Tidningen Vvi

På vår klubb började vi med att starta en tidning. Mattias som då precis blivit fast anställd efter en tid som visstidare hade en idé om att medlemmarna kanske skulle börja engagera sig om de bara fick lite information om vad som händer i facket. Så han satte sig ner och skissade på hur en tidning skulle kunna se ut. Efter mycket övertalning lyckades han få en arbetskamrat, som dessutom kunde fotografera, med på vagnen. Ett provexemplar lämnades till styrelsen som överlät till Mattias att göra klubbens tidning, vilken döptes till VVi.

Första numret kom ut i början av 2004 och innehöll bland annat presentationer av samtliga nominerade styrelsekandidater inför årsmötet. Redan från början stod det klart att tidningen skilde sig från all föregående information som någonsin kommit från klubben. Mattias hade tidigare erfarenhet av layout och redigering vilket gjorde att utseendet höll hög standard. Det var en riktig tidning i tabloidformat med vikta A3 blad, snygga bilder och hyfsat proffsig design. Framförallt var innehållet intressant och nära medlemmarna.

Tidningen väckte genast uppmärksamhet bland medlemmarna. Andra numret innehöll en tecknad parodi på den klassiska bilden kapitalismens pyramid: en tårta med bageriets ägare på toppen. På nivån under honom stod chefer av högre rang och kalasade på tårtan. Sedan kom mellancheferna som fick smaka på bakverket. Längst ner stod arbetarna och bakade tårtan.

Reaktionerna blev kraftiga. De flesta på golvet uppskattade skämtet. Livliga diskussioner följde om hur sanningsenlig tårtan verkligen var. Vissa kände igen sig, andra inte. Företagsledningen hade inte en lika positiv attityd och började gasta om att stoppa utgivningen. Men det fanns inget de kunde göra. Medlemmarna hade tagit tidningen till sig som sin egen.

Snack och skolning

Den främsta vinsten tidningen bar med sig var snacket den orsakade i fikarummen. Plötsligt var facket något som syntes och hördes. Med seriösa, men ibland också lätt provocerande texter och skämtteckningar slog tidningen väl an hos medlemmarna. Dessutom var det deras arbetskamrater som låg bakom utgivningen. De flesta kunde därför känna igen sig i innehållet.

Tidningen sa det som många gick och tänkte, den fångade det utbredda missnöjet på golvet och klädde det i en facklig kostym. Även om de flesta är positiva, är naturligtvis inte alla medlemmar lika uppskattande. Men alla har ändå en synpunkt och nästan samtliga läser artiklarna. Det viktiga är att tidningen har blivit en angelägenhet för alla på golvet, något som drar igång diskussioner.

Syftet var från första början att skapa intresse för facket och möjligheten att påverka. Att detta lyckades kan man se på den aktivitet och efterföljande diskussioner som tidningen satte fart på. Medlemmarna började nu få information om vad som hände i klubben. Styrelsen lämnade rapporter liksom skyddsombuden och klubbens representant i bolagsstyrelsen. Ett kalendarium meddelade vad som var på gång de närmsta månaderna. Inför årsmötena presenterades styrelsekandidaterna med bild och några rader om vad de tänkte göra om de blev invalda.

Vi har sedan starten tryckt flertalet skolande artiklar. Bland annat har vi skrivit om förtroendemannalagen, om deltagande demokrati, om mötesteknik och om företagsekonomi. Särskilt mycket uppståndelse väckte en text som räknade ut att en bagare vid den mest effektiva linjen har producerat värdet på sin egen daglön efter bara 17 minuter!

Eftersom nästan alla läser tidningen möjliggör det ett bredare resonemang kring olika frågor, till exempel problemet med det växande antalet visstidsanställda. I ett nummer skrev vi om problemet med alkohol och droger på arbetsplatsen vilket utlöste häftiga diskussioner om huruvida klubben skulle gå med på drogtester eller inte.

