Jordbro 2009

Del 2 om Lagenastrejken. En av de strejkande berättar   

Bemanningsanställd

Jag började jobba som bemanningsanställd på Lagena 2006. Det var tre bemanningsfirmor inne på Lagena samtidigt, och vi fick hela tiden höra: ”Egentligen behöver vi bara två firmor”. De ville få oss att tävla, producera mer. Jag gick med i facket, fast vi bemanningsanställda ingick inte i Lagenas fackklubb, det gjorde bara de som var direktanställda.

De bemanningsanställda får de tyngsta jobben och jobbar alltid mer, hårdare, står alltid längst ner. Jag märkte skillnaden när jag sen blev direktanställd. Då blev det lättare, rotation på jobben t.ex. En chef som blir förbannad på någon kan säga till bemanningsföretaget. Den där killen vill vi inte ha här! Och då åker man ut. Om då bemanningsföretaget inte har jobb att erbjuda på annat ställe, så blir man arbetslös.

LAS spelar liksom ingen roll. En kille fick sparken för att ha parkerat en truck fel. Det är inte säkert att han fått ordentligt introduktion och visste var trucken skulle stå.

Jag minns när jag jobbade med att tömma containrar, stålcontainrar som stod utomhus och blev kokheta inuti på sommaren och svinkalla på vintern. Man fick tömma för hand och ställa kollin på löpande band som man drog med sig där ute. Det var riktigt sjåarjobb, och bemanningsanställda kunde få stå där hela dan. Jag fick värmeeksem på hela kroppen.

Direktanställd

I början av 2008 kom företaget och fackklubben överens om att Lagena skulle försöka klara sig utan bemanningsfirmor  Fackklubben hade kämpat för det. Många gick med i den vevan. Jag och många andra blev direktanställda. De flesta fick allmän visstid och väldigt konstiga scheman. Det var för att vi skulle bli mer flexibla som kollektiv, men det funkade inget vidare. Jag fick ett vikariat för någon som skulle vara länge borta, och fick gå vanligt tvåskift. Jag skulle få ett visst ansvarsområde. De tyckte väl att jag var en skötsam kille.

Uppsagd igen

Glädjen varade inte så länge. I slutet av 2008 blev alla visstidarna, som anställts under första halvan av året, uppsagda igen. Cheferna sa att de hade för höga kostnader för övertid och ville ha mer flexibilitet. Men att det blev mycket övertid, det berodde i stor utsträckning på konstiga scheman. Det var till exempel för få som hade schemalagd tid på torsdagar så då fick de ta in folk på övertid.  Det var annat också som spelade in. De hade tagit in automatiska truckar som kostade mycket mer än beräknat.

Det var ett stort gäng som fick sluta i februari 2009. 26 personer tror jag det var. Bemanningsföretag kom in igen. De sa att bemanningsföretag skulle användas bara för toppar i produktionen, men i praktiken tog de in ungefär lika många personer som de sagt upp. Många av de uppsagda kom in igen, men anställda av bemanningsföretagen. Jag ville inte det, jag tyckte det kändes dåligt. Jag gick arbetslös i 73 dagar.

Tillbaka som sommarextra

Sen behövde Lagena extrafolk till sommaren. Jag blev kontaktad om det och jag tänkte att jag hoppar väl på. Blev alltså direktanställd över sommaren. Då hade varslet kommit, att företaget ville sparka ytterligare 33 personer, förutom de 26 som redan fått gå. Jag tror 50-60 direktanställda skulle bli kvar. Och ännu fler bemanningsanställda skulle komma in.

Vi var 15 personer som kom tillbaka som sommarextra mitt i den där härvan, folk som fått sparken en gång tidigare. Cheferna tyckte väl det var praktiskt med folk som redan kunde jobbet, men vi var ju inte direkt lojala efter hur vi behandlats. Alla vi deltog i strejken sen.

