Södertälje 1990

Strejken på bilfabriken Scania 1990 bestod egentligen av en rad olika strejker. Ur en längre text av Patrik Olofsson har jag (redaktören) valt att ta med avsnittet om den första, i gjuteriet där Patrik själv jobbade, samt ett komprimerat av­snitt om den följande händelsekedjan. Den som vill kan på annat ställe läsa en fullängdare som sätter Scaniastrejken i sitt politiska och historiska sammanhang: 30 år sedan Scaniastrejken i Södertälje.

Vi borde strejka

Det var inte jag som sa det. Jag kommer inte ens ihåg vem som sa det. Men det finns ögonblick när man sitter kring fikabordet och någon säger det som precis alla tänker.

– Vi borde strejka, sa han. Och alla suckade fram ett ja och nickade instämmande. Sen började svordomarna mot företaget hagla.

Vi var högst tio stycken som satt inne på det ljudisolerade fikarummet på Utslagningen i Scanias gjuteri, när vår fack­ordförande för gjuteriet, Ivan Andersson, informerade om före­tagets inställning till årets löneförhöjning. Verkstadsklubben hade lagt fram ett modest bud om 5:50 mer i timmen. Företaget hade blankt avvisat, vilket fick folk att tappa hakan.

Alla visste att Scania­ gick bra. Det var högkonjunktur och hade varit så i bra många år. Det pratades varje år om vinst. Vinsten angavs i si och så många miljarder kronor, inte miljoner. Så bra gick det för Scania. Men när det kom till löneförhandling var det som om vi försökte råna en kyrkråtta.

Scania-Vabis arbetare tillhörde de bäst betalda arbetarna i Sverige under 1930-talet. De kallades allmänt för ”fläsk­kotletterna på Vabis”. Det kanske var så de företagsledningen fortfarande såg på oss, 1990, 60 år senare – som ett gäng fläskkotletter. Väl­betalda, bortskämda, kräsna. Men taylorismen inom industrin hade urholkat det mesta av yrkesstoltheten och ersatt den med utbytbarhetens utsatta situation, och löneläget hade anpassats till ett vinstuttag av internationellt snitt.

Vi fläskkotletter borde strejka. Så löd idén och känslan vid vårt fikabord. Och vi var inte ensamma. Samtidigt, på ett annat ställe på Scania, hade en namninsamling till stöd för klubbens lönekrav startat. Den skulle till slut samla 3500 namn. Vid den här tidpunkten hade fackklubben en bit över 5000 medlemmar. Scania i Söder­tälje var uppbyggt kring 11 olika verkstäder och ingen hade väl riktig koll på allt som hände fackligt på alla verkstäderna. Jag är rätt säker på att vi inte kände till namninsamlingen när vi började diskutera våra aktiviteter på Utslagningen.

Det fanns inte på kartan att vi skulle försöka dra igång något med alla 5000 på alla verkstäder. Det var för oss helt ohanterligt, och ingen tänkte ens tanken. Vi ville markera vårt missnöje på vår avdelning, och tänkte att vi får se vad det ger och hur långt det räcker. Vi ville sända en signal till ledningen för Scania att de var ute på djupt vatten. Högre ambition än så hade vi inte.

Vi ville också skicka en signal till våra arbetskamrater på de andra verk­städerna att vi var missnöjda. Om de också var missnöjda skulle vår aktivitet göra att de inte skulle känna sig ensamma och kanske stärkas i tanken att själva göra något. Om de inte var missnöjda och inte ville göra något, så har i alla fall vi gjort vad vi kunnat för klubbens lönekrav.

Hur gör man?

Vi var sex stycken från utslagningen som bestämde oss för att gå runt och prata med folk. Jag tror alla gjorde samma iakttagelse. När vi pratade med folk om eventuell strejk var den vanligaste kommentaren:

– Ja, jag ställer upp på strejk, men jag tror inte någon av de andra ställer upp.

