Till punkt och pricka

Mackan berättar om ”vit strejk” i sopsvängen, alltså att jobba exakt enligt regelboken.

Vi samlades till möte, Stockholms Sopgubbar. Det kom nästan hundra pers. I princip alla var där. Det finns några som skiter i allt men det är så marginellt så det spelar ingen roll.

Vi var förbannade på grund av en dom i arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen hade sagt att det var ok att säga upp åtta sopgubbar som inte ville acceptera att gå på bara fast lön då en ny firma tog över deras område. Det skulle innebära kraftigt sänkt lön i jämförelse med ackordet, poänglistan som facket förhandlat fram. Och den domen skulle kunna drabba alla, alla firmor skulle kunna göra likadant.

Ett år tidigare, 2009, hade vi kört en vild strejk för att sätta stopp för sänkta löner och ökad arbetsbörda. Då började vi strejka en måndagsmorgon och kunde börja jobba igen på onsdan, då vi hade fått igenom våra krav. Men nu tänkte vi att vi kan inte köra samma grej varje gång. Vi ville använda något annat påtryckningsmedel.

Vi ville också påminna cheferna om hur hårt vi faktiskt jobbar för den där lönen som de tyckte var så hög. Och så kom vi överens om att vi skulle följa alla regler kring sophämtningen till punkt och pricka.

Vi skickade ut ombudsmännen från mötet, för att de inte skulle känna sig tvungna att lägga sig i.

Vi gick igenom reglerna

Och så gick vi igenom alla regler som man annars kanske inte håller så hårt på, till exempel att alltid mäta vikten på säckarna. Reglerna säger att man får ta två säckar på kärran och de får väga max femton kilo styck. Annars blir dragmotståndet för högt.

Ett annat vanligt problem är att det inte finns ett fungerande dörrstopp på soprumsdörren. Det fixar man genom att stoppa dit en skruvmejsel eller nåt annat. Men egentligen säger reglerna att funkar inte dörrstoppet så ska vi inte hämta utan låta soporna stå och göra en avvikelserapport så att stoppet blir fixat.

Om det hänger en istapp över porten så ska vi inte gå in, utan anmäla det så att tappen blir borttagen. Om det är snö och isvallar ska man inte dra sopkärlen på marken, det blir för högt dragmotstånd, det ska vara barmark. Och det var mycket snö och is under den här perioden. Fantastiskt mycket snö. Underbart mycket snö.

Varje gång man inte kan hämta från ett soprum på grund av reglerna ska man skriva en avvikelserapport, som man ska kopiera och lämna in efter körningen. Då får man betalt som vanligt fast soporna inte blev hämtade. Och om man sen åker och gör en extra tömning efter att felet åtgärdats, då får man extra betalt.

Kalabalik

När vi började hålla på alla regler så blev det kalabalik direkt. På den firman jag jobbade på, så stod VD och ägaren och alla tjänstemän redo när vi kom hem efter svängarna. De tog emot alla avvikelser för kopiering så att inte vi gubbar skulle ägna tid åt det utan kunde åka ut igen.

På en annan av firmorna åkte VD med ut för att hålla upp soprumsdörrarna åt gubbarna. Han var inte bara VD utan även dörrstopp. Var det minsta risk för överlast så åkte vi och lämnade av soporna en extra gång. Vi använde alla tekniska hjälpmedel. Inte hasa ner grejer, inte lyfta upp på kaj med kroppskraft utan använda kajlyftar och hissar. Det som brukade ta sex och en halv minut kunde ta en timme i stället.

I äldre hus i stan finns det ofta en lucka in till soprummet genom husgrunden, från gatan. En dörr på kanske åttio gånger åttio centimeter. Det vanliga var att man öppnade luckan och klättrade ner genom hålet. Eller bara kastade sig ner. Nu skulle vi istället gå in genom en port, gå i en källartrappa, det kunde bli att man måste gå runt kvarteret och sen genom gångar i källarn, en väg som man kanske inte ens hittade utan fick leta sig fram. Där gick tio minuter… 

Det finns arbetstidsregler också. Vi blev noga med att ta våra raster. Vi tog vår kvartsfika som vi har rätt till. Och då ska tiden räknas från att vi lägger i handbromsen där vi ska ta rasten, inte från att vi lämnar sopstället.  Vid lunchtid åkte vi alla tillbaka till firman och tog vår matrast tillsammans. Det hade aldrig hänt förut, man brukade ju stoppa i sig något under jobbet ute på stan. Där gick fyrtiofem minuter…

Och naturligtvis så bröt vi inte mot trafikregler. Det händer annars att man backar korta bitar mot enkelriktat för att komma dit man ska med sopbilen. Nu åkte vi runt. Och så var det bältet. När man kör sopbil måste man inte använda bilbälte på de sträckor där man hoppar i och ur hela tiden. Men varför tar vi risken att köra utan? Vi tog på oss bältet. 

Vi är två i bilen och ofta så får den ena gubben gå ute och stänga och öppna dörrar, förarbeta så att det ska gå snabbare. Men nu så såg vi till att båda gubbarna åkte med bilen, även de korta sträckorna. Klättra in i bilen, ta på bältet. Viktigt att kolla att kamraten har bältet på sig! Åka sjuttio meter… stanna, lossa bältet, gå ur… Inte hoppa!

