Ett bra regel är att alltid ha med någon eller några av dem som är direkt berörda när vi går till en förhandling.  Vi har alltid rätt att adjungera sakkunniga till förhandlingar, och de berörda arbetarna är sakkunniga.

Det är viktigt att kollektivet diskuterar och tar beslut om förslag och överenskommelser. Vi ska fråga, inte gissa! Annars kan vi tabba oss som förhandlarna var på vippen att göra i berättelsen Retroaktivt.

På fackets kurser får man lära sig hur man går vidare till ombudsmannen och till central förhandling, när det tar stopp i en förhandling. Men det finns också en annan ”högre instans” – medlemmarna. Gå tillbaka dem. Tala om hur läget är och fråga: Ska vi backa? Ska vi stå på oss? Vad är ni beredda till?

Individuell lönesättning med hysch-hysch kring lönerna är något som vi alltid förlorar på.

Vi kan komma överens om att redovisa lönerna öppet för varandra. Det leder ofta till ett himla kackalorum först, men sedan växer medvetenheten om det kollektiva intresset. De som får för låg lön kan få uppbackning av kollektivet och lönekampen kan bli gemensam igen. I Förändring underifrån, Löneredovisning underifrån och Kuktillägg görs de individuella lönerna till en kollektiv angelägenhet. Så sker också i berättelserna om Inte under 24000, där lönen blir en kollektiv fråga redan innan anställningen.

Hysch-hysch kring turordningslistor är också typiskt en sån grej som bara arbetsgivaren har glädje av. Upp med listan på väggen! Personnummer kan man ta bort men hur länge arbetskamraterna har varit anställda är rimligen ingen hemlighet.

Personfrågor är ett undantag, man pladdrar inte till andra om arbetskamraters personliga problem. Men vad är en personfråga? Om någon hålls som timmis fast hen behövs på heltid, då är det inte en personfråga. Arbetskamraterna kan samla ihop sig och säga till att de vill att hen ska bli anställd på riktigt. Att någon får sparken utan acceptabelt skäl, kan absolut vara en fråga för kollektivet – flera exempel finns under etiketten Solidaritet.