Så vi sex satt där med ett intressant läge. Nästan alla vi pratade med ställde upp, samtidigt som de själva trodde att ingen annan skulle ställa upp. Viljan var hög, men självförtroendet och tilliten låg. Det kändes som några dagar behövde gå så att folk hann prata lite mer med varandra. Enda sättet att få upp tilliten är att prata med varandra. Höra att vi tycker samma. Eller olika, och reda ut det.

Sen behövde vi ju prata om exakt vad vi skulle göra. Jo, strejk hade vi ju sagt.

– Men hur fan gör vi egentligen?
– Vi slutar jobba. Rakt av.
– Jaha, och sen står man bara där och gör ingenting, eller?
– Nja, vi sätter väl oss och fikar.
– Men dom kommer ju inte veta om det är strejk eller lång fikarast?
– Vi kanske ska gå ut och sätta oss?
– Nej, det är kallt som fan!
– Måste man sjunga? Jag såg det i en film.
– Vi måste sätta ut strejkvakter!
– Och vad fan ska dom vakta, då?
– Måste man sjunga?
– Det är väl fan klart man har strejkvakter om det blir strejk!
– Tjing för att inte vara strejkvakt. I helvete jag står själv.
– Måste man sjunga?
– NEJ, MAN MÅSTE INTE SJUNGA!
– Vad säger vi om basen kommer?
– Ber han dra åt helvete!
– Ja, säg det du!
– Jag vill inte stå där och få massa skäll av basen!
– Jamen, vi måste ju hålla ihop.

Det fanns många tankar och frågor som måste ventileras. Efter mycket om och men kom vi fram till några saker:

1) Eftersom vi vill göra en markering och skicka en signal till företaget, så ska vi inte göra något oöverstigligt. Vi ska sätta oss en timme. Vi ska inte gapa över för mycket. Vill vi att alla ska vara med, ska vi göra något som alla kan. Och alla kan sitta ner en timme.

2) Det ska märkas att det är strejk. Vi ska sluta jobba, gå ifrån arbetsplatsen och vi ska stämpla ut våra stämpelkort. Utstämp­lingen var väl i sig inte väsentlig, men den kändes viktig. Den kändes som en extra understrykning av att det var strejk och det stärkte moralen; att man gör faktiskt vad fan man vill om man är utstämplad, ur tjänst. 

3) Vi ska alla vara samlade på ett ställe. Ingen ska vara ensam någonstans. Om basen eller någon från företaget kommer och skäller ska alla vara samlade och backa upp varandra. Ett mat­rum en våning upp på Gjuteriet blev den utvalda lokalen.

4) Det ska vara festligt.

Sista punkten var min käpphäst. Jag hade några veckor tidigare läst Mats Berggrens bok ”Orent ackord”. I två kapitel i slutet av boken bryter en strejk ut på Dieselmotorverkstaden på Scania. De ger fan i arbetet och dukar långbord och har knytkalas. De har hur trevligt som helst. Herregud, tänkte jag, det här är ju helt briljant! Det är så här man gör! Det föll på min lott att dagen innan strejken komplettera utbudet i matrummet. Kaffe och te fanns redan. Så jag botaniserade i min kvartersbutik och såg att de hade extrapris på hallonsaft. Jag provianterade upp mig på tre olika sorters kakor också.

Diskussionen gick fram och tillbaka. Hur fan gör vi? Vi börjar sex, går runt och snackar och samlar ihop alla. Och så börjar strejken klockan sju. Det går inte att köra senare på dagen, för tänk om basarna får reda på att vi ska strejka, då kommer de gå hela dagen och bearbeta folk tills de inte törs. Direkt på morgonen är bäst. Listigt. Vilken dag ska vi ta då? Fredag är bäst. Tänk om det blir ett jävla liv på företaget? En massa tjafs? Då är det väl skönt att det är på en fredag så man kan ta helg från skiten om företaget skulle balla ur. Då är det ju bara att härda ut till halv tre, sen är man ledig i två dagar.