Strejkrykten

Det började gå rykten om strejk. För de som inte var på klubbens möten eller kände de fackligt aktiva så var det mycket hemliga klubben. Vi fick höra att några skulle avgå från styrelsen, men jag tror det var många som inte var insatta i varför man skulle göra så och vad som pågick. Det var svårt att förankra strejkidén bland dem som inte stod nära. Jag försökte pusha dem jag kände, men inom bemanningspersonalen visste många för lite.

Det finns myter kring Lagena, en överdriven äreberättelse. Men faktum är också att det var en stark fackklubb och att det var viktigt för företaget att försöka krossa deras makt. Det hade kommit en ny ledning och det var nog deras uppgift att knäcka klubben. Jag såg fram mot strejken, det är roligt när det smäller och jag var i ett läge då jag inte hade mycket att förlora. Sommarjobb, inga barn, inget huslån… Andra hade nog anledning att vara rädda, jag såg fram mot strejken med glädje och utan oro. De hade sparkat mig och jag ville sparka tillbaka.

Strejk och blockad

När vi inledde strejken så ställde vi upp bilar för att hindra leveranser att gå ut och in. Men när poliser hotade att frakta bort bilarna så tog folk bort dem själva. Det var en omröstning om det, men vi som stod i blockaden då, vi var inte med i röstningen. De kom och sa till oss att ”Vi har beslutat att stoppa blockaden”.

Jag tyckte det var en fejkomröstning eftersom vi som höll blockaden inte fick vara med.  Man måste planera för alla eventualiteter: Hur gör vi vid en blockad? Alla var jättepå att blockera och vi släppte det för snabbt, tyckte jag. Jag tog för givet att polisen skulle komma, men många förstod nog inte det.

Sen bildade vi kedja för att hindra strejkbrytare att gå in. När vi stod i kedjan så kom det ett gäng med bemanningsanställda. Det var ett par av dem som försökte armbåga sig in. Säkerhetschefen på Lagena hade sagt att de skulle trycka sig igenom, fick jag höra sen av en bemanningsanställd. En körde armbågen i en tjej som stod bredvid mig, och då sparkade jag till honom på benet.

Polisen delade ut ett papper från sina jurister. Där stod det att strejken inte var att betrakta som en arbetsmarknadskonflikt utan som en ”allmän sammankomst” så de hade rätt att ingripa. De använde inte batonger mot oss, men de drog i några, bl.a. mig. Det var helt klart att de såg som sin uppgift att hjälpa företaget. De hjälpte dem att få in lastbilar med strejkbrytare på flaket.

Han som hade restaurangen vid Lagena stödde strejken. Du får inte öppna restaurangen för de strejkande! sa cheferna, men det gjorde han ändå. Vi använde toaletten där också. Men sen abonnerade Lagena restaurangen för en stor summa pengar för att vi inte skulle kunna gå dit.

Hårdare än väntat

I och med att polisen kom och lade sig i, så blev det hårdare än många hade väntat sig.

Reaktionerna blev olika. Snuthat eller polisrädsla. Vi var ett kollektiv som kämpade tillsammans men också drog åt olika håll. En del av jordbrokidsen ville fajtas mer, skära sönder däck, åka hem till VD… De som inte har någon röst vill slåss mera. Medan andra blev rädda. Och när man skulle göra bara sånt som alla kunde vara med på, då tyckte hetsporrarna i andra änden att det blev meningslöst. Så vi drogs isär.

Men man såg också många stiga fram på ett oväntat sätt och vara riktigt bra, även såna som man förut sett som udda typer eller ”höger”. Det fanns de som förvånade åt andra hållet också. Machokillar som sjukade sig. Det var nog pinsammast. Bilden av den hårde arbetaren som en stor vit man, den stämmer inte.

