En berättelse av Åke Johansson, tågmästare och författare. Tidigare publicerad i boken Trainspottern (Ord&Visor förlag).

När tomten skickade ett mejl till tågpersonalen i Sundsvall var det många som hajade till. Julklapp per mejl?

När Erik öppnade mejlet förstod han. Med ett skratt gick tankarna tillbaka till ett samtal på ett fackmöte en vecka tidigare.

– Vi måste kunna få SJ att anställa fler folk. Skyddsombudet Kristin väckte frågan som skapade en het debatt. Det piper stup i kvarten på mobilen när personalfördelaren vill ha ut folk på övertid, för att det fattas folk. Nog måste vi väl kunna visa att vi är för lite folk. Det är baske mig en skyddsfråga att folk inte mår bra av den här ständiga bristen på personal.

– Du har rätt i att det fattas folk, svarade Erik, som var tågmästarsektionens ordförande. Men samtidigt visar cheferna upp papper på att vi redan är fler än vi borde vara, utifrån hur mycket tjänst, hur mycket jobb vi har i Sundsvall. Ta upp det igen via skyddet, men det räcker inte.

– Med statistik kan man bevisa vad som helst, tyckte Inger, sekreteraren, som varit med länge. SJ centralt har en uträkning som inte är gjord efter hur våra tåg går här, vilka tider vi har, utan efter hur det ser ut i storstäderna. Vi har mer nattåg och mer helgtjänst än på de flesta andra ställen, därför går det inte att följa den statistiken. Och det har vi talat om för cheferna, men dom bryr sig inte. Så länge det fungerar så här, så får det fortsätta.

– Den här diskussionen har pågått så länge och ingenting har hänt, tyckte Henrik, den ende utanför styrelsen som var med på mötet. Det är bara strejk som gäller. Vägra jobba övertid.

– Det är bara det, svarade Erik, att det inte går att få någon sådan enighet. Det är alltid några som går ut och jobbar ändå. Det är många som vant sig vid att räkna in övertidspengar i löningen och dom skulle inte klara sig ut de extrapengarna. Dom får vi aldrig med oss.

Diskussionen hade förts på många möten och i många samtal på jobbet, i tjänstekupéer och på orderrummet på andra platser där personalen hade väntetid innan de skulle åka hem igen. Många tågmästare och tågvärdar var förbaskade över att det inte gick att få ledigt när de sökte. Det gjorde jobbet tungt, särskilt när personalen dessutom ofta var tvungen att jobba sent på fredagskvällar före helgledighet eller börja tidigt på måndagar efter ledig helg.

Det hade varit trångt med folk under vintersporttrafiken och då hade arbetsledningen sagt att det skulle bli bättre senare. Men det blev inte mycket bättre under våren och sedan var det semestertider och ännu värre igen. Hela tiden sköts problemet upp till senare. Nu hade dessutom arbetstiderna försämrats med ännu mer bortovaro på turerna.

Erik brukade säga att det var som att höra en gammal skånsk schlager: Ah vi väntar till i morgon, det ska allting ha sin tid.

Nu var det december igen och snart skulle vintersporttrafiken börja och några nyanställningar hade det inte blivit. Ännu mer övertid alltså.

Henrik hade suttit med i fackstyrelsen förut men hade hoppat av för att lämna plats åt en yngre kollega. Han hade tvivlat på att det skulle gå att få någon yngre att hoppa med, men blev överraskad av att Arne i valberedningen lyckats hitta flera unga som ville vara med. Det var nästan så att han ångrat sig. Det verkade riktigt roligt med facket igen. Han fortsatte att gå på medlemsmötena och var oftast den som tyckte att något drastiskt borde göras.

– Det är för lite strejker, var hans melodi. Det måste bli slut på den här vänta-till-imorgon-attityden.

Erik och Inger hade haft frågan uppe på flera möten med arbetsledarna om att det måste anställas fler folk, att arbetsbelastningen och övertidsuttaget tär på tålamodet och till slut också på hälsan.

– Ja, ni har rätt, det är inte bra, hade Niklas, arbetsledaren med förhandlingsansvar gentemot facket, svarat. Men ni vet också att vi inte får anställa folk. Det kan bara ske från Stockholmskontoret och deras nya Human Resource-enhet, och de svarar bara med att hänvisa till att vi redan har mer folk än vad vi ska ha enligt deras uträkningar.

– Dom lär väl inte begripa nånting förrän vi alla är sjukskrivna, tyckte Inger. Om ens då.

– Nja, så långt ska det väl inte behöva gå, svarade Niklas. Vi ska försöka igen. Det gäller att ha tålamod.

– Tålamod, svarade Erik. Det är inte tålamod som är problemet. Det är snarare tvärtom. Att vi är för dåliga på att förklara verkligheten för cheferna i Stockholm. Det var annat när vi hade en chef i stan, men nu med det nya projektet Närhet har avståndet bara blivit större.

Mötet hade inte gett något resultat och nu satt de på medlemsmötet och diskuterade frågan igen.

