I den här berättelsen skriver Heli Kittilä: ”Ingen bra taktik för en arbetarkämpe som i det här fallet inte heller hade skaffat sig tillräcklig förståelse och tillräckligt stöd i arbetsgruppen för att kampen skulle bli lyckosam.”  Skulle arbetskamraterna, fler än den solidariska elektrikern, kunnat hjälpa till mer aktivt? /Red.

Att som ung, nyutbildad tjej få jobb som första kvinna på ett litet verkstadsföretag var nog ganska ovanligt. Men jag hade rätt utbildning och företaget behövde just den kompetens som jag hade. Jag skulle köra deras nya datastyrda fleroperationsmaskin som kostat skjortan att köpa.

Jag skulle vara med och tillverka den del på svarvstålen där man slutligen fäster skäret som i sin tur bearbetar metallen när man svarvar. Efter en del inkörning och inställningar av fixturer, verktyg och annat fungerade det ganska bra med produktionen. Maskinen programmerades till att flytta sig mellan arbetsstyckena som spändes fast i fixturen och bytte också automatiskt verktyg mellan olika typer av bearbetning, som fräsning och borrning.

Företagets chef var otålig. Han hade väntat länge på att dels få tag i någon som kunde köra maskinen, dels på att alla inkörningsproblem skulle vara lösta. När allt äntligen såg ut att komma igång tyckte han maskinen skulle gå jämt.

– Du får ta rasterna intill maskinen. Du får ta din rast medan maskinen går.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var som sagt nyutbildad och några och 20 år gammal.

– Men ska jag sitta här ensam? De andra har ju sin fikaplats en bit bort och stänger av sina maskiner när de fikar.

– De kan väl också sitta här.

Tyckte chefen men naturligtvis ingen av mina arbetskamrater.

– Men va faan, ska du sitta där medan maskinen bullrar och går på? Vi gör det inte, du borde inte heller gå med på det.

Jag sa till chefen att jag inte ville sitta ensam i bullret. Vad skulle det bli för paus om jag hela tiden skulle vara beredd att resa mig och byta till exempel en borr som gått av och maskinen stannat?

– Maskinen har kostat väldigt mycket. Den borde gå hela tiden, helst varje natt också! Tyckte chefen.

Till saken hör att det fanns en saftblandare på maskinen som satte igång att blinka så fort det var stopp. Enda maskinen på företaget som hade en sådan och så fort den satte igång var antingen förmannen eller chefen där för att kolla varför det var stopp och att jag kom igång igen.

För att få slut på springet tog jag mig för att skruva ur lampan i blandaren. Det tog ett tag för förmannen att upptäcka att jag hade stopp och lampan inte gick.

– Men varför blinkar det inte? Maskinen står ju stilla!
– Ingen aning. Jag har inte tänkt på det.
– Jag får ta hit elektrikern.

Det tog nån dag innan det kom någon elektriker som naturligtvis genast såg vad som var ”felet” och skruvade i lampan. När förmannen undrade vad som varit fel sa jag att lampan lossnat. Och det var ju på sätt och vis sant. Sen skruvade jag ur lampan igen efter nån dag, lät den inte ligga kvar som sist utan slängde den. Förmannen blev konfunderad.

– Vette fasen vad det är, sa jag. Den där lampan går ju hela tiden.

Dags för elektrikern att komma igen. Den här gången tittade han litet på mig så jag sa som det var, att de hade koll på mig genom att lampan blinkade och att jag ägnade mig åt litet sabotage. Han log och skruvade på höljet igen, utan att skruva i någon ny lampa. När förmannen undrade om han hittat felet sa han:

– Nja, jag får ta med mig lite grejer och kolla om ledningarna är okej. Vet inte riktigt vad det är.

Jag hade fullt sjå att inte titta på honom och skratta högt, kändes skönt att han inte avslöjade mig. Jag kände mig stärkt av stödet. Även flera andra på företaget följde min lilla strid med lampan och försökte stötta mig i kampen mot att behöva sitta och fika på undantag.

Men chefen och förmannen tänkte inte ge sig. De var helt inställda på att den som jobbade vid denna dyra maskin inte kunde få tid till ostörd fika. Till slut satte de hårt mot hårt och jag hamnade i en ordväxling.

– Jag tänker faan inte sitta och fika ensam medan andra sitter i lugn och ro och fikar tillsammans, skrek jag och dessvärre sprutade tårarna.

Ingen bra taktik för en arbetarkämpe som i det här fallet inte heller hade skaffat sig tillräcklig förståelse och tillräckligt stöd i arbetsgruppen för att kampen skulle bli lyckosam. Jag kände mig ensam och olycklig. Gick deppande hem den dagen och nästa vecka var jag sjukskriven.

När jag kom tillbaka och klev in på verkstaden harklade sig förmannen besvärat, tog mig avsides och sa att de bestämt att en annan, nyanställd person skulle läras upp på maskinen. Jag skulle få jobba med annat, var det bestämt.

– Men han har ju ingen utbildning för det alls!
– Nä, men du kanske kan…
– Ha, det kan du i alla fall glömma! Ni omplacerar mig för att jag protesterar och inte vill sitta och fika intill maskinen, då ska jag väl inte behöva…

Förmannen lyckades lugna mig och så gick vi till den plats där jag skulle jobba med en traditionell fräsmaskin. Inget nedköp i och för sig men surt kändes det ändå, att jag inte lyckats. Det som ändå gav mig en viss hemlig skadeglädje var att det visade sig att den som tagit min plats, och som gärna fikade när maskinen var igång, var periodare.

Hans frånvaro under de perioder han drack orsakade nog företaget större förluster än om jag varit kvar och fått ta mina fikaraster ihop med övriga på verkstaden. Med maskinen avstängd.

/Heli Kittilä, arbetarskrivare, Vårgårda. Illustration: Mattias Elftorp, serietecknare.