På brevbärarkontoret Södermalm Västra i Stockholm utbröt en informell övertidsblockad i början på 1990-talet. En strid som inte bara vanns utan gav avtryck i många år efteråt.

Under 1990-talets början skedde en rad förändringar inom postbranschen i Sverige. Dels försvann betinget och dels bolagiserades Posten och dessutom uppstod konkurrens då City Mail (numera Bring) startade sin verksamhet. LO-facket Statsanställdas Förbund, som organiserar merparten av de postanställda bytte 1995 namn till dagens SEKO.

Betinget försvann

Betinget hade inneburit att de anställda brevbärarna fick gå hem när all post för dagen var utdelad. Efter att den gemensamma försorteringen på morronen var klar kunde brevbärarna jobba i den takt de ville med utdelningen av det egna distriktet. Hur stort distriktet var räknades minutiöst ut efter givna mallar med postmängd, antal hushåll, distriktets längd och olika ”krångligheter” på distrikten som variabler. I genomsnitt skulle alla göromål inklusive utdelningen av distriktet klaras av på 8 timmar.

En del tog det ganska lugnt men de flesta rusade på så fort de kunde och ibland hoppade över både fika och lunch för att komma hem så tidigt som möjligt. Eftersom man la upp arbetet själv så blev det naturligt att jobba så effektivt som möjligt. (Det är nog få yrkesgrupper där de anställda springer det snabbaste de kan under halva arbetsdagen….) De dagar då det var mycket post, t.ex. vid jul kunde det å andra sidan bli tio-timmarsdagar eller mer utan övertidsersättning.

Distrikten blev större

När nu Posten ville ta bort betinget var argumentet att man var mån om de anställdas arbetsmiljö och hälsa pga av risken för stress och arbetsskador. Vi brevbärare anade att det snarare handlade om att lägga på oss mer jobb. Mycket riktigt. På en gång blev distrikten större och de anställda färre.

På brevbärarkontoret på västra Södermalm i Stockholm, där jag själv jobbade var situationen likadan som på de flesta kontoren. Det tog ett tag innan vi alla greppade den nya situationen. En del sprang lika fort som tidigare för att hinna med det nu större distriktet. En del jobbade i mer normal arbetstakt och fick jobba över varje dag för att få allt klart.

I början blev det en del misstämning och motsättningar mellan oss men till slut fattade alla att det inte lönade sig att springa som en tok, (förutom för Posten då) och att man faktiskt inte orkade heller. Till slut jobbade i princip alla övertid hela tiden. Antingen av ”egen vilja” eller beordrad av chefen. På den tiden fanns det nämligen fortfarande en pliktkänsla hos både brevbärarna och cheferna att all post skulle ut samma dag och alla eftersändningar göras…

Övertid varje dag   

Vi diskuterade situationen varje dag. Argumenterade mot oss själva om idiotin att springa lika fort eller snarare, ännu fortare än förut, för att hinna med. Vi skrev namnlistor där vi krävde mer personal. Vi förtroendevalda förde gång på gång fram kravet till den lokala chefen och menade på att det var otillåten ”planerad övertid” från Postens sida, utan resultat.

Vi hade hela tiden regelbundna medlemsmöten och diskuterade vad vi skulle göra. Att enskilt var och en för sig ta smällen att välja mellan att jobba över fast man inte ville eller orkade, eller få reprimand eller bli beordrad övertid av chefen höll inte längre. Det blev allt mer klart att vi måste göra något tillsammans.

Nu får det vara nog!

På ett av våra möten, där även de som inte var med i facket var med, var det till slut en av de äldre som sa de förlösande orden; ”Nu får det vara nog, nu skiter vi i det här, nu ger vi f-n å jobba över allihop tills de tar in fler”.

Sagt och tvättat. Alla ställde upp. Vår dåvarande ordförande för den lokala klubben var naturligtvis tvungen att säga ”…på grund av rådande fredsplikt så kan vi som förtroendevalda inte ställa oss bakom en olovlig stridsåtgärd..” men alla visste förstås att vi förtroendevalda stod bakom aktionen till 100%. Övertidsblockad är en stridsåtgärd som inte är tillåten under gällande centralt avtal, vilket vi förklarat för alla medlemmar innan.

Chefen sprang och delade post till sena kvällen

Dagen efter lämnades en skrivelse till chefen med våra krav och efter turarbetet kom folk tillbaka med en eller flera buntar med outdelad post och alla gick helt enkelt hem när arbetstiden var slut. Vi hjälptes åt att peppa och stödja varandra för att ingen skulle känna sig utlämnad till chefen.

Chefen blev i det närmaste chockad och verkade inte veta hur han skulle tackla det hela. Inga övertalningar eller hot hjälpte. Dagarna gick, chefen och lagförmannen försökte få ut all post ändå, de sprang desperat i trapphusen till sena kvällen, men berget med kvarliggande post växte förstås ändå och efter några dagar var det rubriker i lokaltidningen.

Det tog ungefär två veckor. Sedan anställdes det några nya brevbärare och distrikten gjordes om. Vi hade vunnit och man kunde verkligen se och känna hur självkänslan hos oss alla växte. Nu hade vi drägligare arbetsvillkor igen och återfått stoltheten att kunna göra hela jobbet färdigt med kvalité men utan stress.

Seger – som gav mersmak

Under flera år efteråt var det väldigt hög facklig aktivitet på kontoret. Folk vågade säga ifrån när de tyckte något var fel. Man ställde upp för varandra. De som inte hade varit medlemmar i facket gick med. På medlemsmötena var det närmast 100-procentig närvaro. Fler ville engagera sig, vilket ledde till att vi kunde fördela olika ansvarigheter i facket så att som mest närmare en fjärdedel av medlemmarna hade någon form av uppdrag.

Det blev naturligt att ställa upp för varandra och använda sin organisation för att driva frågor. Vi fick också igenom en hel del förbättringar i arbetsmiljön i övrigt och kom även längre i löneförhandlingar än vi gjort tidigare. Vi hade alltid medlemsmöten innan vi förhandlade och alla hölls informerade om alla frågor.

Dessutom blev det naturligt, och inte alls konstigt, att ställa upp för och visa solidaritet med andra arbetare som var ute i strid och behövde stöd. Detta var länge sen och mycket har hänt sen dess men det är en annan historia. Men att vi då tog en strid tillsammans och vann den gav oss styrka, självförtroende och sammanhållning i många år efteråt.

/Sven Jinton, brevbärare, Stockholm. Illustrationer: Pia Dahlén, brevbärare och tecknare