Bra tänkt. Alltså: fredagen den 16 februari 1990 klockan 07.00.

Strejk!

Mycket gick via mun-mot-mun-metoden. Men vi behövde ha lite lappar att sprida ut på morgonen den 16:e. Med tusch- och kulspetspenna gjorde jag ett litet blad, som vi kopierade upp.  Lappen band oss vid mast­en. När den väl var ute, fanns ingen återvändo. Jag och några till åkte ned till Länstidningen i Södertälje och gav dem lapp­en kvällen innan.  Nu måste vi strejka. Det finns inget utrymme att fega ur nu! Handsken är kastad. Bollen i rullning. Skiten har träffat fläkten.

Kvällsredaktionen på Länstidningen lyckades få tag på Ivan Andersson­, fackordförande för Gjuteriet:

– Det finns en uppenbar ilska bland verkstadsarbetarna på Scania. Killarna och tjejerna är medvetna om att de lokala löne­förhandlingarna som vi fört sedan december har varit som att gå i sirap. De är förbannade på företagets snålhet och det kan jag hålla med om.

– Jag kan bara påpeka att skulle det bryta ut en vild strejk är det min plikt att informera medlemmarna och tala om spelreglerna för dem!

Så var hans ord i Länstidningen, morgonen de 16:e. Nu hör det till saken att Ivan Andersson var fullt medveten om att vi skulle strejka och vi hade kommit överens om att han skulle hålla sig onåbar fram till 09:00. Då skulle vi slippa konfronteras med honom och han skulle slippa konfronteras med oss. Fackliga företrädare är ju som bekant enligt lag tvungna att stävja vilda strejker. Ivan Andersson var vid det här tillfället mer lojal med sina medlemmar än med företaget.

Med järnskodd vilja och hallonsaft

Nåväl, klockan blev sju och vi stämplade ut och stegade upp mot matrummet. Med järnskodd vilja och hallonsaft. Det var man­grant från utslagningen och gjutgodsrensarna. På de två övriga avdelningarna på Gjuteriet, kärnmakarna och gjutarna, var upp­slutningen inte lika stor. Det var en del som, i rädsla för att konfrontationen med företaget skulle bli för hård, hade valt att sjukskriva sig denna dag istället. Men vi var tillräckligt många som deltog för att känna att det var lyckat. Timmen förflöt väl. Kakorna var goda. Och bäst av allt; ingen arbetsledning så långt ögat kunde nå. Vi gick tillbaka ner klockat åtta. Stolta.

Arbetsledningen var mer skärrad än vad vi var. De sa inget på hela dagen. På måndagen gick de runt bland de anställda och beklagade att de inte kunde göra något åt före­tagets lönebud. Ack, nej! Men på Gjuteriet skulle det bli bättre! Det skulle de se till! Om de inte kunde få fram mer pengar skulle arbetet underlättas. Jo, en timmes avdrag skulle det bli. Det kommer­ stå olovlig frånvaro på lönelappen, men något mer ska inte göras av denna sak. Det här lägger vi bakom oss! Arbetsmiljön ska bli bättre. Nya prover ska tas fram för att underlätta gjutgods­rensarnas arbete. Det fanns en uppsjö av idéer. Halleluja!

Det är alltid skönt att bli struken medhårs av chefer. Mest för att omväxling förnöjer. Men sådan här vet man ju inte på förhand. När kollektivet håller ihop svarar företaget med att antingen bli jättesnälla eller jättearga. Det beror definitivt inte på om arbets­ledningen som personer är snälla eller arga. De kommer att bete sig på det sätt de tror fungerar bäst för att få kollektivet att lägga av, lägga ner och sluta hålla ihop.

