När vi pratar med varandra på jobbet om de strider som varit så minns vi bara strejkerna. Vi pratar om den gången facket tog ut biljettkontoren i strejk. Då gick tågen fullsatta utan att en enda biljett sålts. Ingen minns riktigt vem som vann. Vi berättar om när lokförarna strejkade vilt. SJ hade försökt höja pensionsåldern. Ledningen hade tvingats backa. Förarna behöll sin pensionsålder.

Desto mer sällan nämner vi tågvärdar vår egen övertidsblockad vintern 2009. Blev det egentligen något av den? Påverkade den ens trafiken? Det var en tyst seger. För odramatisk för arbetsplatsens berättelser. Men ändå en av alltför få segrar under en lång period av nedskärningar och försämringar vi ännu inte sett slutet på.

Utökad helgtjänstgöring

Det var hösten 2009 och turlistorna för nästa år förhandlades av fack och arbetsgivare. Det vill säga, arbetsgivaren presenterade scheman för det nya året och bröt de inte mot kollektivavtalet lyssnade man varken på skyddsombud eller fackliga.

Att jobba på tåg innebär obekväma arbetstider. Tidiga morgnar, sena kvällar, övernattningar och helgarbete. Det är också ett oregelbundet arbete. Alla arbetspass varierar i längd och passens början och slut är aldrig desamma från en dag till nästa. Det är nog därför vi tågvärdar gnäller mer om bristen på fritid än lönen. Samtidigt tycker de flesta att tiderna hör till jobbet. Åtminstone till en viss gräns. Men de senaste åren hade våra scheman varit sämre än vanligt. Arbetsdagarna och bortavaron hade blivit allt längre. Frustrationen växte hos oss.

En ny ledning hade tagit över SJ. De kom från SAS och McDonalds. Deras uppdrag var att skapa vinster. De var slaktare. Ombord på tågen pratade vi om ”cheferna från flyget”. De visste fan ingenting om hur tågtrafiken fungerade. Och nu hade de nya cheferna bestämt att vi i Stockholm skulle jobba ännu fler helger. Men vi jobbade redan varannan helg! Tyckte redan att det var för mycket. Genom att att vända och vrida på några meningar i kollektivavtalet tyckte cheferna att vi kunde jobba ännu mer. Vår fackförening höll inte med. Det kallades till nya förhandlingar.

När vi fick fackets information började frustrationen slå över i ilska. För att spara lite pengar lekte de med våra liv. Arbetsledarna försökte lugna ner stämningen. De förklarade att det inte var fler HELA helger vi skulle jobba. Bara ytterligare en lördag eller söndag var sjätte vecka. Men arbetsledarna själva jobbade ju INGA helger. Inte cheferna från flyget heller. Varför skulle då vi behöva jobba ytterligare en ”bonuslördag” åt företaget?

En strandad förhandling

När förhandlingarna skulle fortsätta kallade de förtroendevalda på arbetsplatsen till demonstration utanför SJ:s huvudkontor. De hade satt upp affischer, skickat ut mass-sms och skapat facebook-event.  De var tydliga med att demonstrationen måste signalera styrka och sammanhållning. Blev vi färre än 20 skulle demonstrationen blåsas av. Vi blev betydligt fler än så. En grå banderoll vecklades ut framför huvudkontoret. Två pingviner på varsin sida om texten ”Stoppa försämringarna på SJ AB – låt oss göra vårt jobb!”. Och därunder stod vi tågvärdar.

Vi såg verkligen starka ut inför arbetsgivaren. Men också inför varandra. Vi förvånade oss själva. Några tidningar var där. Vi kände oss betydelsefulla. I huvudkontorets fönster trängdes kontorspersonalen. Vissa av dem stirrade förfärat på oss. Andra vinkade glatt. Många av oss hoppades på att företaget skulle fatta att vi inte orkade mer. Andra trodde att cheferna visste precis vad de gjorde. Demonstrationen lät dem som hoppades och dem som var arga göra något tillsammans.

När förhandlingarna avslutats och de förtroendevalda klev ut genom huvudkontorets port samlades vi runt dem för att höra hur det hade gått. Det var inga glada nyheter. Cheferna ville inte lyssna. Förhandlingarna hade avslutats i oenighet men skulle återupptas på central nivå.  Efter den första kallduschen dunkade vi våra förtroendevaldas ryggar. 

