Ugnskramare

Ur ett Pressmeddelande 2003-11-18:

Arbetarna på Stockholmsbagarn, Skogaholms bageri på Lindhagensgatan i Stockholm, accepterar inte hur vi behandlas då arbetsplatsen läggs ner och verksamheten flyttas till Schulstadsbageriet i Hägersten. Vi kommer att gå till jobbet som vanligt den 1 december 2003 trots att den sista arbetsdagen i produktionen enligt företaget är den 30 november.

”Ugnskramarna” – Livsmedelsarbetarna på Stockholmsbagarn

Ett hot om ockupation? Det vore att ta i, att kalla det så. Men risken att uppsagda bageriarbetare skulle komma in i brödfabriken, eller stå och banka på dess portar den 1 december, hade verkan.

Bakgrunden var att arbetarna på Bagarn (Stockholmsbagarn) sades upp därför att bageriet skulle stängas och produktionen flyttas till Eskilstuna och Örebro. Vi misstänkte att det inte kunde stämma – våra kollegor på bagerierna i Eskilstuna och Örebro bedömde själva att de inte hade tillräcklig plats och ugnskapacitet för att ta över all vår produktion.

Vi hade rätt. Moderföretaget, Skogaholms/Cerealia, mörkade att de köpt Schulstadsbagerierna i Sverige. Inköpspris: En krona. Ett av dessa bagerier, det f.d. KF-ägda San Remo, låg i Stockholm. Det mesta av vår produktion och övrig verksamhet skulle flyttas dit.

Rätt till jobb på San Remo

Tjänstemän och arbetsledare på Bagarn och i San Remo-bageriet erbjöds arbete i den sammanslagna organisationen med gemensam turordningslista. Arbetarna däremot, vi på Bagarn, skulle inte ens få återanställningsrätt till lediga jobb som skulle uppstå på San Remo då produktionen kom dit. Det var företaget och vår ombudsman på förbundsnivå överens om.

Men vi var vana att inte ge oss. Det blev en lång och trasslig konflikt under hela 2003. Pressmeddelandet ovan kom i slutskedet. Vi hade då fått igenom att vi skulle erbjudas lediga jobb på San Remo, men vi ansåg att jobben var för få, att även arbetskraftsbehovet mörkades. Vi hade även rent juridiska invändningar och menade att uppsägningarna formellt blivit ogiltiga.

Under dagarna efter att pressmeddelandet gått ut rotade företaget fram fler jobb som erbjöds i turordning till de uppsagda. Det avspeglas i  dokumentärfilmen Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn (Susanna Edwards), som följer händelserna under 2003.

Klaus från kaklagret, som står sist av heltidarna på turordningslistan, oroar sig för att han till sist ska vara den ende som inte erbjuds något jobb och därför också vara den ende ”ockupanten” den 1 december. Han säger: ”Jag ska stå bakom hörnan och kolla om det står några gubbar där, man kan ju inte bara kliva på här och stå solo!”

Ingen blev helt arbetslös

Men den 30 november klirrar de sista jobben ut, så även Klaus erbjuds fortsatt arbete. Vi kunde meddela de ”förbannade brödätare”/stödaktivister som slöt upp utanför Bagarn den 1 december, att de uppsagda aldrig hann bli arbetslösa.

De jobb som erbjöds var i stor utsträckning visstidsanställningar och deltider, men vi hade förhoppningar om att kunna ändra på det tillsammans med kollegorna på San Remo. Vi hade fått veta av dem att de jobbade mycket övertid och egentligen skulle behöva vara fler. Tillsammans borde vi kunna förvandla många av jobben till heltid och fast.

I praktiken blev det i stället så att försäljningen sjönk kraftigt efter sammanslagningen, då företaget inte klarade leveranstider och färskhetskrav (vilket vi varnat för). Skogaholms köptes upp av Fazer och även San Remo lades ner två år senare, men det är en annan historia.