– Har ni något annat förslag, frågade Henrik, än att fortsätta med den gamla visan att det bara är att driva frågan vidare och ta upp den med arbetsledare och med facket centralt? Något måste göras och det måste till något radikalt om det ska hända något.

– Men vi kan som fack inte gå ut och säga att nu strejkar vi, svarade Inger. Titta på hur det gick för fackordföranden på Trainee AB:s tåg i Stockholm. Han blev av med jobbet. Ännu så länge har borgarna inte rivit upp arbetsrätten. De skulle bli överraskade om de upptäckte att vi då skulle få en ökad strejkrätt istället för minskad.

– Vi kan väl gå ut och säga åt medlemmarna att de inte borde gå ut och jobba så mycket övertid? tyckte Kristin. Vi måste få alla att tänka på hälsan. Vi kan inte jobba så här hur länge som helst. Plus att vi kan få fler anställda.

– Det har vi ju redan förklarat, svarade Henrik. Flera gånger. Men det räcker inte. Bestäm en vecka och sätt totalt stopp på all övertid den veckan. Då kan vi visa Järnvägsbolaget hur mycket folk som fattas, när tågen går med halv bemanning och andra får ställas in helt. Hjälper inte det så måste skyddsombuden ställa in tågen och stoppa arbetet.

Några dagar efteråt kom så ett mejl till all ombordpersonal i Sundsvall. Kopia till arbetsledningen i Sundsvall och till flera höga chefer i Stockholm liksom till facket. Avsändaradressen löd: tomtemedomtankeomombordpersonaleniSundsvall@yahoo.com

Snälla ombordpersonal i Sundsvall.
Jag har förstått att ni inte mår bra på jobbet.
Det är synd om er.
Jag tycker att ni mår bäst av att inte arbeta så mycket övertid.
Nästa vecka, v 51, föreslår jag att ni jobbar era turer som vanligt och INTE jobbar övertid.
Det är för er egen skull som jag lämnar detta förslag.
För allas bästa.
Även resenärernas. För de vill inte ha ombordpersonal som mår dåligt och är trötta.
Jag litar på Er och Ni kan lita på mig.
Må så gott

Jultomten

Tomten nöjde sig inte med att mejla. Någon dag senare var det dags för den första julfesten. Järnvägsbolaget bjöd sina anställda på julbord på Restaurang Grankotten, beläget högst upp på Norra Berget, med en härlig utsikt ner över staden. För att all personal ska kunna vara med, så brukar det bli fyra julbordskvällar, fredag och lördag två helger i rad.

Mitt under kallmatsintaget, när det smakar som bäst av sill, ägg, rökt renkött, olika sallader och annat ännu godare, träder en skäggig man med röd luva och röd och grå klädsel fram till långbordet med järnvägare.

– Jag vill först önska damerna och herrarna en god afton och en riktigt god jul, började mannen som talade en sydsvensk dialekt. Och så vill jag bara passa på att säga några ord om det underbara livet. Och om arbetet. Jag har ett fantastiskt arbete, det kanske ni inte vet, men jodå. Lite ensamt och lugnt en stor del av året men då hinner jag resa och läsa en hel del.

Sen är det som ni vet mycket att göra och då gäller det att ta det försiktigt. Men vi är väldigt många, många fler än ni tror, som delar på sysslorna. Jodå, det är härligt att göra människor glada. Allra helst om det inte är så stora saker som bidrar till det.

Nu vet jag att ni också har ett spännande arbete, där ni dagligen får möta många underbara människor som är ute och reser, och sedan blir det även för er förstås extra mycket att göra vid stora helger. Jag vill bara be er att ni är rädda om er, försök att ta det lugnt ni också och glöm inte att hålla er hemma också ibland. Tänk på era närmaste. Tänk på er själva. Njut av helgen ni också.

Ni har bra taskiga arbetstider i vanliga fall, så kära vänner, var försiktiga med övertiden. Den må kanske vara bra betald, men kan vara nog så farlig. Kunde jag ge er en sådan julklapp så skulle jag ge er mer ledighet, särskilt på helgerna. Det är ni värda, ni resandets tomtenissar och tomtenissor. Och med detta vill jag åter bara önska er en god och glad kväll och en skön julhelg. Må så gott.

Med de orden gick han försiktigt ut från rummet, där även gäster från andra företag och enstaka familjer hade lyssnat på hans ord och något förvånade nu såg honom lämna en stor tystnad efter sig. Det hade varit alldeles tyst den korta stund han visade sig. Men ganska snart började personalen skratta gott åt skådespelet.

Alla tycktes uppriktigt förvånade och förbluffade över det korta talet och tilltaget att så här bryta sorlet vid julbordet med några allvarsord.

Ingen gjorde något försök att följa efter tomten. Inte heller de två arbetsledare som fanns på plats. Han gick och hans ord tog plats på tallrikarna, som snart skulle ersättas av andra, men också under resten av kvällen och särskilt vid den följande pubrundan blev det mycket prat om tomtens stora bekymmer för de järnvägsanställdas arbetstider.

Illustration: Martin Andersson