Om hur Livstecken blev ett medlemsblad för arbetslösa.

San Remos Livstecken

I slutet av 2002 kom beskedet att Skogaholms hade beslutat att Bagarn skulle läggas ner. Det kom inte som någon överraskning, produktion hade flyttats stegvis till andra bagerier i koncernen, lunchrummet och brödbutiken hade stängt. Men det var ändå nåt skumt.

Det kröp fram att Skogaholms i hemlighet hade köpt ett annat bageri i Stockholm, det gamla kf-bageriet San Remo (som då ägdes av Schulstad.) Vi förstod att mycket av vår produktion skulle flyttas dit, och då tyckte vi förstås att vi borde erbjudas arbete där.

Striden kring detta kan man följa i en dokumentärfilm av Susanna Edwards, Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn. Vi hade både företaget och förbundsombudsmännen emot oss. Men till slut fick ändå alla (som ville) ett jobb på San Remo, med bibehållen timlön. Fast många av jobben var visstids- och deltidsanställningar.

Flytten av produktion och personal från Bagarn till San Remo skedde i flera steg. De sista numren av Livstecken som vi gjorde på Bagarn i början av år 2004, delades även ut till dem som redan flyttat över till San Remo.

Vårt medlemsblad väckte intresse bland dem som jobbade på San Remo sen tidigare. När vi alla kommit över beslutades det i klubben där, att det skulle finnas ett San Remos Livstecken. Klubben på San Remo var bra och aktiv men ett medlemsblad av Livsteckens typ var något nytt, och det togs emot väldigt positivt. Jag tror att det bidrog till att sammanfoga de båda arbetarkollektiven som skulle bli ett. Det blev också en nytändning för Livstecken med nya skribenter.

Efter sammanslagningen av bagerierna minskade brödförsäljningen. I början av 2006 lades produktionen på San Remo ner. Men inte Livstecken. Historien fortsätter ett tag till.

 Ett medlemsblad för f.d. arbetskamrater

Vi ordnade en tredagars medlemsutbildning en kort tid efter att produktionen upphört på San Remo i januari 2006. Fyrtio av de nyblivna arbetslösa kom till kursen. Vi hade lagt upp ett program om hur det funkar med arbetsförmedling och akassa och om regler och rättigheter för nyanställda, visstidsanställda och bemanningsanställda.

Ett inslag var att en kille som varit aktiv i en livsklubb för arbetslösa inom Livsmedelsarbetareförbundets stockholmsavdelning (livsfyran) kom och berättade om det. Vi tänkte att vi skulle kunna ta initiativ till att återuppväcka den klubben.

När produktionen lagts ner hade de flesta betald och arbetsfri uppsägningstid kvar – det ingick i det ”uppsägningspaket” som vi förhandlat fram – och var fortfarande formellt anställda. Livsklubben fortsatte att ordna träffar under våren, dit alla var välkomna, även de vars uppsägningstid gått ut. Plus att det gick att få hjälp i fackrummet där ordförande Åsa höll öppet.

Vi skickade ut Livstecken per brev. (Företagets frankeringsapparat stod kvar.) Men nu fick Livstecken även en epostupplaga.  Alla som lämnat in en epostadress (ungefär hälften av medlemmarna) fick Livstecken per epost i stället för på papper.

I maj 2006 hölls det sista mötet i Livsklubbens regi. Men det fanns fortfarande intresse av att träffas. Och två tredjedelar av medlemmarna anmälde att de ville fortsätta att få Livstecken trots att vi inte längre hade en gemensam arbetsplats och en gemensam Livsklubb.

Livstidsklubbens Livstecken

Den 17 juni 2006 bildade vi den informella ”Livstidsklubben”.  Livstidsklubben hade två uppgifter: 1) att fungera som kontaktpunkt för f.d. anställda på San Remo så länge det fanns behov av det 2) att arbeta för att återuppliva Livsklubben för arbetslösa inom livsfyran.

Livstecken fortsatte vi att skicka ut per epost och brev. Klubben på San Remo hade beslutat att donera en del av klubbkassan till verksamhet för arbetslösa, så det fanns frimärkspengar.

