på att hjälpa till med något fackligt. Stoppa medlemsbladet i kuvert till långsjuka, delta i en diskussion, ta med sig en informationslapp att sätta upp på sin avdelning eller få i uppgift att ta reda på vad  arbetslaget tycker i en viss fråga.

/Frances Tuuloskorpi