Ugnskramare

Det förekom en hel del diskussioner och mer eller mindre seriösa initiativ. Vi annonserade efter en ny arbetsgivare. Vi erbjöd oss att köpa bageriet för två kronor. Vi pratade om att kedja fast oss vid ugnarna som skulle monteras ner. Men hade vi kunnat ta över bageriet på riktigt? Tveksamt. Vem skulle köpa brödet? Hade Ica-kedjan velat handla bröd från oss och göra sig osams med hela livsmedelsindustrin? Knappast. Hade Kungsholmens svältande befolkning strömmat till och handlat bullar av oss? Knappast. Det fanns en överetablering av bagerier i Stockholm och ingen skulle behöva gå hungrig för att just Bagarn lagts ner.

En arbetsplatsockupation har en annan botten när det inte bara är arbetstillfällena utan även själva produkten, som behövs. Sådana ockupationer har förekommit i andra delar av världen, t.ex. att lokalbefolkning och arbetare tar över ett bageri, som de har ett gemensamt intresse av att hålla öppet.

Ett sådant gemensamt intresse uppstår i Sverige, i dagens läge, knappast när det gäller bröd. Däremot när det gäller till exempel en nedläggningshotad skola eller vårdcentral. Ockupationer av sådana verksamheter har det genomförts många. Det brukar inte handla om att ta över utan om att ockupera lokalerna, hindra nedmontering av prylarna och den vägen försöka få det ogillade beslutet ändrat.

En del av dessa aktioner har varit framgångsrika. Verksamheten har fortsatt eller kommit igång igen. Det brukar vara lokalbefolkningen, inte de anställda, som står för ockuperandet. Alltså hör det inte hemma i den här boken om arbetarkollektivens stridsåtgärder.

Men visst skulle arbetare och lokalbefolkning kunna kämpa tillsammans. Inte minst när det gäller vården: Personalen vägrar gå hem från den nedläggningshotade vårdcentralen, den stängda vårdavdelningen. Vägrar gå hem när heltider görs till deltider, eller när uppsägningar försämrar kvalitén på vården. Patienter, anhöriga, lokalbefolkning sluter upp. Strejkvakterna uppmanar folk att stanna innanför portarna, inte utanför. Den omvända strejken. Varför inte?

Men nu är det ju så att den här boken ska handla om erfarenheter av sådant som faktiskt gjorts, inte spekulationer om vad som borde göras. Så jag avslutar ockupationsspekulationerna här och fortsätter med…

…Förbannade brödätare

Det som händer på en enskild arbetsplats kan inte förändra villkoren på hela arbetsmarknaden. För det krävs det att två, tre, många arbetarkollektiv tar strid. Det bästa stödet man kan ge kämpande arbetare är att ta strid i liknande frågor på sin egen arbetsplats.

Det sämsta ”stödet” är att politiska aktivister tar över på ett sådant sätt att de kämpande arbetarna blir marionetter i ett spel de inte själva bestämmer över, styrda av andras agenda. Då brukar stridsviljan rinna ut bakvägen.

Men ett direkt stödarbete kan förstås vara mycket positivt. Det fanns människor utanför fabriken som engagerade sig i det som hände på Bagarn. Många mailade protester till Cerealia, och ”förbannade brödätare” var ute i butiker med flygblad och klisterlappar, helt på eget initiativ. De hade hört av sig till oss och berättat att de ville stödja oss aktivt och vi sa tack. Deras och andras solidaritetsarbete bidrog till att vi vann striden.

Det var intresset utifrån som lovade att det skulle kunna bli en uppmärksammad historia då vi skulle banka på dörren 1 december. Fast vi fick problem också. De förbannade brödätarna hade klistrat lappar med texten ”fackföreningsfientligt bröd” på brödförpackningar som råkade komma från en annan fabrik i Skogaholms-koncernen, vilket de inte hade koll på. Lådor med sådant lappat bröd, eller bilder på det, hade nått arbetarna på den fabriken. De trodde att det var vi på Bagarn som hade klistrat lapparna för att slå ut deras fabrik och överleva själva. Synnerligen pinsamt.

Förutom den missen fungerade det bra med stödet.

/Frances Tuuloskorpi, bageriarbetare. Bilder från filmen Fackklubb 459.