Det började med att vi stod inför en facklig strid som vi i klubbstyrelsen för tågvärdarna inte valt själva. Hur vi än vände oss skulle vi ha rumpan bak. Företaget ville att vi skulle tillåta avsteg från arbetstidsreglerna i kollektivavtalet. Det ville inte vi, för vi förstod att de skulle använda det för att skära ned på folk. Men om vi inte gick med på avstegen, så skulle företaget kunna hårdra avtalet på ett sånt sätt att vi skulle få ännu sämre scheman än tidigare, och då skulle medlemmarna få det besvärligt – och bli förbannade.

Företaget gick ut och skyllde situationen på fackklubben redan i förväg. Nu kommer alla att få sämre arbetstider, tack vare att det byråkratiska facket håller på sina paragrafer!

Vi hade en jättediskussion i klubbstyrelsen hur vi skulle göra och kom fram till att enda rätta sättet är att lägga alla kort på bordet inför medlemmarna. Informera om allt vi vet,  låta det braka lös, medlemmarna får avgöra hur vi ska agera. Vi bestämde att vi ska göra ett särskilt nummer av klubbtidningen om bara det här.

När vi höll på med tidningen tyckte vi att det borde finnas med lite bilder för att lätta upp sidorna.  Vi letade efter en symbol för situationen. Vi kommer inte att komma till ett snabbt avgörande, det kommer att bli jobbigt och handla om uthållighet och solidaritet. Det blåser snålt, det blir en lång kall tid…  och så kom vi in på pingvinerna som står tillsammans, håller ihop och värmer varandra i isvindarna på Antarktis.

En kollega ritade några pingviner som blev så bra. Det blev så träffande, vi liknar ju verkligen pingviner när vi vaggar fram på tågen i våra uniformer! 

Ytterligare ett skäl till att vi fastnade för pingvinerna är att vi kopierade klubbtidningen i en vanlig kopieringsapparat så vi behövde enkla grafiska bilder. De tecknade pingvinerna passade bra för det.

Vi blev lite förvånade när tidningen kommit ut. Vi trodde att vi skulle bli utskällda och att många skulle gå ur facket, men det blev inte så. Det blev mer att folk kom och ville prata: Hur gör vi nu?

Och folk kände tydligen igen sig i pingvinerna. Många kollegor använde Facebook och där spred det sig att byta ut sin profilbild mot en pingvinbild. Det var kul att se alla pingvinerna och känna att man är inte ensam. Alla försökte hitta nån egen bild som passade deras personlighet. Det fanns gulliga pingviner och beväpnade pingviner. En tjej som inte brukade gå på fackmötena och verkade ointresserad av sådant, hade fyra ninjapingviner som profilbild. Nån som ville vara motvals la in en alka i stället.

I slutändan kunde vi hålla fast vid att företaget inte fick göra de avsteg som de ville. Det kom en följdstrid då företaget tänkte lägga in mer helgarbete på våra scheman. Utökad helgtjänstgöring trodde vi nog att många skulle bli arga över. Men skulle de vilja göra något åt saken? Jo, kollegor snackade ihop sig och vägrade jobba övertid, mitt i värsta tågkaoset på vintern.

Vi blir pingviner

Under den här striden så blev vi mer och mer pingviner. Vi demonstrerade utanför vid förhandlingarna, i tio minusgrader, med pingvinbanderoll och pingvinplakat.

Vi gjorde också knappar, pins, med olika pingviner på. Många satte dem på sina uniformer och väskor i strid med uniformsreglerna, det var en motståndssignal, en bekräftelse på sammanhållning.

Pingvinen var inte en symbol för facket som organisation utan det var på ett annat plan, det handlade om solidariteten mellan kollegorna. Vi måste hålla ihop, se fram mot våren, då vi ska tillbaka till havet och fånga feta fiskar!

Det berodde inte bara på oss att de utökade helgtjänstgöringarna stoppades, saken avgjordes högre upp, men vi bidrog.

Nästa händelse som satte pingvinerna på prov var då företaget började ta in timanställda som fick mycket sämre villkor än de fast anställda. De fick söka jobbet på en ”audition”, de fick inte betalt under utbildningen, de fick betala sina uniformer själva osv. (Mer om detta i berättelsen Audition för timmisar.)

Då passade det att ta fram pingvinsymboliken igen och säga: Nu måste vi vara gammelpingviner som värmer dom unga! Vi försökte ta hand om timmisarna från första början. Redan när de kom på audition för att söka jobb, så stod vi där och pratade med dem utanför lokalen. Det var många medlemmar som engagerade sig i detta, inte bara de förtroendevalda.

Och sen lyckades vi förbättra villkoren för timmisarna på åtminstone några punkter.

Efter den där serien av konflikter, som pågick ett par år, så ebbade det ut för ett tag, det uppstod nån sorts terrorbalans. Då försvann pingvinerna mer eller mindre. De simmar i havet nu men blir det isvindar igen så kanske de kommer tillbaka.

Berättat av Daniel Wallmark. Teckningar: Anna J.

Berättelse om Viseringsavisen: Kan man skriva ihop oss utspridda?