Sitt ner i båten

En sjuksköterska berättar om den kollektiva uppsägningen på Barnintensiven i Lund.

Jag har arbetat på BIVA i många år och kände från dag ett, att här vill jag vara. Vi tar hand om svårt sjuka barn, företrädesvis hjärtsjuka barn från Sverige och Island, men även barn med andra åkommor som sviktar i sina vitala funktioner exempelvis cancersjuka barn och kirurgiskt sjuka barn.

Vi sjuksköterskor på BIVA och tre andra specialiserade intensivvårdsavdelningar i Lund, THIVA, NIVA och Neonatal, hade ett poängavtal. Vi hade alla i princip samma avtal men själva “poängen” – enkelt förklarat hur mycket man får i timlön beroende på när på dygnet man arbetar –  varierade mellan avdelningarna. Thiva hade högst poäng, vi låg ungefär i mitten.

Avtalet kom till för att det var svårt att bemanna, eftersom vi har så varierande beläggning. Ena dagen fullt hus, andra dagen enstaka barn. Enkelt uttryckt innebär avtalet att vi är få personer som gör många personers jobb. När vi behövs arbetar vi intensivt och när det inte finns så många barn så arbetar vi inte. Vi kostar när vi är där men inte när vi inte är där. Med poängavtalet blir vi som ett slags timanställda, men vi har en fast anställning i botten.

Avtalet sades upp av regionledningen 2010 med motiveringen att det var spretigt och att det behövdes ett enhetligt avtal. Så sades det, men vi anade alla att skälet egentligen var pengar. Vi förstod att det skulle bli sämre för oss alla, men vi trodde ändå att avtalet skulle bli ungefär som det vi hade på Biva.

Avtalsförslaget

Men de lämnade ut ett förslag där de höjde veckoarbetstiden, ändrade semesterkvoter och försämrade villkoren på ett sätt som gjorde att både arbetsmiljö och lön påverkades dramatiskt. Dessutom började de kohandla med de olika enheterna för att splittra oss. De erbjöd alla olika avtal, det vill säga inte ett enhetligt avtal som de först sade. De lade till klausuler som att den som först skrev på skulle få det och det, och så vidare.

Vi protesterade och bad om förklaring på kvoterna och arbetstiden och hur de hade tänkt, och så kallade vi till ett möte med arbetsgivarnas förhandlare. Vi hade innan mötet bestämt oss för att vi inte skulle gå i klinch med arbetsgivaren utan hellre avsluta mötet om det urartade, vilket det också snabbt gjorde. Vi behandlades som småflickor och fick som svar på våra frågor att “Det behöver ni inte bry er om. Ni kan ändå inte förstå hur vi räknar. Skriv på så förklarar vi sen”.

Trots upprepade frågor vägrade förhandlarna motivera hur de tänkt. Det var härskarteknik från deras håll. Vi hade utsett talespersoner och vi hade en signal till varandra som vi skulle ge om vi kände att vi inte ville mer. Så vi avslutade mötet och bad herrarna att gå – vilket de nog aldrig varit med om förut. En väldigt mäktig upplevelse.

Vi säger upp oss gemensamt

Vi hade många möten med vår fackliga företrädare och startade en maillista. Det mynnade ut i att vi bestämde oss för att säga upp oss. Vi hade alla arbetat så länge och hade så pass speciell erfarenhet att vi lätt skulle kunna hitta arbete någon annanstans, och vi bestämde oss för att ta fighten. Vi beslutade oss för ett sista datum, sparade våra uppsägningar på hög och lämnade in dem gemensamt på en bestämd dag.

Vi var 33 sjuksköterskor som sa upp oss och det var en stor majoritet, nästan alla. De som inte sa upp sig var bundna av kontrakt efter utbildning, var föräldralediga eller kände att de inte vågade. Man måste komma ihåg att det är ett väldigt stort beslut att ta. När vi väl fattade beslutet var vi införstådda med att det kunde bli så att vi faktiskt fick sluta. Det hade vi bestämt oss för på förhand, att då får det bli så. De andra avdelningarna gjorde inte som vi, utan fortsatte sina förhandlingar.

Det var såklart en svår sits för vår avdelningsföreståndare att stå mitt emellan oss och arbetsgivaren – men många av oss kände sig besvikna och upplevde inget stöd. Så här i efterhand förstår jag lättare beslut som togs, men när vi var inne i det var allt känsligt.

Arbetsledningen hade planer på att lösa det hela med “plan B” som gick ut på att kontakta andra sjuksköterskor som skulle kunna komma in, exempelvis personal som slutat tidigare eller pensionärer. Men det visade sig att det inte fanns någon som var beredd att gå in och bli plan B.

Påtryckningar från arbetsgivaren

Arbetsgivaren försökte även med att kalla in oss en och en. De ville förmå oss att ta tillbaka uppsägningarna och splittra oss som grupp. De tryckte på personliga saker. ”Du som har många hästar inte går det att du pendlar?” eller ”Du som har ett barn med funktionshinder det blir ju jobbigt för dig att åka till Norge och jobba – ska du inte ta tillbaka din uppsägning?”  Det kändes som ett stort svek.

