Efter gymnasiet jobbade jag under fem år på olika köttfabriker både i och utanför Sverige. Julperioden 2013 jobbar jag i en medelstor fabrik där jag trivs bra. Jag ser den lite som en sorts frizon från vad jag annars har fått vänja mig vid i köttbranschen. På den här fabriken är medelåldern hög. De flesta som jobbar här har gjort det i 20 år eller mer.

Detta har medverkat till att de tempoökningar som verkar vara så vanliga på andra arbetsplatser här har uteblivit. Inte heller verkar man behöva gå runt och vara rädd för att få kicken.

De bemanningsanställda

På fabriken jobbar också bemanningsanställda från Polen. De har andra villkor. Arbetsgivarna brukar hyra in cirka fyra stycken under julruschen då julskinkor ska skäras och paketeras. När det sedan lugnar ner sig brukar en eller två få stanna kvar som inhyrd personal. Resten får leta jobb någon annanstans. De inhyrda kan i sin tur med kort varsel skickas iväg för att jobba på fabriker i  andra städer. 

Chefen kallar skämtsamt uthyraren för slavhandlaren. Det döljer sig troligen en gnutta sanning bakom det skämtet. Det skvallrar om ledningens attityd. De andra anställda jämför behandlingen av de polska bemanningsanställda med hur boskap behandlas. Problemet är att språkskillnaderna medfört att ingen på fabriken vet så mycket om de polska arbetarnas villkor och löner. Jag själv råkar kunna lite polska vilket skulle visa sig vara till stor hjälp.

Jag tycker att man ofta hör folk prata om lönedumpning och om hur inhyrda försämrar arbetsförhållandena. Det är ju sant, med det tillägget att det inte är bemanningsarbetarna själva utan cheferna som sänker lönerna och försämrar arbetsvillkoren genom att utnyttja inhyrda. Man hör även folk som ropar efter förbud mot bemanningsföretag. Personligen så tror jag att allt sådant leder till att vidga gapet som redan finns mellan fast anställda och inhyrda på en arbetsplats.

Vår erfarenhet visar att bemanningsanställda själva kan ta kampen för sina rättigheter och därmed kampen mot sin existens som någon sorts andra klassens arbetare. Svårigheten ligger dock alltid i hur man som bemanningsanställda ska få med sig resten av arbetarna.

Ingen övertidsersättning

På min fabrik började det med att en av polackerna kom fram till mig och berättade att de i år inte skulle få något extra betalt för övertid. Med tanke på hur mycket övertid de generellt arbetar under julperioden, ofta tolvtimmarsskift och helger, så rör det sig om mycket pengar som herr uthyrare nu istället kunde kassera in själv.

Under tiden jag hade jobbat på den här fabriken hade det konstant varit problem för de inhyrda att få betalt för röda dagar, sjukersättning och semester. Men frågan om övertid var droppen som fick bägaren att rinna över. De berättade att de pratat ihop sig och att ingen skulle arbeta övertid innan de återigen fått rätt till samma ersättning som oss andra. I

Julskinkorna!

I det här läget visste jag att de bemanningsanställda var i styrkeposition eftersom cheferna räknat kallsinnigt  med att de skulle jobba över hela julperioden. Cheferna var beroende av de inhyrda för att få ut julskinkorna i god tid innan julafton.

En tid innan detta hände hade jag valts till ordförande för vår fackklubb och något motvilligt accepterat uppdraget. Som fackligt förtroendevald blir jag ombedd av polackerna dels att kolla hur reglerna för övertidsersättning ser ut och dels att tala med deras arbetsgivare och förklara för honom att han måste betala ut övertidsersättning. Deras arbetsgivare kallas in för samtal men dyker aldrig upp. De inhyrda säger att han är rädd för konsekvenserna.

Uthyraren befinner sig dock vid några tillfällen i fabriken för andra ärenden men när någon påpekar att han ska tala med fackrepresentanterna ilar han kvickt iväg. Jag ser honom faktiskt bara vid ett enda tillfälle och då inte mer än hans rygg när han försvann iväg.

Vid en löneförhandling passar jag på att fråga fabrikens chef varför polackerna inte får samma ersättning och påpekar att det kommer att få konsekvenser om det inte blir ändring. Chefen är snabb med att avfärda allt ansvar. Menar att han betalar uthyrningsfirman rätt summa och att ansvaret sedan ligger hos uthyrningsfirman att betala de inhyrda arbetarna. Enligt honom finns det inget han kan göra åt saken och att det är upp till facket att lösa situationen med uthyraren.

Jag bestämmer mig för att stödja mina inhyrda arbetskamrater och meddelar min förman att även jag kommer att avstå från att jobba övertid tills problemet är löst.

Skinkbaljorna växer

Veckorna som följer är ganska positiva för oss. Vissa går runt och ropar ”Solidarnosc!” (polska för solidaritet) och vi ser med glädje hur antalet baljor med skinkor som ska vakuumförpackas bara växer och växer i och med att inte tillräckligt många stannar kvar och jobbar över.  Polackerna blir sammansvetsade och beslutsamma.

