Ett medlemsblad på en brödfabrik. Livstecken började som en väggtidning i brödfabrikens pausrum, slutade som mailtidning för arbetslösa 31 år senare, och följde med arbetarkollektivet på dess slingrande väg däremellan.

Jag hade jobbat ett par år på Bagarn – Stockholmsbagarn, en Skogaholmsägd brödfabrik i Stockholm. På min avdelning, karusellen, där vi plockade/lyfte brödbackar efter ordersedlar längs ett löpande band, hade vi tagit flera små strider tillsammans och vunnit dem. Snacket spred sig på fabriken. Arbetskamrater från andra avdelningar kom och ville tala om sina problem och vad de skulle kunna göra åt dem. Det fanns en Livsklubb (fackklubb för livsmedelsarbetareförbundets medlemmar på arbetsplatsen), men det märktes inte så mycket.

1979 blev jag invald i styrelsen för Livsklubben. Jag blev utsedd till sekreterare och tänkte att det kan jag använda för att hålla arbetskamraterna informerade så mycket jag kan. Det började alltså inte med något kollektivt beslut, varken uppifrån eller nerifrån, utan det var helt enkelt mitt sätt att hantera sekreteraruppdraget – att skriva protokoll på möten men också information till medlemmarna. Jag kallade informationen för Livstecken från Livsklubben.

Notiserna skrevs på skrivmaskin och rubrikerna för hand (skrivmaskiner hade bara en storlek på bokstäverna på den tiden). Passande illustrationer gick att hitta i Mad och Kalle Anka. Jag tog fram saxen och klippte ihop materialet till ett par (max sex) A4-sidor och kopierade några ex på vårt stora åbäke till kopieringsmaskin som vi fått ärva av företaget. Den fylldes på med löst färgpulver som dammade över hela fackrummet. 

De kopierade sidorna tejpades upp som väggtidningar i de olika pausrummen i fabriken. Men väggtidningen drogs ofta ned från väggen och låg på bordet (med trasiga hörn). Det var bekvämare att sitta vid bordet och läsa. Så efter ett tag övergick vi till att lägga några ex på borden i varje pausrum.

Informationen var i början enkelriktad – från styrelsen till medlemmarna. Men snart kom även bidrag från medlemmarna. Det första var det här, från en av våra städare:

FRÅGOR OCH SVAR

– Tvättmedel, varför skadar du mig?
– Jag är stark och billig, därför vill företaget att du ska använda mig!
– Handskar varför skyddar ni mig inte?
– Vi är billiga för dem som köper oss!
– Skurmaskin, varför bryter du min rygg?
– Jag är en gammaldags maskin, som man måste ha kraft att flytta när man jobbar. Jag      har kostat pengar, därför vill företaget inte byta mig mot en annan som kan gå själv.

Livstecken innehöll vanlig facklig info om kommande möten, mötesrapporter, semesterutläggning, fackavgift och studiecirklar. Men också det som kom att bli bladets kännetecken genom åren: lättbegriplig information om våra rättigheter samt frispråkiga rapporter om vad som hände i fabriken,  tex. info både före, under och efter förhandlingar.

Inför årsmötet 1980 avgick vår klubbordförande, en äldre man, av hälsoskäl. Intresset för klubben hade ökat radikalt under Livstecknets första år. Jag blev vald till ny ordförande. Nu blev Livstecken mera hela styrelsens angelägenhet. 

Rättigheter i svart på vitt

Brödfabriken var igång året runt. De som var på semester ersattes med ”sommarextra” – mest ungdomar och studenter. Vi hade upptäckt att arbetsledare ibland utnyttjade att sommarextra inte kände till sina rättigheter, så vi började samla dem gruppvis till facklig information. Inför sommaren 1982 kompletterade vi med att skriva ihop några blad med kortfattad info om allt som vi tyckte att sommarjobbarna borde känna till.  Det blev uppskattat, så vi fortsatte sen med det varje år.

Snart kom ordinarie arbetskamrater och undrade varför sommarextra skulle vara bättre informerade än fast anställda. Då började vi göra liknande skriftlig information till alla.

En bra sak med öppen skriftlig info är att också arbetsledare och chefer läser och påminns om vad som gäller – och om att alla arbetare också vet det! På det sättet använde vi också Livstecken.