Kampen utvidgas

Måndagen den 19 februari och större delen av veckan förlöpte lugnt. Men det var mycket diskussioner ute på verkstäderna. På en del verkstäder anordnades större lunchmöten där man åt snabbt för att få tid över att diskutera läget på arbets­platsen. På fredagen (varför är fredagar en så bra dag att strejka på?) den 23 februari gick man från ord till handling igen. Någon gång efter frukostrasten satte sig nästa 100 arbetare på Transmissionsverkstaden. Strejken pågick i runt 3 timmar.

På måndagen den 26:e  gick Scania ut i Länstidningen och hotade med konsekvenser.

– Vi förhandlar inte med de här människorna, vi för­handlar med verkstadsklubben. Den normala rutinen vid en avtals­stridig – vild – strejk är att alla som strejkat anmäls till arbets­domstolen. Vi får se hur det blir i det här fallet. Men någon form av efterräkningar­ kommer det att bli, lovade Gunnar Boman, informations­avdelningen på Scania.

I samma artikel i Länstidningen kommenterade de strejk­ande på Transmissionsverkstaden att ”nu jäser det överallt här på Scania­” och om det inte händer något i löneförhandlingarna ”så kanske vi gör om det”.

Fredagen den 23 februari hölls ett av de största fack­mötena hittills på en enskild verkstad. Mötet hölls i Chassi­verkstadens matsal under lunchen och var ett informationsmöte som de anställda själva tagit initiativ till. Hela 500 arbetare slöt upp på mötet. Ilskan var stor.

Produktionstakten hade börjat sjunka­ märkbart på bana två. Arbetarna hade bjudit in represent­anter för verkstadsklubbens styrelse för att gå igenom det lönebud Scania lagt. Det fanns inga nyheter eftersom Scania ansett sig ha lagt ett ”slutbud”, och därmed vägrat rucka på någonting. Före­tagets bud var lika oaptitligt som förut.

Fredag kväll klockan 18.00 avslutades verkstadsklubbens förhandlingar med Scania utan att någon uppgörelse nåtts. Verkstads­klubben höll styrelsemöte redan på söndagen och beslutade att sammankalla klubbens avtalsråd till på mån­dagen den 26 februari samt kalla till extra klubbmöte den 1 mars. Klubb­ens avtalsråd sa som väntat nej till Scanias bud och lämnade en rekommend­ation till klubbmötet att också säga nej.

Chassitåget

Tisdagen den 27 februari samlades runt 150 arbetare vid chassi­verkstaden. De tänkte demonstrera utanför huvudkontoret. De hade gjort plakat som det stod ”Chassiarbetarna kräver 5:50 mer i timmen” på. Här kom de också på en briljant idé som skulle praktiseras flera gånger. Hur gör man för att samla sina arbets­kamrater som är utspridda på olika verkstäder? Jo, man startar ett demonstrationståg som går genom verkstäderna och drar med sig alla som vill delta. Det var oerhört praktiskt.

Chassiverkstaden låg längst ifrån huvudkontoret. Om man ändå skulle gå dit med plakat och talkörer, kunde man ju lika gärna gå genom verkstäderna och mana på sina arbets­kamrater. Chassiarbetarnas initiativ var väldigt innovativt och avgörande för kampens utveckling. Kampen finner alltid en väg och vägen gick genom verkstäderna. Ofta infinner sig lösningarna i det ögonblick man tar striden. Strejktaktik och kampformer avgörs inte vid skrivbordet. 

Från att ha startat med drygt hundrafemtio arbetare hade man blivit flera hundra när man väl kom fram till huvudkontoret. Produktionen i de flesta verkstäder låg nere 2-3 timmar. Detta var den första offentliga protesten av arbetare mot Scania på 20 år. Alla tidigare aktioner hade hållits inne på verkstäderna. Talkörerna ljöd ”5:50 mer i timmen” och ”Strejk, strejk, strejk!”.

Om något fungerar bra kan man ju pröva det igen. Dagen efter, den 28 februari, genomförde Chassiarbetarna en ny demon­stration genom verkstäderna, i större skala. Arbetet låg nere under förmiddagen.