Den fackliga demokratin och sammanhållningen på golvet är återkommande teman. Genom att artiklarna har en nära koppling till medlemmarnas egna erfarenheter och praktiska verklighet blir de inte abstrakta eller för teoretiska. Därmed skapas förutsättningarna för konstruktiva utbyten och kreativa diskussioner som alla kan relatera till.

Ytterligare ett syfte med tidningen är att försöka knyta samman och ena hela kollektivet. Vi är ungefär 400 medlemmar i klubben utspridda i olika skift som täcker hela dygnet, veckans alla dagar. Fabriken är dessutom stor vilket gör att folk i ena änden i princip aldrig har någon kontakt med dem i den andra änden.

När vi gör ett reportage om en viss avdelning kan andra känna igen sig i deras situation. Vi kan synliggöra okända grupper i kollektivet, till exempel lokalvården som städar kontoren, genom att skriva om dem. I ett nummer tryckte vi en artikel om alla timanställda och resonerade kring behovet av sammanhållning mellan fast anställd personal och visstidare.

Splittring mellan olika grupper av arbetare är en av våra största utmaningar, inte bara på klubben utan i hela arbetarrörelsen. Ett sätt att överbrygga klyftorna är att skriva om dem i tidningen och få medlemmarna att själva resonera kring problemen. Lösningarna måste komma nerifrån.

Många bidrar

Redaktionen för tidningen utökades snart efter starten. Tidningen fick en egen serietecknare och ytterligare en skribent – båda medlemmar i kollektivet. En viktig princip för oss som gör tidningen har varit att hela tiden försöka ta tillvara på kollektivets egna förmågor. Bland medlemmarna döljer sig oväntade talanger. Att engagera sig fackligt ska inte behöva betyda att man måste ta ett förtroendeuppdrag. En av reparatörerna visade sig vara en duktig korsordskonstruktör, och vips hade tidningen fått ett eget korsord.

När vår första fotograf tog tjänstledigt levde vi på gamla bilder ett tag innan det dök upp någon annan som hade ett brinnande fotointresse. Det finns medlemmar som läser mycket böcker och vill skriva recensioner. Andra är mästare på att snida ihop vitsar. Tidningen ska uppmuntra medlemmarnas skilda talanger och skapa möjligheter att uttrycka sig på det sätt de själva vill. På så sätt får innehållet en folklig och varierad karaktär som gör det lättare att nå ut till hela kollektivet.

Idag ges tidningen ut varannan månad, mot fyra nummer per år i början. Redaktionen har växt ytterligare och består nu av sju personer utöver två korrekturläsare och en ställföreträdande fotograf. Dessutom medverkar klubbstyrelsen och huvudskyddsombudet med rapporter från de olika verksamhetsområdena.

Varje nummer innehåller ledare och två fasta krönikor som ordförande och en fiktiv karaktär – en äldre, pensionerad bagardam med ilsket temperament – skriver. Förutom artiklarna och reportagen är insändarsidan en av de viktigaste delarna av tidningen. Den är öppen för alla medlemmar att skriva vad det tycker – anonymt, med pseudonym om man vill. Vi lämnar alltid det utrymme som krävs. Ibland blir det bara en sida, ibland hela tre. Stundtals är kritiken hård och kan rikta sig både mot företaget eller mot styrelsen.

Några gånger har debatter blossat upp som varat flera nummer, även på den tiden när tidningen bara kom ut med fyra nummer per år. Vi märkte dock att det emellanåt kunde vara svårt att få in texter från medlemmarna. Därför tillsattes en särskild insändarredaktör för att uppmuntra folk att skriva. Alla har något att säga, det gäller bara att undanröja alla hinder för att rösterna ska höras.