Ett gemensamt språk

En stor andel av arbetskamraterna hade annat modersmål än svenska. Kanske en tredjedel när jag började på Bagarn, och andelen ökade sedan stadigt år från år. Jag undrade om vi borde översätta Livstecken till olika språk, för att alla skulle förstå. Men när jag rådgjorde med invandrade arbetskamrater tyckte de att det inte behövdes. Flera sa också att det var lärorikt att läsa Livstecken och att det var bra att få ett ordförråd på svenska när det gällde fackliga frågor och rättigheter.

Valet blev att skriva bara på svenska, men försöka vara så enkel och tydlig att det skulle kännas lätt att läsa för alla. Det handlade också om svensktalande arbetskamrater – många av bageriarbetarna var ovana läsare och inte så få hade läs- och skrivsvårigheter.

Livstecken bidrog till att utveckla det gemensamma språket. Det skulle varit svårare att diskutera de gemensamma frågorna arbetskamrater emellan utan ett gemensamt ordförråd. Jag tror också att det bidrog till att andelen av invandrade arbetskamrater som tog på sig fackliga uppdrag i klubben var lika stor som andelen av dem som hade svenska som modersmål.

Luckor och svackor

Åren gick. Livstecken hade inga fasta utgivningsdagar, men kom minst en gång i månaden. 1983 började vi kopiera och sprida bladet i medlemsupplaga. Många ville ta med bladet hem för att läsa i lugn och ro.

Notis i nr 4/1984:

Till dig som är långtidssjuk, barnledig eller tjänstledig.

Livsklubbens årsmöte 24 feb 84 beslutade att vi ska skicka hem Livstecken till de medlemmar som är borta från jobbet en längre tid. Det här är det första numret vi gjort efter årsmötet och det får du nu med hälsning från alla arbetskamrater i fackklubben!

Det uppskattades mycket. Typisk reaktion:  ”Tack för Livstecken! Kul att ni kom ihåg mig och att jag får veta vad som händer o sker. Det är det enda jag hört från arbetsplatsen under min långa sjukskrivning.”

1986 började vi använda innovationen gnuggbokstäver för att göra rubrikerna lite snyggare. 1987: Elektrisk skrivmaskin. 1989: Ny kopiator med olika färgpatroner. 1990: Vår första dator.

Något jag ser när jag bläddrar igenom Livstecken-pärmarna, är att en del av de mest spännande perioderna på Bagarn knappast märks. Det här var inte en tidning med syftet att berätta för utomstående vad som hände hos oss. Under särskilt intensiva perioder med många möten och mycket snack, tät info på anslagstavlor etc, så var behovet av Livstecken mindre än annars, inte större.

1988 kom det bara ut 4 nummer. Det finns en lucka mellan mars och november. Luckan berodde på att hela klubbstyrelsen avgick, och ingen ny styrelse valdes, på årsmötet i februari. Det var ingen antifacklig aktion, utan en stridsåtgärd då företaget struntat i att genomföra saker som vi fått igenom i förhandlingar.

Under de där månaderna hände mycket, bland annat att jag skulle bli uppsagd på grund av facklig besvärlighet. ”Såväl muntligen som skriftligen uttrycker sig Tuuloskorpi ytterligt provokativt” var ett av skälen som fördes till protokollet. Helt klart att vårt Livstecken oroade ledningen.

Arbetskamraterna stoppade uppsägningen genom att varsla om (vild) strejk, en talesman i strejkkommittén blev avstängd från jobbet, vi valde honom till huvudskyddsombud och fick honom tillbaka… men som sagt, inga Livstecken under denna intensiva period. Däremot spreds en del info av den anonyma ”Trivselkommittén”. I november 1988 valde vi klubbstyrelse igen och återgick till våra vanliga småtråkiga rutiner.

När jag håller föredrag om erfarenheterna från Bagarn, om våra strider och strejker och annat intressant, så låter det kanske som om vi hade det sådär spännande för jämnan. Men så var det förstås inte. Det fanns långa perioder av inget särskilt. Under lugna/tråkiga perioder utan större framgångar, konflikter eller strider, så fungerade Livstecken ändå sammanhållande. Man kunde alltid glädja sig åt bidrag som det här i nr 8/1984, skrivet av en arbetskamrat i paketeringen:

Jag sitter och drömmer om Copacabana              
men sitter helt fast vid min brödpackarbana 
Man blir som en degbit och hjärnan den rullar 
när man sitter och jobbar till knäna i bullar 
Jag ger aldrig upp! Jag kan aldrig dö! 
Jag packar förnöjsamt vårt dagliga brö!