Med en livsklubb för arbetslösa skulle vi få tillgång till kontaktnätet, möjlighet att nå alla andra arbetslösa Livsare i Stockholm. Samt få igång något som andra skulle kunna ha nytta av efter oss. Men bildandet av en klubb för arbetslösa drog ut på tiden. Det blev flera ronder, eftersom förbundsledningen försökte stoppa våra planer, bland annat med argumentet ”det finns varken möjlighet eller anledning att bilda klubb för arbetslösa medlemmar”. Det är en rätt pinsam historia (för Livs) som får berättas i annat sammanhang.

Medan pinsamheterna pågick hade vi verksamhet i Livstidsklubbens regi i nästan ett år, med månadsträffar, studiebesök och studiecirkel.  På en arbetsförmedling i Botkyrka, där flera av de f.d. anställda på San Remo bodde, hade vi miniträffar varje onsdag i en hörna vid datorerna. Det gjorde AF-besöken betydligt trevligare. Träffarna fungerade också som en liten fackexpedition. Man kunde komma och få hjälp med papper eller få sällskap in till arbetsförmedlaren om man hade något problem.

På månadsträffarna stod alltid på dagordningen att hjälpas åt med Livsteckenutskicken – adressering, frimärkning etc. Nu var det vår gemensamma situation som arbetslösa som verksamheten och Livstecken handlade om. Stående inslag var tips om lediga jobb inom livsmedelsindustrin. Info om rättigheter – och tokigheter – på arbetsförmedlingen. Och skvaller om hur dåligt det gick för Skogaholms efter nedläggningen av San Remo, det var alltid uppskattat.

På senvåren 2007 kom äntligen beskedet att en ortsklubb inom livsfyran skulle komma igång strax efter sommaren. Ortsklubben skulle vara öppen dels för livsmedlemmar som jobbade på små arbetsplatser utan egen fackklubb, dels för arbetslösa livsare.

Ortsklubbens Livstecken

Ortsklubben bildades den 13 september 2007. Till mötet kom både livsmedlemmar från  småarbetsplatser och arbetslösa. De flesta var nya ansikten för mig. Vi var tre stycken (jag, en annan arbetslös kvinna och en kille som jobbade med snabbmatstillverkning) som blev utsedda till interimsstyrelse för att hålla i verksamheten fram till ordinarie årsmöte.

Vi ordnade nya sorters träffar. Dels för folk från småarbetsplatser i olika livsmedelsbranscher. Först en träff för bageriarbetare, sen en för konservarbetare, osv. Dels för arbetslösa livsare. Vi höll de träffarna på olika arbetsförmedlingar, som ofta var villiga att låna ut en lokal för ”facklig information till arbetslösa Livsmedlemmar”. Vi fortsatte också med miniträffar i Botkyrka.

De nya som kom på någon träff eller tog kontakt på annat sätt, erbjöds att bli Livstecken-prenumeranter. I början av 2008 hade ortsklubbens Livstecken 186 prenumeranter. Därav fick 126 Livstecken per epost och 60 per post. Ungefär hälften var f.d. San Remo-arbetare och hälften senare tillkomna prenumeranter i ortsklubben.

Livstecken var nu i första hand ett epost-brev som kallades Ortsklubbens Lilla Livstecken och som var anpassat till eposten som format. Det skickades ut ofta, i snitt en gång i veckan. En del utskick innehöll bara ett par aktuella notiser, andra var längre. Papperslivstecknet, till dem som inte hade epost, kom ut mera sällan och innehöll ett urval av notiser från Lilla Livstecken.

Ett kollektiv bestående av arbetslösa f.d. livsmedelsarbetare samt medlemmar på en rad småarbetsplatser är inte detsamma som ett kollektiv på en arbetsplats. Livstecken fick anpassa sig till det. Men gemensamma intressen och frågor saknades inte. Här är några exempel på notiser i ortsklubbens Lilla Livstecken:

HÅLLA IHOP ÄR BRA

Det kom ett gäng arbetare från xx & son (pastatillverkning) på första ortsklubbsmötet. De berättade att de inte får övertidsersättning och att de inte hade fått löneökningen 1 april, med mera. Fast när chefen fick veta att de alla skulle gå på fackmöte hade han lovat höja lönen.