Tillsammans svor vi över arbetsgivaren och berömde våra kamrater. Där, framför huvudkontoret, förstod vi att vi behövde hjälpa till om facket skulle vinna förhandlingarna. När vi gick därifrån pratade vi inte om hur arga eller ledsna vi var. Vi pratade om vad vi skulle göra härnäst.

Så här rapporterades det på facebook:

”Så! Över femtio kollegor deltog under timmarnas lopp i demonstrationen. Förutom de närmast sörjande ombordarna i Stockholm fick vi också finbesök från förarkollegor och ombordare från en massa andra åkstationer.

Resultatet blev som väntat: förhandlingarna avslutades i oenighet – och går nu vidare upp till förbundet. Men det blev ingen lugn och stilla förhandling bakom lykta dörrar: vi visade att vi är förbannade! Nu går vi vidare med diskussionerna om vad nästa steg blir på medlemsmötet i början av december.

Tack alla som dök upp! Tack till representanterna från andra arbetsplatser! Pingviner håller ihop när det blåser kallt.”

Inför medlemsmötet som nämns i rapporten började några av oss att förbereda ett förslag om övertidsblockad. Vi visste att våra valda ombud inte ville riskera att facket fick böter, så vi tog tag i det. Skrev ner diskussionspunkter. Pratade mötestatik. Spred ordet. Inte för att vi var några experter, utan för att vi hade märkt att många arbetskamrater pratade om övertidsblockad – och att ingen annan verkade vilja ta tag i det!

Underbemanningen blir ett vapen

Det var inte så konstigt att det pratades om övertidsblockad. Vi var (och är) underbemannade. Nästan inga ledigheter beviljades. Ombord stressade vi för att hinna med samtidigt som vi inte kunde komma ifrån jobbet. Många var sjuka och tågen gick med för lite personal. Allt bidrog till frustrationen.

Personalbristen gjorde också att det alltid fanns möjlighet att jobba extra. I Stockholm kallar vi det för att ”gneta”. I Göteborg ”gamar” man. Men under senhösten hade de som jobbade mest extra redan slagit t taket för övertid. Och fackföreningen beviljade inga dispenser.

Nu blev underbemanningen plötsligt en styrka. Arbetsgivaren litade på att någon alltid skulle ställa upp istället för att nyanställa. Det skulle komma en massa timvikarier efter årsskiftet, men fram till dess rullade tågen bara tack vare vårt gnetande. Slutade vi jobba övertid skulle våra personalplanerare och chefer behöva göra det istället.

Beslut om övertidsblockad

Eftersom vi jobbar oregelbundet brukade fackföreningen hålla ett medlemsmöte på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Våra förtroendevalda hade bokat ett rum på huvudkontoret för mötena. Rummet var byggt för 10 personer. Vi fick bära in extra stolar från ett fikarum. Arbetskamrater stod längs med väggarna. Luften var dålig och vi svettades. Nervöst strök kontorspersonalen utanför rummets glasdörr. Vår ordförande öppnade förmiddagens möte.

De förtroendevalda upprepade vad som hade hänt på förhandlingen. Sedan vände de sig till de närvarande och frågade vad som skulle göras härnäst. Kanske en ny demonstration?  En av oss som hade förberett sig begärde ordet och föreslog att vi skulle organisera en övertidsblockad i protest mot den utökade helgtjänstgöringen.

De förtroendevalda svarade att fredsplikt rådde. Fackföreningen kunde varken organisera eller uppmuntra till vilda stridsåtgärder. Vi visste alla att de också ville göra något. Vi beslutade att de förtroendevalda skulle lämna lokalen. Förberedda papper delades ut . Det stod:

Diskussionspunkter (givet att vi vill genomföra en övertidsblockad):
När ska den genomföras?
Ska vi kontakta media?
Hur informerar vi kollegor från andra åkstationer?
Hur ser vi till att förare inte klargör tåg eller kör utan ombordare?
Ska vi ses under blockadens gång? Hur?
Ska vi ha en kontaktadress?
Ska vi ha ett flygblad? (Se bifogat förslag…) Ska vi ändra nåt?
Fackföreningen får inte stödja en ”vild” aktion. Vill vi att våra representanter ska tänka på något särskilt?
Vad har vi inte tänkt på?
Hur utvärderar vi blockaden?

Mötet var otåligt. Deltagarna ville gå till beslut. Blockaden föreslogs från början vara i en vecka. Mötet ville mer och beslutade två veckor. Mejladress för kontakt och samordning skapades. Utkast till flygblad godkändes och ansvariga utsågs till att kopiera upp och sprida det. Allting var bestämt. Men för att vi skulle börja var vi överens om att också eftermiddagens medlemsmöte måste rösta för och godkänna vad som åstadkommits här. Vi skiljdes spända åt.

