På sidan finns flera berättelser om hur arbetare kommer överens om att inte jobba övertid eller extrapass. De har etiketten Övertidsblockad.

Stopp för övertidsarbete kan användas som en stridsåtgärd för att sätta press i en konflikt om lön eller för att stoppa en hotande eller genomförd försämring. Men det kan också vara en direkt aktion för att man arbetar för mycket och gemensamt slutar göra det, när man fått nog. I praktiken är även det ett krav, en begäran om att få fler arbetskamrater eller bättre planering. Även om övertiden ger pengar så sliter den, och den är oftast ett tecken på underbemanning.

Att komma överens om att sätta stopp för övertidsarbete är inte alltid så lätt, även om alla innerst inne tycker det är en bra idé. Ofta är det några som har svårt att avstå de extraslantar som man vant sig vid. Det kan underlätta om man kommer överens om att köra blockaden under en viss begränsad tid.

Otillåtet?

När fackförbund utlyser övertidsblockad på central nivå, så gäller samma regler om avtalslöshet, varseltid osv som för strejker. En lokal klubb eller fackliga företrädare skulle eventuellt kunna bli anklagade för att ha organiserat en olovlig stridsåtgärd, om de öppet uppmanar till övertidsblockad. Det avspeglas i berättelserna, där det ibland framgår att man undviker att förtroendevalda talar om övertidsblockad eller att beslut tas på ett formellt fackligt möte.

Samtidigt ska man komma ihåg att frivillig övertid är frivillig. Om cheferna har vant sig vid att de anställda hela tiden ställer upp, så kommer de inte att älska er om ni tackar nej. Men ni gör inte fel, och om alla eller nästan alla gör likadant blir det svårt att ge sig på någon enskild. 

När det gäller beordrad övertid så finns det ofta skrivningar i kollektivavtalet som ger möjlighet att tacka nej av olika skäl, såvida det inte gäller nödfallsövertid i ett oväntat katastrofläge. Vilket det ju sällan handlar om i verkligheten.

Övertidsarbete får inte vara en del av den planerade verksamheten. Är övertiden ständigt eller ofta återkommande, då är det arbetsgivaren som bryter mot lagen. Även reglerna för hur mycket övertid eller mertid (dvs deltidsanställdas extratimmar) som får läggas ut på en person under ett år eller en månad, bryts det ofta emot.

Om den ordinarie personalens normala arbetstid inte räcker till för arbetsuppgifterna, i ett hälsosamt arbetstempo, då bör det anställas fler. 

Observera: hälsosamt arbetstempo.

Avsiktlig underbemanning på arbetsplatserna syns inte bara i behovet av övertidsarbete, utan också i att vi på många arbetsplatser får stressa för att hinna med arbetsuppgifterna. Hinner vi inte med dem eller det blir fel, får vi skit för det, trots att det inte är vi som har orsakat situationen.

Ofta har vi också en egen drivkraft som gör att vi springer fortare, försöker rädda situationen, när vi är för lite folk eller planeringen är dålig. Vi vill göra ett bra jobb. Vi vill inte ställa till för arbetskamraterna. Jobbar vi med människor (patienter, gamla, elever, barn) vill vi inte att de ska drabbas. Vi bryr oss om sådant, ofta mycket mer än vad chefer och beslutsfattare gör.

Men vi lägger ändå krokben för oss själva, arbetskamraterna och de människor vi jobbar med, när vi försöker jaga ikapp, fortare och fortare, i stället för att sätta stopp. När de som bestämmer skär ner på folk eller ställer till problem för oss på andra sätt, så borde vi se till att problemet faller tillbaka på dem. Se tillexempel berättelsen Underprestation. Vi ska inte hoppa över raster och pauser, vi ska inte glömma arbetsskaderisker, vi ska inte stressa och slarva.

Att vi vägrar anpassa oss till underbemannade arbetsplatser är en akut mänsklig, facklig och politisk uppgift för oss alla, tillsammans.