Det hela började med att Roslagsbanan där vi jobbar skulle tas över av Arriva. Många var oroliga över vad en ny arbetsgivare skulle innebära. När Connex och Linjebuss tog över hade det inneburit rejäla försämringar. Företagen försökte bedriva samma trafik med mycket mindre personal. Folk hade mått dåligt.

Vi kallar den värsta perioden för ”Svarta september”. En måndag var det så många sjukskrivningar att 34% av trafiken fick ställas in. Bemanningen hade blivit bättre under Roslagståg. Men nu var det alltså ägarbyte igen. Och Arriva hade vunnit upphandlingen med ett lägre anbud. Så det är klart att vi var oroliga.

De nya cheferna hade informationsmöten om vad ägarbytet skulle innebära. På ett sånt möte presenterade man den nya uniformen. Det var vad vi kallar en ”bussföraruniform”. Slips och långbyxor eller kjol.  Såna uniformer andas inte, och på sommaren kan det bli riktigt varmt i tåg och förarhytt. speciellt om ventilationen lägger ner. Möjligheten att använda shorts på sommaren skulle försvinna. Så vi protesterade ju såklart.

Under mötet ropade en manlig kollega i publiken ”Men det finns ju en kjol i uniformen, får alla använda den?” Chefen ville hålla uppe stämningen och inte fastna på nån liten skitsak. Han skrattade och svarade ”Jaja, vill du ha kjol så får du väl det, allt annat vore ju diskriminering.” Han trodde väl inte att nån manlig anställd skulle bära kjol när det väl kom till kritan. Men i och med den lilla meningen var det fritt fram.

Spridda snack och kjolar så långt lagret räcker

Arriva tog över på vintern. Under våren snackades det en hel del om sommaruniformen. Cheferna var väldigt tydliga med att det inte skulle bli några shorts. Vi hade aldrig något möte eller så, där vi sa ”såhär ska vi göra för att få igenom det här”. Sånt är svårt hos oss.

Vi är ungefär tvåhundra personer. Alla jobbar skift som börjar och slutar på olika tider, med matraster på olika tider och med olika lediga dagar. Så det blir sällan några ”get togethers” där alla kan vara med. Det blev mer snack sinsemellan. Nån sa ”får jag inga shorts så tar jag en kjol istället”. Nån annan svarade att ”då gör jag också det”. När värmen kom hade vi alltså pratat om det fram och tillbaka i några månader.

Det var framförallt en kille som låg på om kjol. Han frågade vår lokala chef flera gånger: ”Får vi hämta ut kjol eller inte?” och till sist var chefen tvungen att ge med sig för de hade ju sagt att det var okej på det första mötet. De kunde inte backa nu. När den förste av oss väl hade fått ut sin kjol såg ju vi andra det. Han råkar vara homosexuell.

Det var en del kollegor som tyckte att ”det är väl ok, klart bögen ska få ha kjol”. De tyckte inte riktigt att det gällde dem. Men när fler och fler gick in till den uniformsansvarige och så blev det mindre himlande med ögonen och mer ”äh vad fan, vi hänger på”. Till slut hade alla kjolar i de större storlekarna tagit slut. Vi var så många att kjolarna inte räckte till alla.

Vi var aldrig fler än tretton, fjorton personer. Men eftersom kjolarna tog slut var det svårt att veta hur många vi kunde ha blivit. Både för oss och för cheferna. Det blev en bra blandning av folk i alla fall. Förare och konduktörer, gamla och unga, bögar och straighta. Vi kallades lite skämtsamt för kjolmaffian.

Sen tänkte vi att det här får bära eller brista och började använda den nya uniformen. Vi män märkte att det fanns både för- och nackdelar med att bära kjol som förare. Inte minst när man klargör tåg och ska försöka klättra upp från makadamen på ett värdigt sätt. Man är tvungen att kolla åt alla håll så att ingen ser innan man kravlar upp. Men det var väldigt skönt när man väl var uppe i tåget och kunde se de andra kollegorna svettas i sina mörka långbyxor.