Eftermiddagens möte blev ännu större. Vi flyttade till ett större rum på huvudkontorets översta våning. Bort från kontorspersonalen. Snabbt nåddes punkten där de förtroendevalda lämnade lokalen. Vi gick igenom förmiddagens beslut, men sa att besluten inte var definitiva. Allting kunde fortfarande avblåsas eller ändras. Men det andra mötet tryckte på. Kanske ville ingen vara den som höll tillbaka eller backade undan. Det fanns en trygghet men också krav i att kollegorna från förmiddagens möte redan hade röstat för. Övertidsblockaden antogs.

SJ är en stor arbetsplats. Bara i Stockholm arbetar fler än 300 tågvärdar. Medlemsmötena samlade tillsammans 80-talet kollegor. Under våra arbetsdagar är vi utspridda över landets tåg, rastlokaler och hotellrum. Sällan arbetar vi i större grupper än tre. Det är sällan vi ses så många som under fackmötena under den perioden.

Morgonen efter medlemsmötet delades ett flygblad ut från ”Ledighetskommittén”:

Nu får det vara nog!

Efter SJs senaste utspel om utökad helgtjänstgöring blev vi först besvikna och sedan arga. Vi jobbar redan två helger mer i månaden än de allra flesta yrkesgrupper, och nu ska vi plötsligt jobba ÄNNU MER? Och inte nog med det. Om SJ vinner pågående tvist kring den utökade helgtjänstgöringen skulle det vara fritt fram att schemalägga oss precis så många helger som vår arbetsgivare önskar.

Varför vill SJ utöka helgtjänstgöringen? För att kunna spara in tjänster. Vi får sämre fritid – och i utbyte mot det kan fler komma att bli arbetslösa. Här säger vi stopp. Vill vår arbetsgivare ha mer helgtjänstgöring får man antingen nyanställa eller skapa frivilliga, förmånliga grupper för intresserade.

Men det räcker inte med att klaga: vi måste “komma in i matchen”. Så för att åtminstone göra det bästa av den lilla fritid vi har startar vi en tillfällig ledighetskommitté. Första  frågan på dagordningen blir att undersöka om vi blir mindre trötta och griniga av att inte jobba övertid under en period. För med de nya grupperna har SJ gått alldeles för långt!

Som en protest kommer vi inte utföra övertidsarbete under perioden 21/12 till och med den 3/1.

Ta inga gnet!
Stäng av tjänstetelefonen vid arbetsdagens slut.
Flytta inga fridagar!
Byt inga befattningar frivilligt!
Håll stenhårt på din rast, nattvila och veckovila.
Sprid information om att vi inte gnetar till kollegor från andra åkstationer så att de inte råkar gneta i vårt ställe.

Frågor och svar:

Tusan! Jag har ju redan tagit ett gnet under de dagarna! Hur gör jag då?

Det var synd, men inte mycket att göra åt.

Men några kommer ändå gneta, så det spelar ingen roll. Tågen går ju ändå.
Det är inte omöjligt. Men syftet här är inte att stänga ner all tågtrafik, det är ett sätt att visa vårt missnöje.

Av ett eller annat skäl lyckades arbetsgivaren ändå beordra ut mig på övertidsarbete. Ska jag vägra?
Nej, du har inte rätt att neka beordrad övertid. Jobba, håll på arbetstidsreglerna och skicka en rapport till skyddsorganisationen och antingen ST, Seko eller TJ beroende på var du är organiserad.

Suck! Jag som hade tänkt dra in storkovan på gnet under julhelgen!
Vi hoppas att du ändå är beredd att avstå från övertidsarbete. Dessutom är det ingen skillnad i övertidsersättning under storhelger jämfört med övertidsarbete under helg- eller fp-dagar.

Några dagar senare delade vi ut ett nytt blad som hette Stöd ombordarna! till förarna. Det var en uppmaning att inte utföra arbetsuppgifter som normalt utförs av tågvärdar. Uppskattande mejl skickades från förare till Ledighetskommittén. De skrev att någon måste ta striden. Någon undrade om det var på allvar. Ingen hade tidigare hört talas om någon Ledighetskommitté.

Ett mötesbeslut och ett flygblad gör inget övertidsstopp.