Vi vann

Sopbergen växte. Allmänheten ringde in till kommunen och klagade, det var bra. Vi vann konflikten, de uppsagda gubbarna fick jobbet och lönen tillbaka.

När vi vunnit började vi köra ungefär som vanligt igen. Man jobbar snabbt, tjänar pengar, går hem.

Borde vi inte följa arbetsmiljöreglerna jämt? kan man ju fråga sig. Folk går med rätt mycket skador. På firmafesten brukar det krypa fram.  Det är baksidan av ackordssystemet, att det lockar till att jobba för hårt och för mycket. Därför vill vi ha ett belastningstak så att inte mer jobb kan läggas på när vi nått taket. Men det vill inte arbetsgivarna. Ändå lyfter de fram arbetsmiljön då de vill få bort ackordslönen.

På en firma tog de bort ackordet just med argumentet att det skulle bli mindre slit och stress. Men sen förväntas det ändå att folk ska klara av lika mycket jobb som de gjorde med ackordet. Du klarade ju det här förut, varför inte nu? Maskar du? Du klarar inte jobbet! och så får man kicken istället. Det är inte så att arbetsgivarna vill få bort stress och press – de vill bara slippa betala för det.

Stockholms stad köper sophämtning till lägsta möjliga pris. Vi får betala för det genom ständiga konflikter. Det är hårda bud i sopsvängen och det enda vi har att sätta emot är vår sammanhållning.

Något som inte känns bra är när arbetsgivare köper våra skyddsombud, gör dem till avdelningschefer och verkmästare. Man får ju förstå gubbarna, jobbet är tungt och de får det lättare. Och tackar de nej blir de paria. Men förlorar vi sammanhållningen så kan vi förlora allt annat också, steg för steg.

Nycklarna

En historia för sig är det här med nycklarna. Vi har stora knippor med nycklar till alla soprum i området där vi kör. Cheferna har ingen koll på nycklarna. När det kommer nya gubbar så lär vi upp dem, men vi lär inte upp någon annan. Varför skulle vi? Det ligger makt i de där nyckelknipporna. Om de försöker ta in strejkbrytare eller byta ut oss mot nytt folk så tar det en jäkla tid för dem att få ordning på vart nycklarna går. Samma gäller portkoderna.

På firman där jag jobbade var vi bara sex bilar då, tolv gubbar, men det handlade ändå om tretusen nycklar, i runda slängar. De ville få oss att märka upp våra nycklar och skriva upp portkoderna, just för att vi skulle bli mer utbytbara. Men vi sa nej. Kunskapen finns i mitt huvud, den är min. Vi hämtar sopor men märka nycklar ingår inte i våra arbetsuppgifter.

Det blev förhandling. Facket höll med oss. De sa att nyckelmärkning, det är tjänstemannajobb. Om firman inte kan ge en rimlig ersättning för er kunskap och för att ni ska göra nåt som inte ingår i ert jobb, då får de väl åka ut och prova nycklarna i låsen och märka upp dem själva. 

Facket frågade gubbarna vad de ville ha för att sälja sin kunskap. Vad som är en rimlig ersättning. En miljon sa en. En halv miljon sa en annan. En årslön sa en som ville lägga sig lite lägre. Chefen sa nej, det ville han inte betala. Där tog det slut i förhandlingen.

Då bestämde sig chefen för att han själv skulle åka med oss ut för att se vilka nycklar som gick till vilka lås. Lotten föll på mig att få med mig chefen. Jag sa att vi är redan två gubbar i bilen och det finns bara två bälten, så det går tyvärr inte. Men då sa han att han ändå skulle åka med och att den andra sopgubben fick åka i en liten extrabil. Okej då ses vi klockan sex i morgon sa jag. Det var nog lite tidigt för chefen, men annars brukade vi dra iväg kvart över fem så han ska vara tacksam….

Okej vi for iväg. Jag följde alla trafikregler och enkelriktningar förstås så det blev mycket rundåkande i stället för en del små genvägar man brukade ta. Långa varv hela dan. Fram till lunch på onsdan hade vi bara hunnit göra det som skulle göras på måndan. Och chefen hade inte lyckats märka upp en enda nyckel, han hann inte ens se vilka jag använde.

Jag hade ju inte tid att stå där och vifta med nyckeln utan jag bara öppnade och gick in. Vilken nyckel använde du nu? frågade chefen. Och jag sa att det var väl nån på den här knippan, du får gå in o prova om du vill… Men det ville han inte.

Han hann inte se någon portkod heller. Han kunde ju inte se igenom mig när jag knappade in koden. Jag sa att till chefen att han är inte betrodd, han får ringa fastighetsägaren om han vill veta koden. Jag får inte visa den för någon annan, det är hårda regler på det! Och man vill ju inte bli medhjälpare till inbrott! Chefen blev tokig och ringde till Transport och ville ge mig sparken på stående fot.

Men facket sa att jag hade rätt, bara sopgubben är betrodd att ha koden. Då gav han upp.

/Illustration: Mattias Elftorp