Det kan bli riktigt varmt i våra tåg på somrarna. Värst är det för konduktörerna. Det finns ingen luftkonditionering i vagnarna, så en varm dag kan det bli uppemot 40 grader. Plus all kroppsvärme från resenärerna. Det är bättre i förarhytten. Åtminstone de dagar luftkonditioneringen fungerar.

Reaktioner från allmänheten

Ganska snart undrade resenärerna varför manliga förare och konduktörer gick runt i kjol. De flesta tyckte att det var en rolig grej. Några av oss fick komplimanger för våra fina vadtatueringar. Det förekom en del negativa reaktioner också. Gubbar som väste saker efter en på plattformen. En del trångsynta homofober också, men dem var det bara att skita i. Förarna satt ju framme i hytten större delen av tiden.

Värst var det såklart för konduktörerna ute i tågen. De fick förklara sig hela dagarna.

Eftersom det kom så mycket frågor kändes det viktigt att förklara för våra resenärer vad som pågick. En av oss, Martin, försökte kontakta lokalnyheterna. Först var de inte så intresserade, men när vi mejlade lokaltidningen exploderade det. Först var vi med i lokal-tv och tidningar. Sen plockade riksmedia upp nyheten. Någonstans på vägen hamnade en engelsk version på internet.

Plötsligt ringde journalister från hela världen. Alla ville ha bilder och intervjuer med oss i kjolmaffian. Turister kom fram och ville ta gruppfoton med oss. Det är rätt galet hur mycket uppmärksamhet män i kjol får. Eftersom Martin hade kontaktat media hörde de flesta av sig till honom. Men när det blev så mycket – och för att visa att vi var flera – startade vi en facebook-grupp.  På så sätt kunde vi dela på intervjuer och fototillfällen. Och det blev en hel del.

Om man sökte bara på Martins namn fick man mer än tusen träffar på internet. Vi vet att vi blev omskrivna i åtminstone 130 länder i alla världsdelar. Ett exempel på det är när ett syskon till en av oss hörde av sig från Chile. Det var bara en bildlänk och tre frågetecken. Vad fan håller ni på med, liksom. När han fick förklaringen var reaktionen var mycket positiv: Vilket civiliserat sätt att bedriva arbetsplatskamp på.

Reaktioner från arbetsgivare och fackföreningar

Arriva tog det rätt bra. I efterhand kan man förstå det: Det blev rätt mycket gratis PR för ett storföretag. Det kom aldrig några varningar eller försök att stoppa oss. De kände kanske att det skulle se dumt ut om man först tillät oss att ha kjol och sen plötsligt ändrade sig. Och vi var ju inte fientliga mot företaget. Vi svartmålade dem inte. Vi ville bara ha våra shorts.

Det hade kanske varit enklare att säga nej om det var en ensam förare eller konduktör. Men när vi var så många blev det svårare. Ordförandena för de två fackföreningarna hos oss tyckte att det var en bra grej. Hon från Seko sa att vi genom att bära kjol i några dagar hade sparat månader av möten och samtal som kanske ändå inte hade gett något resultat.

Shorts åt alla

Det hela höll på i en månad eller så. Så en dag kom beskedet från arbetsgivaren: Vi skulle få shorts igen – och inte bara vi på Roslagsbanan, utan alla anställda av Arriva i Sverige! Det som först bara hade handlat om oss på en lokalbana berörde i slutändan runt 4000 anställda!

Först i kön för shorts stod tjejerna. De hade stöttat oss hela tiden. Inte så konstigt. Kjolen var knappast mer praktisk för dem än för oss. Vi fick det vi ville ha. För några av oss var det också en personlig vinst. Att bära kjol som kille ute bland folk är inte alltid så lätt. Framförallt inte om man är lite blyg. Men efter några dagar vande man sig. Det blev en symbol för att man vågade ta ställning på jobbet när man tyckte att något var fel.

/Berättat av lokförarna Martin och Rolando