Dagarna innan blockadens början var nervösa. Allt oftare talades det om övertidsblockaden i tjänstekupéer och rastlokaler. Man kände grupptrycket. De som hade tänkt jobba extra under julhelgen oroade sig för att stöta sig med de andra. Vi visste inte hur många som skulle  hålla blockaden. Vi behövde inte vara alla. Men tillräckligt många. Produktionen måste störas.

Arbetsledarna visste vad som var på gång. De hade sett flygbladen. Troligen visste cheferna högre upp också. Ingen av dem sade något. En del kollegor tog sig för att sprida flygbladet i postfack och tjänstekupéer på eget initiativ. Flinade och blinkade till arbetsledarna när de passerade.

En kollega berättade för mig om övertidsblockadens första dag. När han hade kommit till omklädningsrummet var klockan ännu inte sex. Vid den tiden är vi bara kollegor på jobbet. Arbetsledarna kommer in senare. Han hade bytt om. När han gick upp för trappan var han osäker på vad som väntade uppe på basen. Vid ett av fikaborden satt flera tågvärdar. En hade högt sagt att ”Nu, nu gör vi det här! Nu visar vi dem!”. De andra hade nickat instämmande.  Det var då han insåg att vår blockad skulle hålla.

Övertidsblockadens tredje dag skickades följande mejl till alla tågvärdar på SJ.

LEDIGHETSKOMMITTÉEN INFORMERAR (dag 3)
Tre dagar har passerat sedan vi slutade att jobba övertid. På arbetsplatsen har det börjat viskas om försenade och till och med inställda tåg på grund av personalbrist. Elva dagar återstår. Tunga tåg kommer att förekomma. Tveksamheter från arbetsledning och personalfördelning är att vänta. Tillsammans kommer vi att orka hela perioden. Endast genom att fortsätta hålla ihop kan vi pressa SJ till att dra tillbaka den utökade helgtjänstgöringen.

Ledighetskommittén har hört rykten om tveksamheter kring reservturer. Finns inte tillgång till ett eget rum är all arbetstid från passets start egentlig arbetstid. Det är viktigt att komma ihåg att oavsett om vi gnetar eller inte gäller fortfarande våra arbetstidsregler. Vi har fortfarande rätt till raster och nattvila. Det finns fortfarande en gräns för hur långt ett arbetspass får vara. Om någon uppmanas att göra avsteg från vårt kollektivavtal av antingen arbetsledning eller personalfördelning rekommenderar ledighetskommittén ett skarpt NEJ och en rapport till våra fackliga förtroendevalda. Med anledning av ovanstående önskas de arbetskamrater som är säkra på vårt kollektivavtal att stödja de kollegor som känner sig osäkra.

Eftersom ingen hade informerat andra åkstationer om övertidsblockaden undrade en och annan vad fan det var för påhitt med en hemlig grupp som skickade ut mejl. Ledighetskommittén var ett Stockholmsinitiativ. Där ifrågasatte ingen anonymiteten. Alla kände till någon som hade varit drivande eller deltagit på medlemsmötena. Vi insåg att det nog var bäst att begränsa utskicken till vår egen åkstation.

Ytterligare en lägesrapport utkom under de två veckorna och på blockadens sista dag meddelades att kommittén hade upplösts.

LEDIGHETSKOMMITÉN INFORMERAR:

 En helg återstår innan vi upplöser vår ledighetskommitté! Ytterligare två dagar innan vi ens överväger att gneta. Säkra källor skvallrar om att vårt initiativ har känts av. Dock återstår resultatet att se. Vi kan än så länge bara spekulera kring hur SJ:s tystnad ska tolkas. Svaret kommer vi att få först efter förhandlingarna mellan SJ och våra fackliga företrädare den 5:e december. Nu måste vi se till att våra fackliga representanter håller hårt gentemot arbetsgivaren.

Ledighetskommittén har varit ett sätt att ta strid mot den utökade helgtjänstgöringen. Nu är det dags att utvärdera vad vi har åstadkommit. Vad har fungerat bra och vad har fungerat dåligt? Vilka andra vägar står öppna för att sätta press på vår arbetsgivare? Hör av er med alla åsikter och förslag.

Vi kommer att återkomma med ett sista utskick där vi sammanfattar de gångna två veckorna och slutligen förklarar ledighetskommittén upplöst.

LEDIGHETSKOMMITTÉN UPPLÖSES!

