Ann Rydén, personlig assistent, berättar

Det var vid jultid 2011, vi var ett par personliga assistenter i Avesta som började prata om att vi skulle vilja ha månadslön i stället för timlön. Vi jobbade hos samma brukare sedan mer än ett år  och vi gick på schema så vi var inte några inhoppare. Vi var anställda av Frösunda, som är Sveriges största bolag för personlig assistans.

Månadslön ger inte högre inkomst, men det blir samma lön varje månad, så en vet vad en får. Och så blir det längre semester för alla som är över 40 år, som flera av oss var. Ett par av oss var över 50 och månadslön skulle för oss betyda sju extra semesterdagar per år. Vi tyckte det var givet att vi borde få det. Det är en mänsklig rättighet att ha riktig anställning tycker jag.

Vi pratade med varandra och brukaren

Vi pratade med de andra assistenterna som arbetade hos vår brukare. Vi jobbade där två och två, och man träffar de andra när man byter av varandra, både när man kommer och när man går. De andra var med på att vi skulle kräva månadslön. Vi pratade också med brukaren, och hen förstod oss. Det är viktigt att försöka komma överens med brukaren, eller med god man eller förälder.

Om vi inte kunde få månadslön hos Frösunda, så var vår brukare beredd att byta till ett annat assistansbolag, ett av de få som erbjuder månadslön för de anställda. Så det fanns en plan B. Vi talade om för arbetsgivarn att vi tänkte säga upp oss om vi inte kunde få månadslön. Vi fick stöd av en fackrepresentant på Kommunal. Ett par av tjejerna som var med i ett annat fack, och en som inte var organiserad, gick också med i Kommunal, så att de skulle kunna tala för oss.

Vi blev lite splittrade men vi vann!

Vi hade möten med arbetsgivarn, men de sa blankt nej och det går inte och då kan ni aldrig byta skift och det var bara nackdelar. Det vart lite tokigt, de var lite fula där tycker jag, sa bara en massa negativt. Det var ett par av arbetskamraterna som blev osäkra och lyssnade mer på arbetsgivaren än på oss andra. Så vi blev lite splittrade. En av oss gick ur facket igen och det blev osämja tyvärr. Jag tyckte det var oärligt och jag blev nog tjurig – Hur kan du hoppa av nu! Vi hade ju sagt att vi skulle hålla ihop och inte ge oss.

Arbetsgivarn märkte att vi var oense. De tog enskilda samtal med oss. Vi fick liksom rösta, en och en inför chefen. Då var det ändå så att de flesta av oss stod på sig, och till slut kom det beslut om att vi skulle få månadslön på prov. Det skulle börja den 1 juni 2012. Så vi vann!

Jag blev uppsagd

Men någon av de sista dagarna i maj, det var en fredag, så fick jag ett telefonsamtal från Frösunda. De ringer och säger att jag är uppsagd! Jag trodde jag skulle svimma. Ramla ihop.

Det är så för personliga assistenter att om brukaren inte vill ha en kvar, då blir en av med jobbet. Jag vill inte gå in på vad brukaren sa, när vi pratade om det här, för jag har tystnadsplikt om brukaren även i efterhand. Men jag kan ju säga att jag är helt säker på att det var konflikten kring månadslönen och osämjan som uppstått, som var orsaken, och jag tror inte att det var brukaren som tog initiativet till att få mig uppsagd.

Frösunda fick betala mig extra för att de sagt upp mig per telefon, så ska det inte gå till. Flera av de andra assistenterna stöttade mig. Jag hann vara arbetslös i tre dagar. På tisdan hade jag redan nytt jobb, på ett assistansbolag där en får månadslön, och där är jag fortfarande kvar. Så det går ingen nöd på mig, men det var ju snopet att jag fick sluta precis innan vi äntligen skulle börja få månadslön av Frösunda. De andra fick det och det har fungerat bra vad jag vet.

Eftertankar

Om jag ser tillbaka på det vi gjorde, så tänker jag att jag har lärt mig att är man bara enade och kämpar så går det. Vad jag mer har lärt mig att vi kunde ha tagit det lite lugnare och sett till att alla har förstått och vi verkligen var överens. Och att man ska komma överens om från början att om någon blir osäker så ska en prata med arbetskamraterna först och främst, inte med arbetsgivarn. Sen om det är någon som inte vill vara med längre så går det ju ändå om majoriteten står fast. Bara man är ärliga mot varann.

Och så att man går ut mera som en grupp. Jag är sådär entusiastisk och driver på, jag fick vara frontfigur, var på radio och i lokaltidningen och det var ju bara jag, det kanske var dumt. Men det blir ju ingen förändring om ingen vågar göra något.

Jag har blivit fackligt aktiv

Jag har blivit fackligt aktiv efter det här, är regionalt fackligt ombud på 50% och personlig assistent på 50%. Det är fortfarande väldigt ovanligt med månadslön, nästan inga assistansbolag har det förutom det som jag jobbar på nu.

Det var en person som ringde mig här i våras. De var några i en annan stad som också jobbade åt Frösunda och som hade hört talas om oss. De ville ha månadslön och frågade hur vi hade gjort. De hade fått höra att det är ingen på Frösunda som har månadslön, men det stämmer ju inte, vi hade ju fått det.

En fråga jag vill driva nu det är det här att vi får jobba 40 timmar i veckan fast vi har oregelbundna arbetstider. I nästan alla andra branscher har man förkortad arbetstid, med bibehållen lön, när man har skiftarbete. Vi har ett uruselt kollektivavtal, och det hänger ihop med att det är så få av de personliga assistenterna som är organiserade.

Det finns många som trivs som personliga assistenter och ser det som sitt yrke, men det är också ett genomgångsjobb för många ungdomar. De måste ändå ansluta sig så att de kan prata om sina rättigheter.  Det är svårt att organisera för det är ju sekretess, en vet inte var de jobbar. Jag kan inte gå hem till en brukare och ringa på dörrn och fråga vilka som jobbar där. Men jag får med några då och då.  Det är a och o att de ska gå med i facket, det är väl det viktigaste för mig just nu.

/Ann Rydén, personlig assistent, berättar. Illustration: Anna Jansson.