Det var en mycket svår tid.  Som tur var mådde vi dåligt i olika perioder, så vi kunde lyfta upp varandra när någon kände sig svag. Vi hade stort stöd i varandra och när någon vacklade stöttade vi varandra via mail. Vår fackliga företrädare var väldigt stark och bra och spelade en stor roll i att hålla oss samman och ena gruppen. Hon var även lugn gentemot förhandlarna.  Hon sa hela tiden, under hela konflikten och varje gång nån av oss vacklade: Sitt ner i båten så  trillar vi inte ur! Det var hennes paroll liksom. Den behövdes för det blev en stark press på oss.

Det kände som att man satt på ett tåg som gick jättefort och var på väg rätt åt helvete och man kunde inte hoppa av. Men ju värre allt blev, desto mer övertygade blev vi om att det inte gick att backa. Mycket för att sjuksköterskor historiskt sett alltid backat vid konflikter. Det kändes som att striden gällde något mycket större än oss. “Nu kör vi ända in i kaklet” sa vi till varandra.

Vi blev utmålade som giriga

Ledningen betedde sig väldigt illa. De la ut uppgifter på intranätet och till media om vad vi tjänade som inte var riktiga. De utmålade oss som giriga, gjorde verkligen allt för att misskreditera oss. De tryckte på ömma punkter som ”Hur ska det gå för barnen?”. Som om vi inte såg till de sjuka barnens bästa! Det var ju just det vi gjorde!

Vi visste att vi behöver en modell som är hållbar, vi har redan svårt att rekrytera personal. Det finns de som kommer och ska jobba hos oss, men efter ha gått bredvid så slutar de, för att de känner att de inte orkar med att arbeta där alla barnen är så svårt sjuka. Det passar inte för alla.

Det var en politiker, miljöpartist, som uttalade sig helt galet: ”Sjuksköterskorna som sagt upp sig från barnintensiven tjänar 60 000-80 000 kronor i månaden. Berätta det för allmänheten så får de fan inget stöd längre. Hur fan kan man ha det i månaden, hur duktig man än är. Och så hota att säga upp sig.”

Han tog tillbaka det där sen, men jag har bekanta som är politiker och har off the record fått höra att det fanns en sådan bild i regionfullmäktige, att de tittade på vad vi rent teoretiskt skulle kunna tjäna om vi jobbade dygnet runt. Då tyckte de förstås att det verkade dyrt. De förstod inte att lönesystemet var något som sjukhuset tjänade på, att det var flexibiliteten de betalade för och att det blev låga kostnader när beläggningen var låg.

Flera av oss sökte jobb på andra enheter i regionen och fick nej. Det var ingen som ville skriva det svart på vitt, men de hade blivit tillsagda från högre ort att vi skulle inte anställas. Vi tyckte det var jättetråkigt. Men samtidigt, man kan ju alltid börja jobba i Norge. Vi var inte oroliga för det. Ja de kom med alla sorters påhopp och fula trix, men på något sätt blev man bara mer förbannad och ännu mer beslutsam.

Stå fast hela vägen

Vi bestämde oss för att inte gå ut i media och bemöta nånting. Vi vinner inte på ett ordkrig, vi vinner mer på att vara tysta och bara hålla fast vid vårt. Det tror jag är rätt viktigt, att inte låta sig provoceras, för det är nog där man kan förlora striden. Vi blev jätteprovocerade men vår fackliga företrädare höll  i oss och sa Näe, låt dom inte reta oss. Och hon sa att ju mer illvilliga de är och ju värre det blir, desto mer är det tecken på att de vet att de inte kommer att vinna det här, vi måste bara stå fast hela vägen.

Under den här tiden, medan förhandlingarna pågick och vi arbetade under vår uppsägningstid så gick det uppsagda avtalet ut. Det kan ha varit i februari som avtalet slutade gälla. Då fick de lägga upp ett AB-schema (”vanliga” schemalagda arbetstider) eftersom det inte längre fanns ett lokalt avtal. De trodde att vi skulle gå in och rädda det hela med att gå in på schemat vi lagt själva. Men vi tyckte att de får står sitt kast, så vi gick på AB-schemat, som var helt orealistiskt för vår avdelning, faktiskt helt horribelt.

Vi svarade inte i telefon när de ringde för att få in oss extra, det blev stora problem. Trots det här så fick vi jättemycket stöd av barnens anhöriga. Vi hade bestämt oss redan från början att så lite som möjligt skulle märkas på avdelningen inför barnen och föräldrarna. Vi var väldigt noga med det. Vi pratade aldrig om detta på salarna, aldrig, det var helt tabu. Vi enades om att när vi jobbar inför barnen och när vi går in på rummen och när vi är med föräldrarna, då finns inte detta.