Uppifrån

Den här notisen i Livstecken nr 3/1993 handlar om extraarbete i samband med storhelger, en ständigt återkommande förhandlingsfråga. Den lätt matriarkala tonen i notisen beror på irritation över problemen som uppstod då några arbetskamrater anmält sig till extraarbete och i efterhand ville ha bättre betalt.

Kära medlemmar!

Vi kan göra lokala överenskommelser om ersättningar som är högre än centralavtalets. Det har vi gjort många gånger i samband med helger. Men det blir tokigt om ni skriver upp er som frivilliga före förhandlingarna och framför era krav efter förhandlingarna!

Låt oss använda följande ordning i fortsättning när företaget söker frivilliga till helgjobb el.dyl.
1. Lämna in era krav och synpunkter till fackrummet.
2. Förhandlingar.
3. När förhandlingarna är klara, skriv upp er om ni vill jobba.

Vad händer här? Företrädaren bannar de klantiga medlemmarna. Uppifrån. Det var i och för sig en ovanlig händelse, men jag lyfter upp notisen ändå eftersom den visar på en intressant motsättning. Å ena sidan – företrädarrollen. Å andra sidan – notisen säger att vad vi kan åstadkomma hänger inte på företrädarna utan på hur vi agerar underifrån och som kollektiv. Vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för. Eller åtminstone är beredda att vänta med att skriva upp oss på extrajobbslistan för. Och det är rätt att tala om det, att påminna om det.

Bättre informationsplikt än tystnadsplikt

I det fackliga arbetet på Bagarn hade vi ambitionen att hela kollektivet ska veta allt som styrelsen vet. Vi använde ofta Livstecken och anslagstavlor för att informera om läget under förhandlingar. Det gjorde vi för att alla skulle hänga med i processen och kunna vara med och bestämma vad vi skulle prioritera, på vilka punkter vi skulle backa, kompromissa eller ta strid.

Får man göra så? Det är klart man får. De chefer som sitter och förhandlar går ofta tillbaka till sina uppdragsgivare och rådgör om läget i förhandlingarna, nya bud etc. Och då är det ingen som säger: Så kan ni väl inte göra under pågående förhandling! Det anses självklart att de kan. Men vi har också uppdragsgivare och en ”högre nivå” att gå tillbaka till: de berörda medlemmarna/arbetskamraterna.

I början när vi gick ut med information så tyckte cheferna att det var mycket upprörande. De var vana vid att förhandlingar skulle ske bakom stängda dörrar och sen skulle facket gå ut och ”förankra” resultatet. Vi sa till dem att det är inte vår uppgift. Vår uppgift är att förankra våra medlemmars åsikt hos er. De vande sig med tiden och kunde säga: Ja ni ska väl ut med det här, kan vi fortsätta på torsdag?

Men tystnadsplikt då? Det är vanligt att chefer säger ”och så håller vi tyst om det här”. Då kan man tänka efter om det är i vårt eller bara i deras intresse att man tiger. Tystnadsplikt i juridisk mening kräver att det verkligen skulle skada företaget ur konkurrenssynpunkt (kan gälla t.ex. om det ska väljas mellan olika anbud) eller vara samhällsfarligt att informationen kommer ut.

Häng inte ut Bettan!

En sak som vi kämpade för länge var att steg för steg ta bort den lägre lönegruppen (tariff II) och få upp alla i tariff I. (Det lyckades så småningom.) Under en löneförhandling redovisade vi i Livstecken vad företaget svarat på våra olika krav.

På en av avdelningarna, konditoritillverkningen, fanns bara en person i tariff II, och vi skrev som det var: Klubbens krav är att expedieringen på kondis, Bettan alltså, ska flyttas upp till tariff I men företaget tycker att hon ska ligga kvar i tariff II.

Vi hoppades förstås att alla skulle sluta upp bakom Bettan. Det gjorde folk också, men Bettan blev oerhört sårad av att vi ”hängt ut” henne i Livstecken. Hon satt hemma sjukskriven och grät, hela kondis var i uppror. De var mycket argare på Livstecken än på företaget. Det krävdes många Förlåtoss-samtal med både Bettan och hennes arbetskamrater.

Det är lätt att gasa på med ett vinnande koncept, men där slog bromsen till. Öppenheten får inte gå ut över enskilda kamrater. Människor uppfattar saker olika och man måste kolla med dem det gäller innan man ”hänger ut” dem, även när avsikten är den bästa.

Annat skriftligt

Till det skriftliga vi gjorde på Bagarn räknar jag inte bara Livstecken utan också till exempel omröstningar och enkäter och nu ska jag berätta lite om sånt.

