Vårt informationsblad på bussgaraget har funnits länge och haft olika namn under åren, oftast har det bara kallats Fackinfo. Jag ska berätta om en intensiv period på några år, då fackinfot kom ut en gång i veckan (utom på sommaren).

Vi tryckte bladet på papper av olika färg varje vecka, så att man skulle se att det hade kommit ut en nytt. Alla arbetskamrater läste, det handlade om deras jobb, ofta om sånt de redan kände till men som de fick veta mer om. Alla var intresserade. Var de inte så blev de. Och fanns det ett stavfel så vart det ett himla liv: VEM har skrivit det här!?

En hel del i bladet var sånt som kom från styrelsen eller skyddsombuden. Men det var också berättelser och insändare i tidningen från medlemmarna. Ordföranden var ansvarig utgivare. Jag, som var huvudskyddsombud under den här tiden, använde tidningen väldigt mycket som informationskanal. Jag skrev i den varje vecka och fungerade i praktiken som redaktör.

Ett populärt inslag i bladet var Veckans Hjälte. Vi ville lyfta fram när någon arbetskamrat hade gjort nåt bra ur fackligt synvinkel, stått på sig. Det funkade som uppvigling. Ett exempel: En chaufför hade ringt till arbetsledaren och talat om att höger framdäck var så blankslitet att det var både farligt och olagligt att köra med.  Arbetsledaren ville att han skulle fortsätta köra. Då ringde chauffören till polisen och sa som det va. Arbetsledaren fick åka och ta hand om bussen och var mycket skamsen. Den chauffören blev veckans hjälte.

Ett annan veckans hjälte var en chaufför som tagit sin matrast fast han var försenad. Det är annars många som slarvar med rasterna för att hinna. Killen gick till trafikledningen och sa: Nu är jag klar med min rast. Då blev han skjutsad med bil till bussen. Vi skrev om det, för alla borde göra så. Inte hoppa över sin rast bara för att vi är för få och våra scheman för tajta.

En bra funktion som Fackinfot hade var att minska motsättningarna mellan chaufförer och verkstadspersonal. Verkstadspersonalen tyckte att chaufförerna var folk i slips som körde sönder deras bussar, och chaufförerna tyckte att verkstan var folk i blåställ som inte lagade bussarna ordentligt. (Mer om detta i Ställa bussar.)

I fackinfot kunde vi berätta sånt som gjorde att man fick förståelse för varandras situation. T.ex. klagade verkstan på att chaufförerna gör dåliga felanmälningar. Det står ”fel på fläkten” när det finns typ 13 fläktar på en buss. Vi utlyste tävlingen Veckans bästa felrapport, som verkstan fick utse och som publicerades i bladet.  Problemet blev uppmärksammat på ett roligt sätt.

Att öppna dörren

En viktig sak var att sånt som oftast sägs mellan chefer och fackliga företrädare bakom stängda dörrar, och stannar där, kunde komma ut till alla. Man kan väl säga att sånt som arbetskamraterna tyckte mest om att läsa, samtidigt var det som irriterade cheferna mest. Några exempel:

Det har varit mycket irritation kring nya bussar när chaufförerna inte fått vara med och kolla dem. Ofta fick vi höra att de blivit ”godkända på ett annat garage”. Chaufförerna hade protesterat mot att det skulle komma mercedesbussar som inte alla kunde köra på grund av att de nya modellerna hade dålig servo. Folk fick ont i axlarna. Företagets svar blev att de som inte kunde köra mercedesbuss kan bli omplacerade. Det skrev vi om i fackinfon, och då blev folk förbannade förstås.

Vissa i styrelsen bjöds in till företagets julbord, som de hade tillsammans med tjänstemännen. Det var ett riktigt julbord till skillnad från den fattiga papptallrik som chaufförerna fick. Det hör till att gnälla på jultallriken och det skulle kännas helt fel om fackrepresentanterna gick på företagets julbord.  Vi ville inte gå dit och det skulle känts extra surt att göra det just då när beskedet om höjningen av akasseavgiften hade kommit och stämningen var allmänt irriterad. Vi tackade nej till inbjudan och skrev det i fackinfon. Arbetsgivaren tyckte att det var mycket oartigt av oss.

Inför medarbetarsamtal så var det en chaufför som menade att han skulle må dåligt om han var tvungen att sätta sig i personligt samtal med en viss arbetsledare. Då skyddsstoppade vi samtalet. Också det fick arbetskamraterna veta genom fackinfot.

Mycket handlade om de små dagliga konflikterna men det var också några mer segdragna fajter där Fackinfot fungerade så att alla hela tiden var med på vad som hände. Det gällde dels arbetsmiljön i bussarna (Se berättelsen Ställa bussar), dels när vi stoppade kontanthantering i bussarna. Grunden var förstås täta medlemsmöten, men i och med Fackinfon så blev det inte bortglömt och de som inte kunnat gå på mötet visste ändå vad som hände där. Fackinfot höjde temperaturen i garaget.

Genom Fackinfot fick vi ett informationsövertag på arbetsplatsen. All viktig info kom från klubben. Det hände att cheferna delade ut ”motinfo” och påstod att vi hade fel. Men arbetskamraterna visste ju oftast att vi hade rätt, så det blev bara humor. Det var vi som var först hela tiden. Annars är det nog vanligt att det är arbetsgivaren som informerar och facket som sen talar om ifall man tycker att det är nåt fel. Hos oss blev det tvärtom.