Ärade kollegor! Härmed förklaras ledighetskommittén upplöst! I en protest mot den utökade helgtjänstgöringen utlyste vi en övertidsfri period från den 21:e december till och med den 3:e januari. Denna period har nu nått sitt slut och det är dags att summera.

Vi inledde vårt första utskick med att förklara att vi var ledsna och arga över beslutet om utökad helgtjänstgöring. Tillsammans vände vi vår besvikelse från uppgivenhet och frustration till handling. Vi vet med säkerhet att vårt initiativ har märkts av. SJ har inte kunnat undgå vårt missnöje. Dock återstår resultatet ännu att se, något som även påpekades i föregående utskick.  

Nästa förhandlingstillfälle kommer att äga rum imorgon den 5:e januari. Alla väntar vi spänt på besked. Om SJ backar har vi alla all anledning att glädjas. Givet att så inte är fallet är det viktigt att vi inte återgår till uppgivenhet. Frågan kommer då framförallt att vara hur vi ska gå vidare. Vi väntar med spänning på era utvärderingar av det gångna! Och vi är desto mer förväntansfulla över att få ta del av era uppslag inför framtiden!

Avslutningsvis vill vi rikta ett stort tack till alla arbetskamrater som har ställt upp på sina kollegor under de gångna två veckorna.

En tyst seger

Men hur gick det då? Arbetsgivaren backade varken under övertidsblockaden eller vid nästa förhandling. Blockaden bemöttes aldrig med annat än tystnad. Inte ens några hot! Vi var  många som undrade om den ens hade märkts. Tågen hade rullat, det var mest enstaka befattningar som drogs in.

Men ett rykte sipprade ner från personalledningen. Tydligen hade personalläget varit så ansträngt att det var precis att avgångarna rullade. Av rädsla för att trappa upp konflikten hade SJ inte vågat beorda några kollegor att arbeta övertid. Så ett visst avtryck verkade vi ha gjort.

Efter en tid fördes frågan om utökad helgtjänstgöring tillbaka ner till våra lokala förtroendevalda. SJ bjöd in till ”förutsättningslösa rundabordssamtal”. De hävdade fortfarande att de hade rätt att lägga ut mer helgarbete. Men plötsligt hade de inte längre något behov av det. Konstigt, eftersom helgtrafiken inte hade minskat.

Våra scheman ritades om och arbetsgivarens bonuslördagar försvann. Vi vann! Vår blockad hade skapat det förhandlingsutrymme som facket behövde. SJ backade inte av rädsla för Arbetsdomstolen. Cheferna tyckte fortfarande att de läste avtalet rätt. SJ backade för att de var rädda för att deras tågvärdar skulle störa trafiken. Kanske inte för själva övertidsblockaden, utan för att den kunde följas av något annat.

Arbetsplatsens teflonminne

Att segern dröjde är inte så konstigt. Arbetsgivare viker sig sällan omedelbart. De backar långsamt och på omvägar. Vill inte ge efter för fort. Oroliga för att ge bråkiga anställda blodad tand. När segern väl kom var många lättade. Vi var stolta över att ha sagt ifrån tillsammans. Tiden efter blockaden ropades det ofta på övertidsblockad på fackföreningens möten som svar på allt möjligt – men som en uppmaning till facket.

Det var svårt att ta till sig läxan att vi själva måste ställa till med bråk. Inte så konstigt kanske. Man vet aldrig om man kommer kunna samlas på samma sätt nästa gång. Sen började minnet av striden blekna. Det dagliga arbetet trädde i förgrunden igen. Några år senare minns vi den knappt.

Vår övertidsblockad var en försvarsstrid. Vi stoppade en försämring. Även om vi inte hade lyckats så hade det åtminstone svidit lite. Så borde det alltid vara. Alla försämringar borde kosta. Chefer ska vara rädda för att inte ha sina anställda med sig. Men för att så en sån rädsla måste vi visa dem vilka problem dåliga beslut kan orsaka. Vi måste lära upp varandra och lära oss att lita på varandra. Att orsaka problem.

Det är rätt krångligt att veta hur en övertidsblockad ska organiseras om ingen på jobbet har gjort det förut. Man får uppfinna hjulet igen. Därför borde vi vårda arbetsplatsens minne bättre. Inte bara historierna om hur tuffa eller radikala ett visst kollektiv var eller är. Det är kanske något man blir allteftersom. Kanske något som inte ens alla vill bli. Vi borde lära oss att minnas hur vi gjorde. Vad som gick bra, vad som gick dåligt. Hur vi kan stå upp som kollektiv.

/Martin Andersson