Den här berättelsen kan du även lyssna på:

Storköket Soppan lagade mat till knappt 30 stycken dagisavdelningar, närmare 500 barn. Maten lassades in i ungefär 15 värmevagnar som sedan kördes ut till avdelningarna. Många dagar var det varma grönsaker, potatis/pasta/ris, sås och kött eller fisk samt en hel del dietmat som skulle in i vagnarna. Det var med andra ord en hel del kantiner, i runda slängar kanske 150 stycken.

Det tog ganska lång tid att portionera upp och ställa in maten i vagnarna, så med en sådan stordrift och transporter därtill blir det tyvärr en ganska lång varmhållningstid, som i sin tur försämrar matens smak och näringsinnehåll. Det hade man kunnat lösa genom att vara fler i köket eller med att avdelningar åt på mer varierade tider.

Vår chef hade istället bestämt sig för att det helt enkelt tog för lång tid att packa in maten och menade att vi skulle jobba ännu snabbare. Dessutom var chefen av den felaktiga uppfattningen att det var bättre att maten varmhölls i en ugn istället för en värmevagn. Våra förklaringar om att det faktiskt tog ganska lång tid att portionera, stoppa in och köra ut all mat lyssnade chefen inte på.

I det läget bestämde vi oss för att ta initiativet genom att bokstavligt talat lyda order. Vi snackade oss samman och bestämde att vi skulle köra ut maten exakt den tid chefen angivit och väntade tills sista sekunden med att börja packa in. Det var snart uppenbart att allt skulle bli grundligt försenat.

I det läget började det dyka upp oroliga chaufförer och dagispersonal som ville ha sin mat. Chefen rusade in i köket och var ursinnig, vrålade att ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” och menade att det här hade vi planerat. Vi behöll vårt lugn och svarade sakligt. Det var ingen speciellt snygg scen utan ett ganska påfrestande gräl, men vi vann striden och kunde fortsätta skicka ut maten efter eget huvud.

Och just meningen ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” värmer så här i efterhand månget hårt arbetarhjärta. Det var en komplimang som heter duga.

/Henrik Johansson