Den skriftliga rösten

Vi genomförde ofta slutna omröstningar, alltså där man röstar anonymt på en skriven lapp. Även i små frågor. Det ger en vana av att bli tillfrågad, och den slutna omröstningen ger ett säkrare besked än den öppna, som kan påverkas av slentrianröstning dvs. att man inte tänker själv utan gör som ordföranden eller kompisen.  Även på småmöten i ett fikarum körde vi ibland en snabb omröstning på ett papper rivet i bitar: Det kunde t.ex. handla om ifall gruppen skulle säga ja eller nej till något som arbetsledaren sagt åt dem, eller om de skulle genomföra en maskning. Då var det ingen stor sak, men i efterhand kan jag se att det var en av de metoder som gjorde oss starka. Arbetskamraterna gick ut med en slags stolthet efter de där små lappskrivningarna: Det är vi som bestämmer. Den/de som röstat emot majoriteten accepterade oftast ett klart majoritetsbesked. Blev resultatet jämnare tog vi det som ett besked om att vi måste fundera mera, ta en ny diskussion, kanske komma på något bättre.

Enkäten

Kollektivet ska veta allt som företrädarna vet. Ok. Men åt andra hållet då? Vet företrädarna allt som kollektivet vet? Och rättar sig efter det? Enkäter, sakfrågemöten och omröstningar är olika sätt att reda på hur det ligger till. Det handlar inte bara om förhållandet styrelse/medlemmar: Individer och yrkesgrupper/skiftlag på en arbetsplats behöver ha ett hum om vad andra tycker, har för problem etc, och inte bara se sig själva. Därför är det bra att redovisa för alla.

Vi genomförde då och då enkäter i olika frågor och redovisade ofta resultaten i Livstecken.  Alla fick säga sitt, även motsättningar kom fram och det blev en bra återkoppling.

Ibland handlade enkäterna om ett begränsat ämne, exempelvis arbetsmiljöproblem på en viss avdelning, eller uppfattningar om olika sorters scheman.  Ibland var det en helt öppen frågeställning, som Vad tycker du att vi i Livsklubben tillsammans ska försöka fixa framöver? När vi redovisade alla svaren blev en bra grund för diskussion, där alla som vill har fått komma till tals redan från början. Nästa steg blir att vaska fram vad vi verkligen ska göra och vad vi är beredda att kämpa för.

Lappskrivning på möte

En liknande skriftlig metod använde vi då och då på möten. På ett möte där man turas om att prata hinner kanske inte alla säga något. De pratglada och snabba är först.  Någon är blyg och säger inget alls, men tänker kanske desto mer.

Man kan bryta med de vanliga rutinerna genom att använda postit-lappar, ett gäng filtspetspennor och en vägg. Alla får några lappar och man ber dem använda en eller fler av lapparna och skriva något – bara ett eller några få ord – om det som mötet gäller. T.ex. vilka arbetsmiljöproblem som man har på jobbet, eller vad klubben ska göra, eller vilka lönedelar som borde höjas eller nåt annat.

Man samlar in lapparna, läser upp o klistrar upp dem, grupperar dem. Med postit-metoden har alla samma chans att få upp det de vill i diskussionen. Det har också också betydelse för att bli ett starkt kollektiv, att man markerar i praktiken att allas åsikter är viktiga, att alla räknas, inte bara de som står längst fram och låter mest. Om man säger att alla är viktiga, men inte anpassar metoderna till det, då kan man lika gärna hålla käften.

Begränsningen  i lappmetoden är att mötesdeltagarna måste vara skrivkunniga på ett gemensamt språk, men eftersom man bara behöver skriva ett eller några få ord – och det är inte noga med stavningen – så brukar det i praktiken inte vara något problem.

Man kan fortsätta med att ha små runda klisterprickar, var och en får några stycken. Så går man samtidigt eller några i taget fram och sätter sina prickar vid de lappar man tycker är viktigast, det man vill vara med och jobba aktivt med, det man är beredd att slåss för, eller vad det nu är för fråga som ska besvaras. Var och en kan fördela sina prickar på flera ställen eller sätta alla på ett ställe. Sammantaget ger allas prickar ett snabbt intryck av hur det ligger till.

