Om en klubbtidning för brevbärare

Behovet av en arbetsplatstidning som uttryckte det som brevbärarna kände och tyckte var stort. Vår gamla klubbtidning fyllde inte det behovet. Den skrevs huvudsakligen av en person, och kommunikationen kom därför alltid från ett håll. Den var heller inte särskilt utmanande, och även om den lästes av arbetskamraterna så var vi många som upplevde att den saknade något.

Efter att en grupp brevbärare på lite olika kontor tagit initiativet och organiserat en demonstration i protest mot nedskärningarna och underbemanningen i Posten kom frågan om behovet av en bättre tidning upp på tapeten. Vi hade då bildat ett från facket självständigt nätverk. Vi ville gå vidare och utveckla detta, men hur skulle vi få med oss fler? Vi var ju inte så många, och det finns många brevbärarkontor att nå ut på. Samtidigt kändes det för snävt att bara inrikta sig på ett kontor. Hur skulle vi kunna nå ut med våra åsikter och involvera fler?

En flopp

Det var ungefär så vi ställde frågan. Att den inte var helt enkel att besvara upptäckte vi när vi gav ut ett provnummer i egen regi. Vårt första nummer spreds på några arbetsplatser, men fick mycket litet gensvar, och även om några tyckte om vad de läste, så var floppen tydlig.

Nog var tanken god. Vi hade redan från början en medvetenhet om att vi behövde komma bort från den envägskommunikation som genomsyrade vår gamla klubbtidning, och med den nya tidningen ville vi i synnerhet involvera fler brevbärare i skrivandet.

Men det första, och enda, numret som gavs ut var ändå inte den tidningen vi egentligen behövde. Artiklarna var de flesta rätt fylliga, och skrivna av oss, aktivisterna med skrivvana. Dessa handlade om saker som vi tyckte var viktiga, såsom Postens nedskärningsstrategi, om behovet av att radikalisera våra fackliga organisationer och om att bygga en folkrörelse på arbetsplatsen. Vårt lilla nätverks rätt långtgående och avancerade plattform presenterades också.

Men i mångt och mycket var den skriven lite ”ovanifrån”, och inte egentligen med arbetsplatsen som utgångspunkt. Den upplevdes också som ”väldigt vänster”, som någon arbetskamrat sade, vilket gjorde att den antagligen inte tilltalade så många som vi hade önskat.

Sammantaget fanns nog flera skäl till att tidningen inte lyckades fånga läsarna och entusiasmera fler att skriva för den. Att vi bara kunde sprida den på ett fåtal ställen var så klart en viktig begränsning för att utveckla innehållet och nå dit vi ville. Så vi tog ett steg tillbaka.

Nytt försök

Behovet av en tidning kvarstod dock. Flera av oss hade nu blivit fackligt aktiva. I samband med att vi tog på oss uppgifter lokalt snackade några av oss med klubben om att vi ville gå in aktivt i arbetet med klubbtidningen.  Klubben hakade på och uppmanade oss att göra ett nummer på prov.

Sagt och gjort. Ett första nummer arbetades fram. Och även om det fortfarande hade lite karaktär av att vara envägskommunikation (vi behövde ju till att börja med läsare för att få fler skribenter, insändare osv) så signalerade tidningen en tydlig vilja att involvera fler. Att det var fackets tidning hade också fördelen att vi kunde räkna med att få ut den på arbetsplatserna, som ju är rätt många i vår bransch.

Tidningen höll först och främst en annan ton än den gamla klubbtidningen. Den gav uttryck för en kaxigare och mer kämpande attityd. I första numret fanns bl.a. kritiska artiklar om den nya organisationsfilosofi som cheferna försöker sälja in och om chefernas försök att tolka frågor rörande ledighet till sin fördel. Chefernas planer och tolkningar av våra avtal avslöjades för just vad det var, och med raka formuleringar: som försök att lura oss på golvet.

Man kunde också läsa ett bittert formulerat nålstick om en utebliven jullunch som säkerligen gav uttryck för vad många på just den arbetsplatsen kände. Sådant material varvades med artiklar om framgångsrika rastmöten på ett annat kontor, och om fackets jobba rätt-kampanj.

Där fanns också ett bitskt horoskop avsett för brevbärarna, skrivet av tidningens egen astrolog. Under ”Instämplingen 24/8-22/9” kunde man exempelvis läsa följande: ”I mitten av veckan får du ett brev från en regionschef e.d., med budskapet att du måste jobba hårdare samt hålla igen dina löneanspråk. Hans egen lön höjdes dock rejält, men det glömde han att skriva.”

Den typen av frän men också humoristiskt formulerad kritik fanns det uppenbart ett sug efter. Horoskopet fick många läsare och astrologen lovade att skriva ett nytt horoskop till nästa nummer.

Att tidningen hade en viktig roll att fylla var uppenbart. Att medvetandegöra arbetskamraterna om Postens planer och förklara ”den stora bilden” var viktigt för att fler skulle höja blicken. Men tidningen behövdes också för att försvara oss mot chefernas tilltag.

I samband med att första numret gavs ut hade cheferna på ett av de större kontoren försökt att omplacera en arbetskamrat då denne anklagats för att ha uttryckt ett hot mot en av cheferna. Det hela var absurt och anklagelsen saknade grund, och de fackliga hade svarat med att gå runt med protestlistor på golvet som många skrev på. Då hade cheferna i sin tur startat en ryktesspridning där det antyddes att mer än det som var känt låg bakom förflyttningen. Detta för att göra arbetskamraterna osäkra.

