En blogg för bemanningsanställda

För ett år sedan var vi tre bemanningsanställda arbetskamrater som hade ett möte på en liten kinakrog i Göteborg. Vi beslöt oss för att gemensamt arbeta för att bygga upp ett fackligt nätverk på vår arbetsplats. Ett nätverk vars mål skulle vara en stark och välfungerande fackklubb. Att vi valde att först bygga upp ett nätverk berodde på att vi inte ville ha en klubb med en aktiv styrelse och passiva medlemmar men också på hur vårt jobb ser ut, på osäkerheten och utspriddheten.

På bemanningsföretaget är vi utspridda. Vi hyrs ut till olika arbetsplatser och även om de flesta arbetar hos bemanningsföretagets största kund så är vi utspridda i olika fabriker, på olika skift, avdelningar och banor. På en del ställen är nästan alla inhyrda, på andra är det kanske bara en eller två personer som arbetar för bemanningsföretaget.

Vi flyttas också runt mellan de olika arbetsplatserna, en del av oss har väldigt långa uppdrag och är kanske på samma ställe i ett år, andra flyttas varannan månad, vecka eller dag. Det saknas naturliga samlingspunkter där alla inhyrda samlas, man träffar i och för sig många olika arbetskamrater, men oftast bara några i taget och för en kortare tid. För att kunna bygga en fungerande fackklubb så måste vi bindas ihop som kollektiv.

På bemanningsföretaget är osäkerheten inbyggd i själva anställningsformen. Dels genom att vi saknar anställningstryggheten på arbetsplatsen vi för tillfället jobbar på och när som helst kan flyttas runt, men kanske framförallt genom känslan av att vara utbytbar, känslan av att höra till B-laget. Det gör att man inte direkt vill vara den första som ställer sig upp och säger i från när något är fel.

För att kunna bygga en fungerande fackklubb så måste vi skapa en trygghet och styrka i varandra istället för att vara ensamma och rädda.

Det första kravet som nätverket drev var att alla Lernias anställda skulle ha vettiga skor. Att det inte var en självklarhet visade sig när en av kollegorna tappade tånaglarna. Han hade jobbat i för små skor. Det var först när han blev anställd direkt av Volvo som han vågade säga till.

Vi saknar en anslagstavla – därför startar vi en blogg

I början skedde det mesta av arbetet med nätverket anonymt, vi växte bara genom personliga samtal med enskilda arbetskamrater och höll kontakten genom en sluten facebookgrupp. När vi blev fler började vi arbeta öppet, när man är flera så är det svårare för företaget att ge sig på en enskild.

Vi börjar dela ut flygblad, skaffar en epostadress, håller rastmöten en gång i veckan i en av fabrikerna där vi arbetar. Men vi saknar fortfarande kanaler för att nå alla våra arbetskamrater och ett flygblad som delas ut en dag når inte arbetskamraten som börjar dagen efter. Vi saknar en anslagstavla, därför startar vi en blogg.

Sen kom varslet, kris i bilindustrin betyder minskad produktion och vi inhyrda är själva krockkudden. 100 tillsvidareanställda på bemanningsföretaget varslas och cirka 200 visstidsanställda kommer inte att få sina kontrakt förnyade.

Nu behövde vi komma ut med mycket information snabbt, fackklubben hos det viktigaste kundföretaget och den fackliga avdelningen hjälper oss att sprida ett flygblad med tiderna för våra rastmöten, kontaktuppgifter och adressen till vår blogg.

Nu visste alla våra arbetskamrater att det fanns ett fackligt nätverk och en blogg som hela tiden skulle uppdateras med information om varslen. Vi uppdaterade bloggen dagligen. Vi skrev om det som sas på bemanningsföretagets informationsmöten, för att även de som inte gick dit skulle få veta vad som hänt. Vad turordning är för något och varför den är bra. En pedagogisk förklaring av hur a-kassan fungerar, något som vår fackförening är ganska dålig på. Vi skrev om varför a-kassan faktiskt finns till, för att skydda våra löner, något vår fackförening tyvärr är riktigt dålig på att förklara.

När vi fick reda på att några arbetskamrater fått ifyllt, av arbetsgivaren, att de avstod sin återanställningsrätt, så hjälpte vi dem och förklarade sen på bloggen vad återanställningsrätten är för något och om vilka som har rätt till den. Och att arbetsgivaren inte får kryssa i fel ruta.

Nu, efter två veckor av dagliga uppdateringar finns inte längre samma behov av att komma ut med mycket information varje dag. Vi fortsätter uppdatera bloggen men kanske en gång i veckan istället. Vi skriver inte bara om vår egen arbetsplats utan lägger också upp inspirerande filmklipp och texter om fackligt arbete på andra arbetsplatser, nu senast handlade det om hamnarbetarnas sympatistrejk.

Hur har det funkat?

Har bloggen fyllt sitt syfte? Vi har kunnat komma ut med mycket information på kort tid, vi har kunnat förklara hur det fungerar så att man inte ska behöva lita på att det är som chefen säger eller behöva gissa vilket av de femton olika ryktena som stämmer. När en arbetskamrat frågar något så kan vi både svara och sedan skriva mer om just den frågan och svaret på bloggen. Då kan även arbetskamraten som bara undrar men inte aktivt frågar hitta svaret där.

Hur många läser bloggen av våra arbetskamrater? Vi vet inte men antagligen långt ifrån alla, precis som alla inte läser anslagstavlan på jobbet heller, men alla vet att den finns och har fått en möjlighet att titta där. Bloggen är ett sätt att snabbt komma ut med information men bara en av många kommunikationskanaler.

Vilka skriver på bloggen? Ett fåtal av oss i nätverket har skrivit i stort sett allt som lagts upp på bloggen, texterna har nästan alltid lagts upp i nätverkets facebookgrupp innan publicering så att det ska finnas möjlighet för alla att tycka till om det som skrivits, alla har också uppmanats att komma med egna idéer och textuppslag. Så har det tyvärr inte blivit, att det varit ganska bråttom och intensivt har förstås bidragit till detta. I framtiden måste vi bli bättre på att dela upp skrivandet mer.

Bloggen har blivit ett maktmedel. Det märktes samma dag som vi gick ut med flygbladet och berättade om bloggen, genast ville en av cheferna prata med två av oss som varit aktiva i nätverket. Hon ville att vi skulle dubbelkolla med henne innan vi uppdaterade bloggen, ”så att det inte blev fel”. Visst är det bra att dubbelkolla till exempel siffror men jag misstänker att en stor del av nervositeten beror på att de delvis förlorar sin kontroll.

Nu slipper man fråga chefen vad som gäller, vi har skaffat oss en egen röst och vår anslagstavla kan dessutom läsas även utanför arbetsplatsen, av journalister som är intresserade av villkoren i bemanningsbranschen, av eventuella kunder och av dem som funderar på att söka jobb hos bemanningsföretaget.

Under rubriken Tystnadsplikt i vår konsulthandbok står det om sociala medier och att ”publicering av uppgifter som är till skada för bemanningsföretaget eller våra kunder kan innebära brott mot lojalitetsplikten i anställningsavtalet”.

” Tystnadsplikt och lojalitetsplikt gäller under hela anställningstiden, även under din fritid”.

” Problem och eventuella missförhållanden ska alltid försöka lösas internt i första hand.”

Och nu startar de anställda en blogg. Att chefer blir nervösa är ett tecken på att det vi gör är rätt. Arbetet med att bygga upp en fackklubb på bemanningsföretaget fortsätter, nu med anslagstavla.

/Bobbo Malmström