Ett vapen i kampen för bättre villkor

Åter till Livstecken. Intresset för detta blad var stort bland arbetsledare och chefer. Vi kunde använda medlemsbladet inte bara för information och organisering utan även som en direkt påtryckning. Argument för något man ville genomföra eller ändra på arbetsplatsen kunde hämtas upp från arbetskamraterna, skrivas i Livstecken, läsas av alla andra, inklusive cheferna. Det hade ofta starkare effekt än att framföra något enbart vid bordet i en förhandling. Ibland kunde information i Livstecken ersätta andra fackliga åtgärder.

Arbetsledarna slarvade ibland med att sätta upp aktuella scheman. I stället för att tjata på företaget om det, så skrev vi om det:

LÖRDAGAR
OBS att om du har ett schema med lördagsarbete var sjätte vecka, så ska du ha övertidsersättning för ev. extra lördagar du jobbat i somras. Kolla på lönebeskeden om du fått det.
För övrigt gäller som vanligt: Om det inte finns aktuellt schema uppsatt på avdelningen betraktar vi alla lördagar som extra och frivilliga.

Det betydde att vår tolkning var att man kunde strunta i att komma på lördagen om det inte fanns schema uppe.  Den typen av markering kunde man ofta använda Livstecken till.

Vi hade tjatat länge om arbetsmiljön. 1983 krävde vi en ordentlig utredning av framförallt buller, ventilation och värme-kyla. Ledningen svarade att sånt har vi inte tid med.  Då kom följande information i Livstecken nr 6/1983:

NU ÄR DET DAGS, så här gör vi:
1. Vi väntar till den 15/9 och ser om vi får ett rejälare svar på skrivelsen då.
2. Klubbstyrelsen sprider snabbt information till medlemmarna om svaret har blivit ja, nej eller jaså.
3. Om svaret är dåligt eller nonchalant, diskuterar varje avdelning/skiftlag vad ni vill göra åt saken.
4. Alla medlemmar samlas till möte onsdag 21 september, diskuterar läget och fattar beslut om vad vi ska göra.
Nu eller aldrig!

Här framgår det klart att tålamodet var slut och att det skulle kunna bli fight. I följande nummer stod det:

…BULLER OCH VENTILATION

Vi har fått svar från företaget på fackklubbarnas skrivelse:

1. En bullerutredning finns och man gör kompletterande mätningar. Klart är att de bullrigaste lådstaplarna i exp. ska bytas ut mot en tystare sort och att ljuddämpande skivor ska upp i taket.
2. En utredning om ventilation och värme-kyla görs av bl.a. ingenjör Vallhagen som tidigare infört ett nytt ventilations- och värmeåtervinningssystem i Eskilstunabageriet. Vi ska få ett liknande system.
3. Företaget har i sitt budgetförslag för 1984 avsatt 500 000 kr (en halv miljon) för att genomföra dessa förbättringar. BÄTTRE SENT ÄN ALDRIG!

Det här visar hur en klubbtidning i sig kan vara ett vapen – som gör att man kan spara på annat krut. 

Men en sådan notis kan man inte slänga ut på måfå, man måste veta hur läget och stämningarna är. Vi kan bli synade, och då är det inte bra om det visar sig att vi kommit med tomma hotelser. Då hamnar vi i en svagare position än vi var innan.

Statistik och strejk

Fram till i början av 1990-talet hade vi stor personalomsättning. Det fanns gott om jobb på arbetsmarknaden  – det normala var att man fastanställde 15%  fler än vad som exakt behövdes för arbetsuppgifterna. På en arbetsplats som vår, med tunga jobb och besvärliga arbetstider, stannade många bara en kort tid. Trots god bemanning på pappret blev det luckor när man inte hann ersätta dem som slutade.

Det blev jobbigt för ”de gamla” att hela tiden lära upp nytt folk som snart försvann. Vi gjorde egen statistik och kunde redovisa i Livstecken precis hur länge varje anställd på Bagarn hade jobbat. Vi ritade upp det så att man såg tydligt hur glest det var bland gamlingarna. Över hälften av arbetarna hade jobbat kortare tid än ett år, och under det året hade ännu fler kommit och gått. Det stod också så här:

”Dessa kalla fakta visar att företaget måste både ta hand om nybörjarna bättre (introduktion, upplärning, faddersystem) och satsa mer (lön, utbildning, respekt) på de få som stannat kvar och som ska ta hand om horder av ständigt nya arbetskamrater och försöka upprätthålla ordning och kvalitet i röran. Om företagsledningen inte förstår sitt eget intresse i detta kommer nya konfrontationer att bli oundvikliga.”