Uppenbarligen syftade detta till att så split i leden, för bakom detta skitsnack fanns ingen substans. Därför publicerades en skarp dementi av dessa rykten, och en tydlig förklaring av hur facket hade agerat till medlemmens försvar. Detta fick stopp på skitsnacket och ovissheten på golvet, och det gav tidningen prestige. 

”Äntligen nån som säger som det är”

Det blev mycket reaktioner på första numret. Från arbetskamraterna var reaktionerna så gott som enbart positiva. ”Ni borde få pris” tyckte någon. En annan utbrast att ”äntligen, man känner sig stolt som brevbärare igen”. ”Äntligen någon som säger som det är” var ytterligare en kommentar vid mitt eget fikabord.

Helt annorlunda blev reaktionen från cheferna. Det var väl inte helt oväntat. De fick panik och kallade upp den ansvarige utgivaren, tillika klubbordföranden, på rummet för avhyvling, och hotade med att starta ”krig” om det skulle fortsätta i samma stil. Cheferna tyckte att tonen var ”illvillig” och att cheferna framställdes som ”onda”.

En chef som citerats i tidningen hade inte ens vågat öppna tidningen. Cheferna gick till och med så långt att de krävde av vår klubbordförande att denne tillsammans med redaktionen skulle be offentligt om ursäkt för tidningens innehåll!

Att de skulle reagera så pass starkt förvånade oss lite, men även om det gjorde vår klubbordförande lite nervös så togs reaktionerna ändå som en intäkt på att tidningen var viktig och hade gjort sitt jobb. Det ledde till en diskussion om hur vi skulle formulera oss framöver, och vart gränsen gick. Det var en viktig diskussion att ha.

I grund och botten handlade det ju givetvis om att försvara vår yttrandefrihet. Det här var ju fackets – vår – egen tidning! Att cheferna ansåg sig ha rätt att gå in och trampa på detta område vittnade om hur maktbalansen för tillfället såg ut. När det plötsligt blev andra tongångar från vår sida, när fackets tidning inte längre talade undersåtens underdåniga språk, då upprörde det den vid detta tilltal ovane fursten ordentligt!

Vi enades dock om att inte fara med osanning (inte för att vi gjort det hittills, men ändå) och om att undvika onödiga direkta personangrepp. Men vi var också överens om att tidningen skulle vara brevbärarnas forum – om tidningens roll och uppgift, och att det var viktigt att värna att brevbärarna när de började ta forumet i anspråk skulle kunna uttrycka sig på sitt eget sätt. Utan att censureras. Vi lät också vår klubbordförande förstå att det var viktigt att vi nu stod på oss, och att han hade vårt stöd.

Vi började därför snabbt arbeta med ett andra nummer. Den här gången utelämnade vi förvisso titeln ”småchef” (vilket de lokala, lägre, cheferna blivit väldigt kränkta av), så vi backade väl på någon enstaka punkt i fråga om tonen, men inte på ett sätt som innebar att kompromissa bort den väsentliga inriktningen.

Tonen var fortsatt frän och bitsk och, ja, som ansvarig utgivare skrev i ledaren, lite som ”en sötsur karamell”. Den avslutades också med en välriktad passning till våra lättkränkta chefer:  Ibland kan det kanske vara så att någon känner sig ”trampad på tårna” men vi tänker nog som någon sagt ”stå på dig, annars gör någon annan det”.

Ett forum där medlemmarna kommer till tals

Med andra numret märktes också att den nya inriktningen på tidningen hade potential. Fler artiklar, fler skribenter och en första riktig insändare hade kommit in. Dessutom hade vi fått in ett par dikter, vilket så klart var kul. Innehållet var högst aktuellt: En artikel handlade om chefernas maktmetoder, och av vikten att den som blir inkallad på samtal tar med sig en facklig. Frågan om vad som skiljer en s.k. ”erinran” från en ”varning” reddes ut, och ett uttalande från klubbarna till stöd för en brevbärare som fått en erinran för att ha uttalat sig i media publicerades.

Ytterligare en artikel var skriven av en utsänd som bevistat Postens bolagsstämma. Facklig debatt bjöds det också på, där klubbens inställning om att förbjuda bemanningsföretagen i vår bransch försvarades mot förbundets syn (som i dagsläget snarare än att förbjuda syftar till att reglera bemanningsbranschen). Just det sistnämnda var viktigt för att involvera läsarna och visa att vår klubb kan spela en viktig och självständig roll.

Responsen var enbart positiv från arbetskamraterna. Cheferna var nu tysta och det blev inget nytt möte med ansvarig utgivare. Det enda vi märkte var att tidningen på vissa ställen försvann när den lades ut i fikarummet…

Vi har inte kommit längre än så här, men hoppas och tror på en framtid för vår nya klubbtidning, övertygade om att det är sjukt viktigt att fackets tidning inte bara talar för medlemmarna, utan också att den talar medlemmarnas språk.

En facklig tidning värd namnet måste ha analyserna och förklara ställningstaganden, berätta om och ge uttryck för debatterna, men också vara det forum där medlemmarna själva kommer till tals.

Det måste också vara en kraft som med det skrivna ordet kan försvara medlemmarna. Den kraften räcker ofta långt, när orden blir kända blir de så att säga bevingade. Allt detta för att bidra till att tidningen är förankrad på golvet, och kan uttrycka åsikterna som finns där. Och att den blir en aktör. På så vis tror vi att den kan fortsätta att utvecklas till ett viktigt komplement till kampen vi måste föra på arbetsplatserna.

/Gunnar Westin, brevbärare