Det visar hur viktigt det är att försöka hålla ihop och agera tillsammans även på en liten arbetsplats. När nästan alla anställda går på fackmöte blir chefen nervös. Hade det bara varit en person som gått på fackmöte, och chefen hade fått reda på det, så hade chefen kanske tjafsat med den personen eller försökt få de andra arbetarna att vända sig emot den personen.

ARBETSLÖSAS PROBLEM

Vanliga problem som kommit upp på träffarna och vid andra kontakter med arbetslösa:

  1. Problem med chefen när man slutar. T.ex. att de tar jättelång tid på sig att skriva arbetsgivarintyg eller inte vill göra det eller skriver fel…
  2. Problem med akassan, som t.ex. låter bli att skicka pengar av något skäl men inte talar om varför.  Akassan räknar tydligen med att folk ska höra av sig och fråga varför pengarna inte kommer, men det är svårt att komma fram på telefon.
  3. Problem med arbetsförmedlingen, t.ex. att vissa handläggare kräver att man ska söka jobb som man vet att man inte kan få. Om det står i annonsen att truckkort krävs så måste man söka även om man inte har truckkort. Väldigt irriterande för både den arbetssökande och arbetsgivaren.
  4. Svårt att läsa och förstå vad som menas med olika skrivelser och formulär som man får. Det gäller inte bara dem som har annat modersmål än svenska! Byråkrat-språket är svårt för alla, även för infödda svenskar.
  5. Att man missar pengar från AGB-försäkringen

Det bästa är om den som blir arbetslös får kontakt med ortsklubben direkt, om det inte går att få hjälp på den egna f.d. arbetsplatsen. Annars kan man känna sig väldigt maktlös och övergiven. Så ska det inte vara för en fackmedlem.

AF FÅR INTE LÖNEDUMPA!

En medlem fick jobb på ett bageri, med lönebidrag. Dvs. arbetsförmedlingen står för en del av lönen och arbetsgivaren betalar resten. Arbetsplatsen hade inte kollektivavtal. Arbetsförmedlingen förhandlade fram ett ”avtal” om löner, arbetstider med mera, för medlemmen. Avtalet var sämre än kollektivavtalet för bagerier.

Men det står så här i reglerna för lönebidrags-anställningar: ”Den anställde ska ha lön och andra anställningsförmåner som följer av eller är likvärdiga med kollektivavtal i branschen.”

Man behöver alltså inte acceptera sämre villkor än kollektivavtal, bara för att man har lönebidrag! Det borde arbetsförmedlingen veta, och de borde kontakta facket och be om hjälp att få fram rätt villkor för den anställde. AF ska inte fungera som lönedumpare!

Medlemmen hörde av sig till ortsklubben och vi larmade ombudsman, så förhoppningsvis har det löst sig.

PAPPERSLÖSA  ARBETSKAMRATER?

Arbetsgivarna gör vad de kan för att hålla lönerna nere. De kan t.ex. använda gratis arbetskraft från arbetsförmedlingen eller billiga ”papperslösa” arbetare som inte vågar ställa krav. Kanske har du arbetskamrater som är papperslösa? När vi ordnar våra träffar så frågar vi inte efter papper, så det är ok att ta med sig dessa kamrater.

Ett sista Livstecken

Livs förbundsstyrelse fortsatte att försöka få stopp på verksamheten för arbetslösa. Till slut kom (via livsfyran) det skriftliga beskedet om att förbundsledningen bestämt att arbetslösa medlemmar inte får vara med i ortsklubben, varken som förtroendevalda eller ”vanliga medlemmar”.

Sedan kom nästa besked, att hela förbundet skulle omorganiseras. Ortsklubbar (och avdelningar) skulle försvinna helt och hållet. Arbetslösa och anställda på små arbetsplatser, då ca 40% av förbundets medlemmar, skulle inte ha ens en formell möjlighet att bilda och ingå i en basorganisation. Då tog vi ner skylten. Personligen var jag vid det laget engagerad i en fight på min nya arbetsplats, ett storkök inom landstinget. Vi som var vikarier där lyckades få till längre vikariat, och då gick jag över till Kommunal.

Det sista Lilla Livstecknet skickades ut per epost den 23 maj 2009.  Livstecken hade då kommit ut med 465 nummer under 31 år.

/Frances Tuuloskorpi

Gamla äventyr (1979-2004): Livstecken