Striden om söndagstillägget på en brödfabrik i Skåne

Löneförhandlingarna gick segt. Vi kom ingen vart. Företaget hade upptäckt att söndagstillägget som hos oss alltid varit 100 procent av den faktiska timlönen inte alls behövde följa timlönen.

Under alla år hade lägsta timlönen och söndagstillägget i det centrala kollektivavtalet varit samma, men det betydde ju inte att man hade rätt till ett högre tillägg bara för att timlönen var högre än vad som stod i avtalet. Så resonerade företaget, och tyckte säkert att de var väldigt smarta.

Vi som förhandlade höll inte med. Och bagarna på golvet höll inte med. Folk blev rätt förbannade, faktiskt. Under det senaste årtiondet hade alltmer arbete förlagts till helgerna. Företagets påhitt skulle betyda flera hundra kronor mindre varje månad. Det började så smått att mullra på golvet.

Värst för helgpersonalen

Allra mest skulle försämringen påverka helgpersonalen, alltså dem som var anställda bara en dag i veckan. När helgarbetet infördes var det tänkt som ett extrajobb för studenter som betalade sig väl: för åtta timmars arbete fick man med söndagstillägget dubbelt betalt.

Efterhand kom studenterna att ersättas av folk som inte hade någon annan försörjning. De var deltidsanställda som sedan ringdes in resten av veckan – en slags kombination av deltid och timanställning. De jobbade ofta heltid, men var bara säkra på åtta timmars arbete i veckan.

Muller

Mullret på golvet började som diskussioner bland den ordinarie personalen. ”Varför håller de på!?” Och så en harang med svordomar. Det kändes surt att de ville ta ifrån oss tillägget. Men mullret tycktes mojna när frågan ”Vad ska vi göra?” kom på tal. Vi som satt i styrelsen förhandlade. Men läget var låst, vilket vi försökte förklara. ”Vad som saknas” förklarade vi ”är inte en massa förhandlingsknep, utan att det händer lite saker på golvet”.

Men det tog liksom ingen fart, de praktiska diskussionerna alltså. En övertidsblockad hade varit perfekt. Vi räknade med att bemanningen en vanlig vecka täcktes till mer än en tredjedel med övertid, visstid och mertid. Och om några stycken plötsligt skulle bli sjuka, då skulle säkert övertidsbehovet öka till hälften. Skulle då alla som var på jobbet komma överens om att inte ta i väsentligt mer än normalt, då skulle det bli jäkligt svårt att få ut allt bröd. Kanske ett anonymt tips till tidningen också, som pricken över i:et. Det skulle säkert sätta fart på förhandlingarna.

Stridslusten tynar

Så kom invändningarna från bagarna: ”Men du vet att det inte är lönt”. Eller ”även om vi på nattskiftet startar något så kan vi inte lita på dagpersonalen”. Så brukade det låta. Vissa skift var helt med. De ville ta strid. ”Övertidsblockad, jajemensan!” sa de. Men sen kom de att tänka på extrapersonalen, dem som rings in vid behov. ”Om vi stannar hemma, då fyller de bara luckorna”. Det kändes för mycket begärt av dem som i stor utsträckning försörjer sig på mertid och timjobb att de skulle avstå en hel veckas inkomst och bara jobba sina 8 timmar.

Så tynade stridslusten. Problemet var inte att det saknades idéer. Förutsättningarna fanns ju där – folk var irriterade till tusen. Frågan var hur man skulle få kollektivet i rörelse. Den ordinarie personalen visade sig ovillig att ta täten. Så vi fick tänka om.

Helgpersonalen vill ta strid

Jag själv jobbade lördagar och söndagar. Helgpersonalen var mitt folk, men ändå hade vi i diskussionerna ganska mycket förbisett dem. Vi hade inriktat oss främst på de mer stridbara heltidsskiften, för normalt sett verkade extrapersonalen inte så intresserade. Den fackliga anslutningsgraden var lägre bland dem, även om den blivit bättre.

Det var en miss, att inte prata med dem. Det var ju de som skulle förlora mest på företagets förslag, och det visade sig att de var heligt förbannade. Ja, så heligt förbannade att de var villiga att förlora en hel veckas inkomst för att ”säga sitt”. Man ska komma ihåg att det stod mer på spel för dem. En timanställd är lätt att säga upp – det är bara att sluta ringa. Och deltidarens mertid är inte skyddad av någon LAS. Men det tog inte lång tid innan vi hade kommit överens. Vecka 23 skulle vi inte jobba någon övertid, mertid eller visstid. Bara våra fasta timmar.

Alla ska med!

När jag sedan återvände till den fasta personalen i veckan och berättade om helggängets beslut förändrades tonen snabbt. Om den mest utsatta och otrygga gruppen på hela fabriken vågar sig på en blockad, då kan inte vi andra lämna dem i sticket. Så gick snacket. ”Offrar de sin vecka, då offrar vi vår övertid – självklart!”. Plötsligt var alla invändningar och all tvekan borta. ”Vecka 23 – alla ska me!” sa vi med en röst.

Nu vände det i förhandlingarna strax därefter och vi nådde en schysst kompromiss, så striden bröt aldrig ut. Kanske kände företaget av att något var på gång. Vilket på ett sätt är bra, för strider innebär alltid stora risker. Samtidigt hade det varit intressant att se vad som hade hänt om visstidarna och deltidarna gått i bräschen för blockaden. Framförallt hade erfarenheten varit värdefull för kollektivet, inte minst för helgpersonalen.

Trots att det aldrig blev någon strid gav det oss en första, väldigt praktisk glimt av ett centralt begrepp inom folkrörelselinjen: att börja med dem som står längst bak, så driver de på resten av kollektivet. Av vår erfarenhet att döma så verkar det faktiskt vara så.

/Frederick Batzler. Illustration: Bagarberta, känd profil i Pågens klubbtidning Vvi, tecknad av Fredrik Håård