Angreppen kommer

Det är klart att allt det här inte uppskattades av arbetsgivaren. Det som hände var att cheferna började angripa framför allt mig på olika sätt. De började samla ihop varningar mot mig. Jag skulle göra en enkät för att ta reda på vad arbetskamraterna tyckte om att det skulle monteras kamera i bussen. Jag begärde fackledigt för det, cheferna sa nej, men jag tog ut tiden ändå enligt den paragraf i arbetsmiljölagen som säger att skyddsombuden har rätt att ta ut facklig tid för sitt uppdrag. Då fick jag två varningar för ”egenmäktigt förfarande”.

De hoppade också på sånt som annars inte brukade få så allvarliga konsekvenser – jag fick skriftlig varning för försen ankomst och en gång blev jag inkallad till chefen för att jag haft felaktig slips på mig. Då blev en arbetskamrat vansinnigt arg eftersom det var uppenbart att de bara jäklades med mig. Han gick in och sa det till chefen, sen blev det inget möte av.

Det hade också påståtts att jag varit hotfull mot en handläggare på försäkringskassan då jag som psykosocialt skyddsombud hjälpte en arbetskamrat flera år tidigare. Det hade jag verkligen inte varit, inte avsiktligt i alla fall. Fast jag hade tuppkam då så jag kanske såg farlig ut.

Det är vanligt att arbetsgivare försöker samla ihop många varningar på någon som de tänker försöka sparka, för att ha något att komma med som orsak till uppsägningen. Så det började osa katt. Inom styrelsen bestämde vi att mer i Fackinfot skulle undertecknas med ”styrelsen” i stället för med namn. Men det kanske var för sent påkommet.

Arbetskamraterna förstod varför angreppen kom, att det handlade om den fackliga aktiviteten i garaget. Det var jobbigt med den ständiga bevakningen från cheferna, men jag kände hela tiden stöd från arbetskamraterna. På ett medlemsmöte antogs ett uttalande om att vi inte accepterar påhopp på fackliga företrädare.

Det var sämre med stödet uppifrån facket. Jag och klubbordföranden informerade en ombudsman om läget på garaget. Ombudsmannen sa då att det handlade om en ”personlig konflikt” mellan mig och min chef. Vilket det definitivt inte var frågan om. Jag skrev om det i fackinfon och uppmanade arbetskamraterna att tala om för ombudsmannen hur de såg på saken. Jag skrev hennes jobbtelefonnummer som fanns på fackets hemsida.

Det skulle jag tydligen inte ha gjort. Jag fick veta att saken hade tagits upp högt upp i Kommunal. De hade tillsatt en jurist som skulle granska alla vår Fackinfo. Jag skulle bli fråntagen mina fackliga uppdrag eller t.o.m. bli utesluten ur Kommunal helt och hållet, fick jag veta.

Det snackades förstås om saken på garaget. Men hoten från Kommunal fullföljdes aldrig. Det är möjligt att de insåg att arbetskamraterna skulle bli väldigt förbannade om jag hade blivit utslängd ur vårt eget fack. Det var ett gäng arbetskamrater som läste på strejkregler.

Det var ändå jobbigt att det blev så mycket fokus på mig när det var vår fackliga verksamhet och konflikterna med arbetsgivaren det i grunden handlade om. Det kändes inte lättare när Per Johansson, klubbordföranden i tunnelbanan, fick sparken.  Han hade också anklagats för hotfullhet.  Det var även ett huvudskyddsombud på ett bussgarage i Gävle som fick sparken.

Jag ville vara kvar på arbetsplatsen, jag avgick och skrev ner varför jag gjorde det. Precis när jag satte upp lappen så träffade jag en arbetskamrat. Jag trodde att han skulle bli besviken på mig men han sa: Det förstår jag!

Funderingar i efterhand

Jag kanske ibland var onödigt skämtsam och fräck när jag skrev i fackinfon, och det bidrog till att reta upp cheferna. Man kanske kan skriva på ett torrare sätt. Men om det man skriver spelar roll för konflikterna i garaget och gör kollektivet starkare, då retar det säkert upp cheferna ändå. Det går nog inte att komma ifrån.

Efteråt har jag tänkt att man skulle kunna redan från början bestämma att man ska ha ett sånt här utsatt uppdrag i ett år i taget, sen ska man byta. Då skulle inte fokuseringen på person hinna gå så långt. När arbetsgivare (och ombudsmän) har börjat reta upp sig på en facklig företrädare, så är den redan utbytt mot en annan. Då blir det inte heller som en seger för arbetsgivaren utan något som vi själva bestämmer över, en taktik.

Det händer att jag saknar att kunna enkelt sprida saker till alla som jag kunde göra i fackinfon. Tillexempel för ett tag sen när skyddsombuden stoppade bussar där nödöppnarna inte fungerade. De stoppade 10 bussar på en vecka. Ett  skyddsombud blev uppkallad till chefen och kallad ”slashas”.

Skyddsombudet – Vad ska man göra om inte nödöppnarna funkar om det börjar brinna i bussen?
Chefen – Vad ska man göra om det börjar regna kanonkulor?

En sån sak hade det varit rätt att skriva om i fackinfon. Det är inte bra att chefer kan säga sånt där utan att det kommer ut till alla – det är en fråga om maktbalans.

/Håkan Siljehag

Mer från detta bussgarage: Ställa bussar och Rehabfallet.