Problemet ligger i hur man ska få med resten av fabriken. Kan man använda fackklubben trots att vi är bundna av fredsplikten? Vid styckarbordet där jag står fanns det olika åsikter: ”Det är fel det som händer men deras agerande kommer bara göra det värre för dem”, ”Det är inte chefens fel utan uthyrarens, den här aktionen slår mot fel person” och så vidare.

Av en kollega fick jag höra att jag var dum som stödde de inhyrda eftersom att ”vi är olika”. Men det var också många som stödde polackerna även om inte alla gjorde det aktivt. Två var redo att backa upp blockaden i ett ganska tidigt skede.  Det var till och med på förslag att bojkotta det årets julbord, vilket i vanliga fall var lite av årets händelse. 

Vi kräver möte

Vid ett tillfälle går det rykten om att uthyraren sitter i samtal med en fabrikschef samtidigt som vi har klubbstyrelsemöte. Vi i styrelsen beslutar oss för att konfrontera de båda så att de inte har möjlighet att skylla på varandra som de brukar. Vi marscherar i gemensam trupp upp till kontoret.

Tyvärr så missar vi uthyraren, men tar tillfället i akt att kräva ett möte mellan fabrikschef, uthyrare och oss så att det hela kan lösas. Snabbt kom svaret att tid för något sådant möte inte fanns och att polackerna inte kommer att få jobba kvar efter jul eftersom han kommer att riva kontraktet med uthyraren. Med andra ord skulle han straffa polackerna för att de kämpade för vad de hade rätt till. 

Även om alla polacker under hela striden står eniga om att inte jobba över så finns det olika åsikter om hur man ska gå framåt. En av de som har jobbat här längst vill gå långsamt och försiktigt och inte provocera fram någon onödig konfrontation. En annan talar om att gå upp och ockupera chefernas kontor. Detta skapar svårigheter ibland. Vissa saker som vi planerar att göra går inte att genomföra eftersom någon inte vågar och backar ur. Polackerna gör inget om inte de alla är med på det.

Medlemsmöte

I slutet av november hålls ett medlemsmöte för alla i vår klubb, där även tre andra fabriker ingår. Efter att ha gått igenom det vanliga informerar jag om situationen med övertiden och berättar att jag också har valt att inte jobba övertid. Jag förklarar också att jag på grund av fredsplikten inte får uppmana andra att göra samma sak, men att alla har ett fritt val att avstå så länge det inte handlar om obligatorisk övertid.

I diskussionen som följer kommer det upp att chefen på vår fabrik har varit över till en av de andra fabrikerna och försökt rekrytera folk till att jobba hela december i vår fabrik. Personen från den andra fabriken som berättar detta hade tyckt det var underligt. Nu när han förstår vad det handlade om så säger han att nästa gång frågan kommer upp så ska han själv ställa frågan vart i fabriken de i så fall skulle jobba. Om det skulle vara för att ersätta polackerna kommer han att uppmana arbetskamraterna att inte ta den övertiden.

Chefen med arg blick

Direkt efter att mötet är avslutat kommer chefen in med arg blick och säger att han vill snacka med mig på sitt kontor. Jag misstänker att han har stått och lyssnat på vårt möte. Som sig bör tar jag med en facklig kamrat som säkerhet. Väl där utspelar sig ett kaosartat utbyte av åsikter som dundrar ut i kontorslokalerna. Så fort jag sätter foten i hans rum går han till attack och jag på motoffensiv.

Det bör tilläggas att jag inte är en särskilt aggressiv person. Sällan höjer jag rösten mot folk så det här var för mig något helt nytt och faktiskt något väldigt skönt. Chefen anklagar mig för förtal. Jag pekar på att han är ansvarig för de som jobbar i fabriken oavsett om det är inhyrda eller inte. En chef från en annan avdelning som verkar ha sett en av de sina i behov av hjälp ger mig en lektion i företagsekonomi under svåra ekonomiska tider. Min chef visar med en handrörelse som jag bara kan tolka som en knäckt nacke vad han kommer att göra med mig om han skulle få höra av en enda person till att jag har sagt att han inte gör rätt för sig.

Dagen efter blir jag återigen uppkallad till kontoret. Jag räds över att chefen nu har fått reda på att jag inte bara har talat om situationen utan också uppmanat hela min fabrik att delta i övertidsblockaden och ska verkställa sitt hot från dagen innan. Med handen runt nacken och en ny facklig kamrat vid min sida går jag ännu en gång in på chefens kontor.

Seger

Väl där berättar chefen att situationen nu är löst och att polackerna ska få sin övertidsersättning. Hur detta gått till förklarar han inte. Men det är ju lite märkligt att något som dagen innan var en omöjlig sak så plötsligt har fixat sig. Det verkar som att det som behövdes var att  folk var redo att backa upp en grupp som visat sig stå enade och hårda.

Vinsten mottogs med glädje och en del kramar på fabriksgolvet. Efter striden fick två stycken stanna kvar och jobba, som det brukade vara. Båda dessa är nu medlemmar i facket tillsamman med några till som jobbar under uthyraren fast på andra fabriker.

/Filip. Illustration: Mattias Elftorp