På onsdagen droppade folk av, flera sjukade sig och en del gick in och jobbade. Det var nog för att de såg att det ändå jobbades, de bemanningsanställda jobbade. Hade vi lyckats hålla blockaden så hade ju varorna ändå inte kommit ut, men i och med att blockaden släpptes så kände väl många att strejken blev meningslös. Sen var det jobbigt med alla olika utspel, från ledningen, ombudsmännen, klubben. Mentalt utmattande. Det var hela tiden nya bud och diskussioner. Ombudsmannen som kom och sa att vi skulle gå in och jobba. Alla var kanske inte förberedda på att det är sånt som händer. När vi gav upp att hålla blockaden så blev det inte så viktigt att stå där. Vi åkte ut och delade flygblad utanför systembolag, höll möte utanför riksdagshuset.

Vi går tillbaka

Det kom ett beslut från arbetsdomstolen att vi skulle gå tillbaka till arbetet. Vi fick höra att går man inte tillbaka efter ett sånt beslut så är det grund för uppsägning. Vet inte om det stämmer. Men då beslutades det att vi skulle gå tillbaka på måndagen, samlas på morgonen och gå in tillsammans. Fredag var midsommarafton och stängt.

Vi gick in samlat som vi planerat. De visade in oss i matsalen. Så började cheferna ropa upp namn. Jag försökte säga ifrån, sa att vi ska inte ha enskilda samtal, och det var ett par till som protesterade. Men de flesta sa inget så det blev enskilda samtal i alla fall. De i styrelsen som var kvar på sina uppdrag under strejken hade kommit överens med cheferna om de där enskilda samtalen. Jag blev uppropad på slutet och blev i princip bara tillsagd att gå in och jobba.

När jag kom till min avdelning så tittade avdelningschefen konstigt på mig och gick och ringde ett samtal. Jag fick gå tillbaka och ha ett till enskilt samtal, med personalchefen. Då sa han att jag inte fick komma tillbaka för jag hade blivit polisanmäld för misshandel. Det kanske handlade om händelsen i blockadkedjan, när jag sparkade en strejkbrytare på benet. Jag var en säkerhetsrisk sa de. Så då drog jag.

Jag fick aldrig höra nåt från polisen om någon anmälan, så det kanske bara var snack. Det var en kille till som blev avstängd. Den killen hade hotat VD sa de. Men vad jag vet så sa han till VD utanför vid strejken att ”jag har en handikappad son hemma, vad ska jag göra när ni sparkar folk här, ska jag komma hem till dig med honom?” Det var väl det som var hotet.

När man nu i efterhand stöter på folk som var med i strejken, så finns det de som säger Det där är över nu. De vill inte snacka om det. Andra tycker att det är kul att snacka om det. Det finns en glädje och en sorts stolthet: Fy fan i alla fall, att vi gjorde det, att vi inte lät dem trampa på oss hursomhelst.

Eftertankar

Om du skulle ge råd till några som hamnar i samma sits som ni gjorde, vad skulle du säga då med de erfarenheter du fått?

– Man kanske kan vara flexiblare med möten i förväg, ha möten även för dem som inte var med i facket och för dem som var bemanningsanställda.

– På ett lager finns det många som har erfarenheter från andra länder och kanske har strejkat tidigare. Det är nog bra att rådgöra med dem, fråga dem. Så att de olika synsätten på vad man kan göra kommer upp i förväg och inte först under strejken.

– Jag tror också att man måste ta tag i det där med strejkbrytarna på ett annat sätt. En del har väl hört hur man ska behandla strejkbrytare, men 2009 i Sverige är inte Ådalen 31, allt är inte så tydligt. Vi skulle ha tagit emot dem och samlat ihop dem, förklarat, bett dem vara solidariska.

Nån hörde strejkbrytare snacka på tåget: Facket är rasister! Det var ordet svartfot de reagerade på, de trodde det var riktat mot dem för att de var invandrare. Hade de kollat de strejkande så var det ju lika mycket ”svartskallar” bland dem. Men man kanske ändå ska tänka sig för vilka ord man använder, det finns många som aldrig hört ordet svartfot förut och då  vet de inte att det är ett gammalt ord för brytare som inte har något med invandrare att göra.

Illustration: Martin Andersson

Mer om Lagenastrejken: Lagenastrejkens förlopp och En fråga om självrespekt