om en tidning för tågvärdar

För att kunna kämpa tillsammans måste man kunna snacka ihop sig. För att kunna snacka ihop sig är det bra att kunna träffas. På en del arbetsplatser är det lättare sagt än gjort. Vår till exempel. Vi jobbar som tågvärdar och tågmästare. Vi klipper biljetter, håller koll på anslutningar, ser till att tågen är säkra för trafik, serverar förstaklassresenärer och säljer kaffe i restaurangvagnar.

Under en vanlig arbetsdag är vi och våra arbetskamrater utspridda på tåg över hela landet. Alla börjar och slutar vid olika tidpunkter, och vi träffas aldrig allihop som man kanske gör där man arbetar i samma lokal eller har gemensamma raster. Men vi jobbar med olika kollegor varje dag, så vi är långt ifrån isolerade. Och vi pratar: i tjänstekupéer, på perronger, i rastlokaler – men alltid i smågrupper.

När vår arbetsgivare fattar ett impopulärt beslut eller när någon har skvallrat till chefen sprider sig informationen enligt modellen ”viskleken” över hela landet. Ofta kan man få veta vad som är på gång i Göteborg av en kollega från Sundsvall långt innan informationen har färdats genom tågbolagets egen byråkrati.

Så vi skvallrar och håller varandra informerade om saker som hänt och om saker som är på gång (och inte sällan om saker som aldrig kommer hända). Men det är väldigt sällan den snabba cirkulationen av information och skämt och skvaller leder till att vi fattar beslut om att göra något åt vad eländet för dagen nu råkar vara. Eftersom vi aldrig ses.

Ingen blir så förbannad som en tågvärd, och få fogar sig lika snabbt inför en försämring. För vad spelar det egentligen för roll om några arbetskamrater hittar på något när alla andra jobbar på som förut?

När man hör folk från andra arbetsplatser prata om att anordna rastmöten blir man lätt lite avundsjuk. Det kan väl inte vara så svårt att snacka ihop sig om många sitter och hänger i samma rum ett par gånger om dagen! Vårt jobb kommer aldrig kunna se ut på det viset, så en viktig fråga för vår fackförening har varit hur vi kan hantera de svårigheter och fördelar den utspridda tågvärlden medför.

Det största problemet är nog hur man ska organisera beslutsprocesser så att en så stor del av kollektivet som möjligt engageras. Ett av verktygen som vi har försökt använda är skriftlig information i olika former.

Vi har experimenterat med olika sorters skriven information med varierande resultat: korta, ofta återkommande informationsblad. En (mycket) sporadiskt utkommande arbetsplatstidning med lite längre texter och funderingar om vårt arbete, vår fackförening och hur vi kan fightas. En väggtidning på den fackliga anslagstavlan. Elektronisk information på vår hemsida. Osv.

De olika formerna har alla lite olika fördelar och nackdelar. I den här texten tänkte vi beskriva några allmänna problem som vi har märkt finns i att använda text för att försöka överbrygga vår utspriddhet – och några problem som vi tror kanske finns i all skriftlig information.

Att säga som det är

Vår arbetsplats är aldrig jämlik och sällan rättvis. Det är en erfarenhet som de flesta arbetskamrater delar, även om man tar till sig den på olika vis. En ser det som ett tecken på borgarklassens diktatur, en annan ser det som ett tecken på dåligt ledarskap, en tredje ser det som ett övergående tecken på ekonomiska svårigheter, och så vidare. Men denna gemensamma erfarenhet gör att det positiva tonfallet i arbetsgivarens information ofta skorrar falskt.

Vi vet att jättemycket saker inte funkar. Vi vet att åtgärderna som ska lösa problemen ofta är verklighetsfrånvända. Genom att ta tillvara på den erfarenheten, skämtsamt eller allvarligt, och visa upp avståndet mellan vad chefer säger och hur vår verklighet ser ut skapar fackinfon ytterligare en röst. Kanske inte en röst man alltid känner igen sig i, och kanske är den bra mycket svagare än arbetsgivarens svada – men vi tror att den skapar ett utrymme där man vågar tycka till om vad som händer på jobbet och diskutera problem utan att behöva tystna varje gång en chef går förbi.

