Den här berättelsen kan du även lyssna på:

Vi var fyra killar som började arbeta på en lastbilsfabrik för några år sedan, vi var bra kompisar sedan tidigare och detta var vårt första jobb. Det här är några av våra erfarenheter av att  kämpa kollektivt på sin arbetsplats.

Efter att jag hade lärt mig mitt arbete och blivit en i gänget på min avdelning började jag fundera på vad facket sysslade med på verkstaden. Man såg lite lappar i fikarummet om medlemsmöten som ingen gick på och någon gång per år kom det ett nyhetsblad från klubbstyrelsen.

Resultatet av den fackliga inaktiviteten var tydlig: lokala och centrala avtal förbisågs av cheferna ute på avdelningarna eftersom ingen ifrågasatte vad de sysslade med. På min avdelning hade vi till exempel flera personer som i åratal gått underbetalda med tusenlappar enligt lokala avtalets lönesystem. När jag snackade med mina kompisar på andra avdelningar så berättade de samma sak. Bristen på fackligt engagemang hade alltså resulterat i att många av oss i praktiken arbetade med sämre lön än vad våra avtal lovade.

Så för att göra en lång historia kort: Jag och mina tre kompisar bestämde oss för att göra någonting åt saken. Vi blev kontaktombud på våra avdelningar och började snacka ihop oss med våra jobbarkompisar om missförhållandena kring lönerna. Vi började med att öppet redovisa lönerna för varandra i arbetslagen. Vi kunde då tydligt se vilka av oss som hade felaktiga och osakliga löner.

Rastmöten

På små möten i fikarummet beslutade vi kollektivt vilka medlemmars löner vi skulle kämpa för. Det gav styrka i förhandlingarna med cheferna som blev panikslagna när vi istället för att misstro varandra började stötta varandra. Vi vann nästan alla förhandlingar och tillsammans höjde vi många av våra kamraters löner.

Erfarenheterna från lönestriderna bevisade att vi som kollektiv är starka när vi kämpar tillsammans och att det går att vinna strider utan att fråga klubbstyrelser eller ombudsmän om hjälp.

Nästa steg för oss var att sprida våra erfarenheter av framgångsrik kamp till andra avdelningar och att få vår grupporganisation att uppmuntra till ytterligare aktivitet bland medlemmarna. För tillfället hade vi en gruppordförande som jobbade heltid som fackpamp, och de flesta av de åtta timmarna om dagen han ägnade åt facket spenderade han med andra heltidsanställda på fackexpeditionen, det var inte ofta man såg honom ute bland oss medlemmar på verkstadsgolvet.

Ny styrelse

Engagemanget kring lönerna ute bland arbetslagen hade fått flera medlemmar intresserade av att fortsätta kämpa för bättre villkor på sina avdelningar. Tillskottet av nya aktiva medlemmar resulterade i att vi på årsmötet röstade in en helt ny styrelse i grupporganisationen.

Vi röstade på samma möte igenom ett förslag på en ny, decentraliserad struktur för hur grupporganisationen skulle arbeta. Årsmötet blev startskottet på en period av stort fackligt engagemang bland arbetarna på fabriken, med många erfarenheter av nya, bättre sätt att kämpa på än den inaktiva och toppstyrda organisation vi hade tidigare.

Våra strider handlade ofta om grundläggande frågor som löner och arbetstider, men vår grupporganisation tog också interna strider mot mot klubbstyrelsen för medlemsdemokrati då vi drev igenom medlemsomröstningar inför viktiga förhandlingar genom att samla namnlistor bland medlemmar på hela företaget.

Tre punkter

Vår nya fackliga struktur uppmuntrade och krävde aktivitet genom tre viktiga punkter:

1 Inga fackliga heltidsuppdrag – dela på sysslorna.

Med denna princip upplöstes ordförandens personmakt i grupporganisationen, istället delade vi på sysslorna. På så vis fanns det inga förhandlare eller fackligt aktiva som inte jobbade i produktionen. De som blev utsedda till förhandlare jobbade alltså själva under de villkor de förhandlade om.

2 Alla förhandlingar ska vara förankrade bland medlemmarna som berörs.

Alla förhandlingar vi förde med företaget utgick från medlemmarna. Handlade det om större förhandlingar som berörde hela verkstaden hade vi möten på varje avdelnings fikarum eller stormöten ute på verkstadsgolvet. Förhandlarnas roll förändrades på så vis till att bli rena representanter för medlemmarnas vilja, medlemmarna tvingades att ta ställning och träna sig i att agera kollektivt.

3 Sprid erfarenheter av kamp

Vi tror på exemplets makt, när arbetare ser andra arbetare kämpa och lyckas växer det kollektiva självförtroendet och man vågar agera. Vi startade ett fackligt blad där vi berättade om alla förhandlingar vi förde under rubriken ”förhandlingsfronten”. Vi lyfte också upp exempel på när arbetare agerade kollektivt på andra arbetsplatser.

Vår decentraliserade och medlemsförankrade grupporganisation visade under de år den existerade att det går att skapa rörelse ute på arbetsplatserna, den visade att kamp lönar sig. Den visade också, även om det är en annan historia, att både fackliga ledningar och företagsledningar ogillar när medlemmarna börjar agera självständigt.

De försöker hitta enskilda individer att tysta men styrkan med kollektivt ledarskap där alla medlemmar engageras är att det blir svårare för företag och fackledning att peka ut en enskild bråkstake. Arbetare börjar agera som en klass och vi tror att det är precis det som arbetarrörelse handlar om.