I nr 2/1990 rapporteras om ”en ljusning i löneförhandlingarna”.  Men det mörknade snabbt igen, givna löften togs tillbaka. Inga förtroendevalda valdes på årsmötet i februari. Bara de som valts på två år året innan satt kvar. Alla som var föreslagna till övriga uppdrag ”ville vänta på grund av risken för stridsåtgärder”. Detta hade vi förstås snackat ihop oss om i förväg.

Ibland räckte en sådan varningssignal, dock inte den här gången. Vi blev synade. Den 4-5 mars 1990 genomfördes ett dygns (vild) proteststrejk på fabriken. Chefen uppviglar. Strejken fick omedelbar effekt på löneförhandlingarna, vilket vi kunde redovisa i Livstecken nr 4/1990:

FÖRHANDLINGSRAPPORT

Vid förhandlingarna tisdag 6/3 och fredag 9/3 dök det upp rejält med pengar, först till bageriet och sen också till övriga avdelningar. När det gäller själva lönesystemet kom vi varandra betydligt närmare. Till slut blev det ett förhandlingsresultat värt att presentera för medlemmarna.

En stor majoritet tackade ja till budet i medlemsomröstning 13/3.

Mera statistik

Här är det tio år senare. Som på alla andra arbetsplatser under 1990-talet och framåt, kämpade nu företaget för att dra ner på antalet fast anställda.

Ur Livstecken nr 9/1999

DEN S.K. ARBETSBRISTEN

Som ni vet har företaget sagt upp 10 av våra arbetskamrater p gr av ”arbetsbrist”. ”Arbetsbristen” uppstod vecka 33 på grund av att städningen las ut på entreprenad. Klubben har hela tiden hävdat att det aldrig blir arbetsbrist på den här arbetsplatsen. Det är alltid folk som slutar, blir sjuka, har semester, är barnlediga, studielediga, etc. etc. Därför är det korkat att sparka upplärd personal. Gör man det ändå, så måste det vara av andra skäl än de man säger!

Sen följde en redovisning av antalet timmar som korttidsvikarier och övertidsarbete förekommit under en tvåveckorsperiod, och att det motsvarar mer än 11 heltidsanställda – trots att de uppsagda ”övertaliga” fortfarande fanns kvar (på grund av uppsägningstid).  Vi fortsatte med redovisningar i  fler nummer i Livstecken, och det bidrog till att vi lyckades få tillbaka de uppsagda.

Notisen om den s.k. arbetsbristen uppmärksammades i livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel, som också publicerade den. Varför skulle vikariats- och övertidstimmar på Bagarn intressera andra livsmedelsarbetare? Antagligen för att liknande problem och konflikter fanns överallt, men att redovisa det öppet som vi gjorde, var inte så vanligt.

En viktig strid och strejk igen

1993 fick vi ny platschef, ny personalchef och ny produktionschef – en trojka med ett uppdrag. 1995 kom beskedet att en tredjedel av arbetarna skulle sägas upp och de lokala avtalen om löner, bemanning, arbetstider, lokalt anställningsskydd och mycket annat, som vi förhandlat fram under de senaste 10-15 åren, skulle rivas.

Gick vi inte med på det så skulle produktionen läggas ner. Detta blev vår största strid, med förhandlingar, rådslag och olika sorters aktioner som pågick i över ett halvt år. En (vild) strejk genomfördes i ett läge då företaget ensidigt avslutat de lokala förhandlingarna. Vi vann till sist, jobben blev kvar (i 9 år till), avtalen blev kvar, chefstrojkan drog. Läs om det i En strejk under 1990-talets kris och Chaufförerna sitter.

Det centrala i utvecklingen av ett kämpande arbetarkollektiv på Bagarn var inte medlemsbladet Livstecken utan det var snacken i pausrummen, diskussionerna, omröstningarna och framför allt småstriderna – solidaritet och vardagsstyrka som växte och som också gjorde att vi kunde ta en svår strid som denna.

Men Livstecken och annan skriftlig info var ändå ett viktigt inslag. Alla nåddes av samma information. Livstecken bidrog till den kollektiva självbilden. Det fanns något gemensamt för alla olika yrkesgrupper, avdelningar och skiftlag, alla dessa människor med sina olika personligheter. Vi på Bagarn, våra arbetskamrater, våra gemensamma villkor, vårt Livstecken, vår klubb.

Här fortsätter berättelsen: Livstecken på nya äventyr

/ Frances Tuuloskorpi. Teckning: Jan Edhlund