Representationens problem

En text har alltid något enkelriktat över sig. Någon skriver den, och alla andra läser den. Den som läser nöjer sig med att tycka att det skrivna är bra eller dåligt. För en arbetskamrat som inte hinner eller kan gå på så många medlemsmöten är det väldigt lätt att få uppfattningen att den skriftliga informationen är en sammanfattning av vad ”facket tycker”. Problemet blir då: hur ska en text se ut som leder till att man kan snacka ihop sig, hur ser man till att hopskrivet blir ihopsnackat?

En radikal stil ger inte ett kämpande kollektiv

Den fackliga informationen hos oss har ofta varit rapporterande eller ilsken. En rapporterande text är bra på så vis att den som läser själv får bestämma vad man känner och själv fundera över vad informationen får för konsekvenser. Men den kan vara dålig eftersom den ger intrycket av att de förtroendevalda i vår fackförening bara sitter och tar emot information om försämringar utan att reagera på dem (förutom rent skriftliga reservationer).

Lyckas man istället uttrycka stämningen på arbetsplatsen eller ge en bra analys av vad som är på gång är det lätt att folk tycker att saker redan är sagda, att ”facket verkar ha koll på det här”. Misslyckas man med det verkar ”facket” ute och cykla.

Vare sig man lyckas eller misslyckas finns det alltså ett glapp: arbetskamraten får lätt känslan av att facket är någonting annat, något som någon annan sysslar med. Här är ryggdunken lika farlig som de himlande ögonen, för båda är tecken på att man är nöjd eller missnöjd med hur man representeras. Det en förtroendevald har sagt behöver man inte säga själv, och det är ju precis den situationen vi inte vill hamna i.

Att ropa varg är en gissningslek i flera delar

Många – men inte alla – tycker om när man drar ner byxorna på cheferna. Många – men inte alla – tycker om när man skramlar med vapnen. Men med skrammel kommer man bara så långt, och har man en radikal ton i fackinfon blir det väldigt lätt som pojken i sagan som ropade varg. Det har hänt mer än en gång att vi har gissat helt fel hur viktig våra arbetskamrater tycker att en försämring är, slagit på stora trumman och ställts inför tomma möteslokaler.

Det motsatta har också hänt: vi har i förbigående informerat om något, tänkt lyfta det som en lite punkt på våra medlemsmöten – och mötts av jättemånga upprörda tågvärdar, därav en del som väldigt sällan dyker upp på något möte. Och på denna gissningslek följer nästa: OK, vi är ett möte med arga kollegor. Men är vi ett tecken på hur arga folk på arbetsplatsen är, eller är det just vi som har blivit arga och därför dykt upp på mötet?

Ett par tips

Nu vore det skönt att få runda av med lösningen på våra bekymmer. Men vi har inte hittat någon universallösning och brottas fortfarande med samma problem. Ett par tips har vi ändå till andra utspridda kamrater som funderar på hur man kan använda skriftlig information:

– Försök se till så att texten hänvisar till och från era gemensamma möten. Som minnesanteckningar från medlemsmöten, som diskussionsunderlag inför mötena. Målet måste vara att alla informationsvägar leder till medlemsmötet, åtminstone för oss som vill kämpa tillsammans med våra arbetskamrater.

– Fundera två gånger innan ni slår på stora trumman. Det är inte de förtroendevalda utan fackföreningens medlemmar som bestämmer vad som är viktigt och oviktigt, och om informationen är utformad på ett sätt som redan verkar ha bestämt det behöver inte medlemmen själv ta ställning till det.

/Erik Bohman

Om bildspråk i tidningen Viseringsavisen: Pingviner