Vi trycker tidningen i en upplaga på 150 exemplar. Men trots det stora antalet brukar fikarummen vara länsade några dagar efter utgivningsdagen. Folk tar med sig tidningen hem för att läsa i lugn och ro. Det kan man ju inte beklaga sig över, men jag skulle tro att cheferna är de värsta bovarna. Företagsledningen lusläser varje nummer för att ta reda på vad klubben har för sig. Inom en timme efter att vi har gått rundan i fabriken ligger ett exemplar på produktionschefens skrivbord.

En lustig detalj som bör nämnas är att företaget flera gånger bett om att få lite utrymme i tidningen för något de ville nå ut till arbetarna med. Vi har kategoriskt sagt nej till sådana önskemål. Det är viktigt att våra informationskanaler hålls separata från företagets. Börjar man blanda ihop dem uppstår lätt förvirring kring vem som står bakom vad. I tidningen får man endast information från klubben. Men genom sina förfrågningar erkänner företagsledningen våra informationskanaler som överlägsna och det enda sättet att säkert nå ut till arbetarna.

När stunden kräver det kan tidningen vara hård, men lika ofta är tonen humoristisk och skämtsam. Glimten i ögat finns för det mesta med. Företaget får sina kängor när de förtjänar det. Snedsteg och illvilliga idéer från ledningen exponeras och kritiseras. Ju dummare påhitt, desto hårdare svar. Att agitation och flammande texter är en naturlig del av en facklig tidning är en självklarhet. De gånger vi har mildrat tonen har medlemmarna också reagerat och beklagat sig över att tidningen tappat stinget.

Åsikterna om innehållet är alltid många, och så ska det också vara. Ett arbetarkollektiv är knappast likformigt. Det finns alltid en uppsjö av olika ståndpunkter. Mängden av erfarenheter och uppfattningar är vår främsta styrka, förutsatt att de kan utbytas och diskuteras, vilket tidningen uppmuntrar.

En ambitiös målsättning

En snabb tillbakablick över arbetarrörelsens historia visar att det under årens lopp har startats en stort antal arbetartidningar sedan August Palm grundade Folkviljan i Malmö 1882. Tyvärr finns få av dem kvar idag. Jag har alltid förundrats över hur dessa tidningar kunde få en sådan enorm genomslagskraft. Egentligen är det inte så konstigt. De skrev vad folk kände. De slog an på arbetarnas frustration och ilska över samhällets orättvisor på ett sätt som vanligt folk kunde förstå och relatera till.

I tidningar som Folkviljan var det lätt att känna igen sig i beskrivningen av missförhållandena för de lägre samhällsklasserna och samtidigt läsa om möjliga vägar ut ur eländet. Det väckte intresse och gjorde starkt intryck på arbetarna. Vår egen tidning på klubben har samma ambitiösa målsättning. Även om vi har en bra bit kvar har vi bestämt lyckats bevisa att medlemmarna inte är så ointresserade som vissa envisas med att påstå.

Efter att tidningen kommit ut ett tag råkade jag ut för en incident då en av medlemmarna kom fram till mig för att skälla ut mig. Han var upprörd för att han inte blivit tillräckligt informerad i en viss fråga. Tydligen tyckte han inte att det som stod i tidningen var utförligt nog.

Medlemmen var verkligen upprörd och jag tänkte för mig själv att han ändå måste vara ute och cykla. Jag menar, klubbens informationsarbete måste vara bland de mer omfattande i landet. Och jämför man med hur det såg ut på den tiden då nästan bara ordföranden visste vad som pågick, känns det nästan löjligt att ens diskutera saken.

Men om man stannar till för ett ögonblick finns det mer att utläsa i kritiken än osakligt klagande. För vad är det egentligen medlemmen säger? Jo, att han vill veta ännu mer, att det som står i tidningen inte räcker. Det om något är ett bevis på att intresset är väckt. Samtidigt visar det hur kollektivet driver på utvecklingen när det väl kommer i rörelse. För om medlemmarna kräver mer inblick och kunskap, då måste informationsarbetet också utvecklas.

/Frederick Batzler

Se även Tidningen Vvi – Bilder