Stöd från andra

Men Hjärtebarnsföreningen var väldigt aktiv i att försöka att hjälpa oss, och det var många föräldrar som stöttade oss på facebook, kontaktade oss och letade rätt på oss privat och ville göra vad de kunde. Jag minns särskilt en mamma som var drivande och skrev mycket och var med i reportage i tidningen och på nyheterna. Det kände så hemskt på något sätt att hon skulle behöva göra det. Hennes son skulle göra sin tredje hjärtoperation strax därefter, och hon gick ut och blottade fullständigt hur hon kände inför det här. Vi blev alla illa berörda av det. Det var ju inte hennes strid och det kändes väldigt hårt att föräldrarna skulle behöva känna sig oroliga.

Samtidigt kände vi att vi har ju bestämt att vi ska göra det här för att det ska bli bra. Det kanske inte är bra just nu, men om vi står fast vid det här så kommer det att bli bra i längden. Vi mailade jättemycket till varandra under den här perioden och stöttade varandra.

De i läkargruppen som stöttade oss mest var hjärtkirurgerna. En av dem gick upp till sjukhusledningen och slog näven i bordet och sa att det inte spelar nån roll hur skicklig han är som kirurg om han inte har oss, för då dör patienterna ändå. Han kontaktade även socialstyrelsen och informerade dem om att vi kanske inte skulle klara av vårt uppdrag att operera hjärtebarnen.

Möte med sjukhuschefen

När förhandlingarna inte ledde nånstans och vi stod fast vid våra uppsägningar, så ledde det till slut till att sjukhuschefen Jan Eriksson bokade ett möte med oss. Han var mycket bekymrad och ville veta varför vi var så arga. Det kändes som att han inte riktigt hade förstått det. Vi förklarade precis hur förhandlarna hade betett sig och att de hade lagt fram ett avtalsförslag som var så ogenomtänkt och dåligt att det inte skulle gå att arbeta utifrån. Vi förklarade alla turerna.

Det var ett rätt bra möte, det kändes som han förstod oss. Han hade inte mandat att förhandla, men han gick tillbaka till regionledningen och berättade hur han ville lösa detta. Till slut så blev det väl bestämt att han fick gå in och förhandla. De plockade bort de förhandlare som de hade haft innan.

Det blev nya intensiva förhandlingar. De verkade diskutera dygnet runt med facket. Sen kom det ett besked att nu hade det löst sig, det var smådetaljer kvar som skulle lösas i själva avtalet, småbitar, men vi skulle få tillbaka vårt lönesystem. Jag tror det blev klart den 22 mars.

Resultatet

De poängnivåer vi hade på Biva blev allenarådande. Thiva satte sig lite grann emot eftersom de hade högre poäng och då blev det beslutat att de som redan arbetade på Thiva fick behålla sina högre poäng men att nyanställda fick börja på det gemensamma poängsystemet. Niva och Neonatal vann på uppgörelsen, de fick högre löner.

Vi på Biva vann inget extra utöver att vi fick behålla vårt system. Vi lyckades försvara vårt och de andra åkte med. Arbetsgivaren fick ett enhetligt avtal som var vad de ville ha från början.  Det kändes väldigt jobbigt och tog bort segersötman, iallafall för mig, att vi egentligen inte vann något mer än att få behålla det som vi hade från början, på bekostnad av arbetsglädje och lojalitet mot Biva.

Alla tog tillbaka sina uppsägningar. Två-tre tog tjänstledigt för att provjobba på andra jobb som de sökt och fått men de kom tillbaka senare. Vi var lättade att det var över, men det var blandade känslor faktiskt. Jag kände personligen att det tog lång lång tid att komma tillbaka och hitta rätt i arbetsgruppen igen efteråt. Besvikelsen på arbetsledningen satt kvar.

Den känslan jag hade innan, att man alltid ställde upp, alltid gjorde allting på Biva, den känslan försvann väl lite grann. Man blev lite mer kall och lite mer cynisk. Så kände jag i alla fall. De tog in en konfliktlösare som försökte få oss att hitta liksom gemensam mark, och det var väl rätt så bra att vi fick prata ut med varann, alla inblandade i olika steg i konflikten.  Vi fick också nåt sånt där att vi åkte iväg tillsammans, med aktiviteter och övernattning uppe i Klippan.

Ett högt pris

Jag känner fortfarande idag att det var ett högt pris vi fick betala, känslomässigt. Om det skulle bli en lika stor konflikt igen, då tror jag att skulle sluta och inte komma tillbaka och inte göra om det här igen. Jag skulle inte vilja avråda andra att ta en sån här strid, men man ska vara medveten om vad man ger sig in i, det är tuffare än vad man tror.

Man måste känna efter, klarar jag det här, klarar min familj det här, klarar vi allihopa som grupp det här, och kan vi stå ut hela vägen för det måste man göra. Säger man upp sig så måste man vara inställd på att man faktiskt ska sluta om man inte får igenom sina krav. Annars blir det svårt att stå på sig när det blir hårt. Man måste vara eniga, och så är det viktigt att ha någon som hjälper till att hålla ihop gruppen, som vår fackrepresentant gjorde.

/Illustration: Anna Jansson