Företaget gjorde några ta­fatta och dumdristiga försök att hindra demonstrationen genom att låsa vissa verkstäder. Det är ju en sak att försöka hindra demon­strationen att komma in i verkstaden. Men det är fullständigt vedervärdigt att låsa in arbetare på en verkstad för att förhindra dem att delta i en protestaktion. Tänk om det skulle börja brinna? Tänk om någon blev sjuk? Ingen arbetare ska mot sin vilja behöva bli inlåst på arbetsplatsen.

Strejk. Strejk. Strejk!

Signalerna från företaget var blandade och konstiga den dag­en. Först inlåsningen av anställda. Sedan en liten charmoffensiv mot de demonstrerande utanför huvudkontoret. Scanias tekniske direktör­, Stig Ericsson, kom ut för att prata med oss. Han ville att vi skulle utse 5-6 representanter som skulle hänga med honom upp till ett konferensrum på huvudkontoret och diskutera ”vad det här är frågan om”.

Instinktivt anade alla att det fanns ugglor i mossen. Varför ville företaget diskutera direkt med de protest­erande samtidigt som man förhandlade med klubben? De kunde ju inte vara ovetande om orsakerna till missnöjet. Var det ett försök att slå in en kil? Eller bara ett sätt att få reda på vilka som var tongivande, vilka som var ”strejkledarna”? Läns­tidningens reporter konstaterade att den tekniske direktören ”fick återvända utan verkstadsarbetare”. Han fångade stämningen i en kommentar från en av demonstranterna:

”– Oss ska de inte försöka splittra. Vi håller ihop, deklarerade en beslutsam ung arbetare.

Och vreden steg återigen bland demonstranterna.

– Strejk. Strejk. Strejk!”

Senare under dagen kom den första indikationen på att företagets stenansikte i lönefrågan var på väg att krackelera. I över­läggningar med facket höjde de ”slutbudet” från 2:50 till 3:50 i timmen. Det var fortfarande en bit kvar till vårt krav på 5:50, men företaget rörde sig i rätt riktning. Vår reaktion var: ”Titta, kamp lönar sig!”. Så det var ju bara att fortsätta och se om det gick att pressa fram mer.

Torsdagen den 1 mars låg det ett visst lugn över verkstäderna. Diskussionerna gick dock heta över fikaborden. Verkstadsklubben hade ju kallat till möte på kvällen. Det skapade både avvaktan och viss förväntan. Vad skulle sägas där? Skulle det finnas ett nytt bud från arbetsgivaren?

Kvällen kom. Uppslutningen på mötet var god, ca 600. Klubbstyrelsen förmedlade det höjda budet från arbetsgivaren, de sjangtila 3:50, och det möts av burop och svordomar. Mötet för­kastade företagets bud. Om inte företaget var berett att höja budet ytterligare skulle förhandlingarna med företaget strandas, d v s avbrytas helt. Arbetsgivarna får i så fall kalla till central för­handling.

Många från golvet som gick upp i talarstolen, en del för första gången i sitt liv, argumenterade för att vi måste fortsätta. Fler och mer och hårdare. De möttes av applåder och visslingar. Vi sa till varandra att vara beredda och ställa upp när chassitåget kommer nästa dag.

Sagt och gjort; fredagen (dessa fredagar!) den 2 mars direkt på morgonen gick det största demonstrationståget hittills genom verkstäderna. Efter manifestationen utanför huvudkontoret gick vi till personalmatsalen. Nu kommer vi sitta hela dagen! Vi står inte och skanderar utanför huvudkontoret längre. Om de vill oss något, kan de fan komma hit till oss. Vi är nu 800 strejkande. De vet var vi är.

/Patrik Olofsson

Berättelsen om Scaniastrejken fortsätter här, med en annan berättare: Det som händer i huvudet när fötterna rör sig.